Lista

Månadens 10 bästa låtar – mars 2018

Publicerad: 6 april 2018 av redaktionen

Snart är vi äntligen ute ur vinterdvalan på riktigt. Meteorologerna börjar utlova tvåsiffrig temperatur och festivalerna laddar upp med tungt artilleri för att vi ska kräla ut ur den varma Netflix-i-sängen-hålan. Vissa av oss här i redaktionen har redan lyckats fly täckets dödliga grepp och flytt till Norge för att rapportera om morgondagens hopp på by:larm, där Sassy 009 och Rina Sawayama sken som allra ljusast. Dessutom är de några av akterna som vi ansåg borde bokas till festivaler här i hemlandet.

Vi som inte vågade åka ända till Norge har åtminstone tagit oss några kilometer bort från lägenhetsdörren för att se King Kendrick och Klass II. Vi har också spenderat tid till att dyrka U.S. Girls och Anna von Hausswolffs senaste alster, men samtidigt förbryllat oss över vad det allt mer trötta Editors försöker bevisa år 2018.

Framför allt har vi sökt och letat efter månadens allra bästa låtar. Det vi fann var svensk indie (både vacker och stökig sådan), mystisk disco, atmosfärisk ambiens, amerikansk hjärtekross, bland mycket annat. Samtliga av dessa låtar finns i en Spotify-lista här, och en uppsamlingslista för alla månader finns här.

  • 10. Klass II - Jarvis

    Text av Jonathan Bonn

    Det är någonting med det svenska språket som ger det en svåröverträffad förmåga att förmedla tonårsångest, särskilt i samband med distade gitarrer. Kanske beror den åsikten på mina gravt Kent-skadade öron, men när Klass II river av den sprakande shoegazepärlan Jarvis i mitten på sin debutplatta är det svårt att tänka sig en bättre kombination. “Allt du ville göra var det Jarvis sa”, sjunger Emelie Westman över gitarrmattorna – det är dock oklart vem denne Jarvis som åsyftas i texten är. En vild gissning (och förhoppning) är Jarvis Cocker, för en sorgset romantisk låt om ett Pulp-dyrkande kärleksintresse är ju inget annat än underbart.

  • 9. Hästpojken - Råttans år

    Text av Magnus Olsson

    Den första singeln från Hästpojkens kommande album Hästpojken är död låter precis som vi lärt känna duon. Martin Elisson sjunger med en röst som kan spricka vilken sekund som helst, det finns träffsäkra och allsångsvänliga rader och ett arrangemang som osar Göteborgs-indie. När Jazzhuset omvandlats till asian-fusion med hiphop-beats är det tur att något är konstant i en tid av ständig förändring. Popränderna går aldrig ur Hästpojken.

  • 8. Peggy Gou - Hundred Times

    Text av Sofia Rönnkvist

    Peggy Gous senaste EP Once bjöd på tre riktigt dansanta pärlor. Spåren It Makes You Forget (Itgehane) och Han Jan hade vi redan fått provsmaka, men även nykomlingen Hundred Times letade sig snabbt in i våra hjärtan och satte sig på hjärnan. Med sina kraschande trummaskiner och överlappande lekfulla ljud i electro à la 90-tal skapar Peggy Gou ett beat som både känns mystiskt och lättsamt. Det är egentligen bara att sätta på repeat och börja ladda inför att dansa studsandes till Hundred Times i (ett förmodligen regnigt) Dungen på Way Out West till sommaren.

  • 7. Johannes Räihä - Sjöarna i Idaho

    Text av Freja Wehrling

    Som Johannes Räihäs första ordentliga låt är Sjöarna i Idaho en lovande start. Så lovande att nykomlingen genast fick ett skivkontrakt från Woah Dad! och planer om en efterföljande EP. Mycket riktigt finns det något genuint att hämta hos Räihä, något som en del redan tycks ha lagt märke till. Sjöarna i Idaho skrevs som hyllning till en vän och denna ömsinta vänskap sjuder igenom hela låten. Här beskrivs små, men livsviktiga, händelser i relationen till både vännen och hemstaden på ett sätt som alla kan känna igen sig i. Örebro sätts på kartan bredvid Idaho och singeln blir en lovsång till småstadslivet i all sin dammiga charm. Räihä droppar Tobias Jesso Jr. som musikalisk inspiration i en intervju med Hymn och visst hörs kanadensarens mjukhet av i premiärlåten. Nu när knoppar brister med våren och aprilvädret behövs det definitivt mer sådant.

  • 6. Mount Eerie – Two Paintings by Nikolai Astrup

    Text av Jonathan Bonn

    Om A Crow Looked at Me var en direkt reaktion på den ofattbara sorg som Phil Elverum upplevt i och med sin frus död så är Now Only snarare en meditation över densamma. En insikt om att livet kan och måste gå vidare, hur lamslående sorgen än må vara. Under albumets sex låtar är det just det Elverum observerar – livet, ur nya perspektiv och med nyfunnen mening.

    I den nio minuter långa, hypnotiskt malande ekfrasen Two Paintings by Nikolai Astrup observerar Elverum två målningar av den nämnda norska konstnären. Han ser både sin egen sorg och acceptans i målningarnas detaljer – sörjande människor bland glada midsommarfirare och blommor som växer på skövlad mark får agera metaforer för hans egna känslor. Såväl hans fru som Nikolai Astrup dog en för tidig död, en likhet som Elverum sammanfattar på ett slående rakt sätt: “Sometimes people get killed before they get to finish all the things they were going to do”.

    Alltsammans beskrivs i en lång, icke-linjär berättelse med varken en början eller ett slut. Historien existerar överallt, samtidigt, och skiftar obönhörligen perspektiv – från fantasi till verklighet, från nutid till dåtid och från intrikata metaforer till klartext. Den beskriver Elverums strävan efter att hitta mening i det till synes meningslösa, efter att se sammanhang och associationer i vad som för blotta ögat bara tycks vara en målning eller en fantasi. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, och ska man tro Mount Eeries 808 ord långa verk tycks ju sanningen åtminstone ligga rätt nära det.

  • 5. Honungsvägen – Kalla mig för Satan

    Text av David Winsnes

    Jag pratade nyligen med en vän om när ångest blir en stoppkloss i en relation och hen beskrev mardrömsutfallet som en i grunden provocerande situation: den som mår bra eller bättre kan få nog, säga att den inte orkar mer och sen är den fri. Och den har förstås all rätt till det, samtidigt som den andra är än mer trött på sitt psykiska tillstånd utan att någonsin ha alternativet att bara gå därifrån. Honungsvägens andra singel handlar om precis det här – när man delat sina svagaste stunder med en kär som till slut känner att den behöver vara starkare på egen hand. ”Min enda vän har gett sig av / genom gången ur mitt helvete / nånting om att känna sig kvävd”, sjunger Christina Karlsson och fortsätter in i en förtvivlad uppmaning: ”Lär dig andas genom eld och sten / som jag”. Kalla mig för Satan är ytterligare ett bevis på Umeå-profilernas utmärkta känsla för låtsnickeri, men det som dröjer sig kvar är Karlssons flackande röst i refrängen, ett tja-la-la-la kyligare än februari och ett smärtsamt ensamt Jag.

  • 4. Frankie Cosmos – Cafeteria

    Text av Rikard Berg

    Om Cafeteria har Frankie Cosmos sagt att hon ville göra något som låter som en lycklig kärlekslåt men som faktiskt är riktigt ledset. Med handen på hjärtat skulle den beskrivningen passa in på väldigt stora delar av hennes (enorma) katalog, men här gör hon det kanske bättre än någonsin. “Suddenly I noticed that you weren’t touching me / but sometimes I am weird and wrong” sjunger hon och faller ner i avgrundsdjupa känslor. Men det här långt mer än bara en låt om avgrunden – den handlar ännu mer om vad man gör utav den. “I wasn’t built for this world / I had sex once, now I’m dead” skämtas det sorgset, och poptraditionen att förvara ledsamhet tillsammans med (åtminstone tillfällig) lycka lever vidare.

  • 3. Jon Hopkins – Emerald Rush

    Text av Hugo Gerlach

    Emerald Rush är en naturlig förlängning av We Disappear från Jon Hopkins fantastiska Immunity. En lugn och atmosfärisk pianoslinga kontrasteras med bubblande syntar, som övergår till ett mer bombastiskt bultande. Spåret pendlar mellan att vara passivt inbjudande och vaksamt till nästan aggressivt hotfullt, men progressionen känns aldrig onaturlig utan snarare logisk och fullt rimlig. Den underliggande besten som väcks i Emerald Rush, den som vrider sig, spottar och fräser, måste ha blivit agiterad. Känslan av att ha gått för nära är påtaglig, vetskapen att något ska hända är stark, ändå ryggar man tillbaka när reaktionen kommer. Trots förgrundens frenesi är det något djupt betryggande hos det övergripande organiska, som syns i de rogivande röstsamplingarna som gör lika mycket för att lugna lyssnare som att tämja spåret i sig. Hopkins går en fin balansgång mellan smygande electronica och storslagen techno, där produktionen är exakt och pricksäker men upplevelsen domineras av en naturlig livskraft och inte maskinellt muller.

  • 2. Parquet Courts – Wide Awake

    Text av Johanna Eliasson

    Om Human Performance speglade en mörkare sida av Parquet Courts visar Wide Awake upp deras färgglada motsats. Med en energi liknande den från det tidigare albumet får bandet det att spritta i benen, men här föds kraften inte av ångestladdning utan av ett sprudlande rus. Det är som om de alla har suttit i någons kök och fått feeling, att de dragit fram kastruller, koppar och gitarrer och börjat spela. Skramlet och peppen är nog för att ersätta morgonkaffet, och det är något med drivet som gör att världen känns lite, lite skarpare i kanterna.

  • 1. Snail Mail – Pristine

    Text av David Winsnes

    Pristine är en av de senaste årens bästa indierocklåtar: tre verser, en refräng, en brygga och ett outro som med hjälp av Lindsey Jordans bländande gitarrspel expanderar för varje minut. Jordan har en förhållandevis begränsad röst – hon är mer en Mike Kinsella-typ än hon påminner om Sharon van Etten – men i tidiga karriärshöjdpunkter som Thinning och nu Pristine får hon det alltid att fungera till sin fördel. Hennes debutalbum Lush släpps den 8 juni genom Matador och lär vara fullpackad med riff som isolerade skulle kunna sälja slut Pustervik för en kväll. Texterna är ungdomliga och naiva men melodierna, gnisslet och punken är bortom sammanhang – här och nu och lika lite inne som ute. Att Jordan är 18 år är förstås egentligen skit samma men får det alla mediarövhål som annars aldrig bryr sig om rocken att lyfta fram det som typ fräscht så är det väl positivt i något slags kort lopp.

Läs också