Månadens 10 bästa låtar – maj 2015

Gabrielle Smith brukar bland annat spela med sovrumspopstjärnan Frankie Cosmos, men har ända sedan 2007 skrivit egen musik under namnet Eskimeaux. När det indiefolkiga debutalbumet O.K. gavs ut i maj var Alone at the Party en av höjdpunkterna och en oklanderlig uppvisning i poptricket ”att sjunga glatt om misär” – i det här fallet om att stå ensam, awkward och ledsen på en fest och vara för nykter för att kunna göra något åt det. Precis som hos Frankie Cosmos finns det en hjärtskärande intimitet här (”I can tell that you are afraid and I hate to see you that way”), följd av extremt påtagliga oneliners (”But I could be your loner if you would be my stoner!”).

Många blev omedvetet introduerade för GFOTY via Sophie, då den tidigare lånade sin röst till Hard, b-sidan till otroliga Lemonade. Signade på hypermoderna PC Music delar hon bolag med andra storheter inom bubblegum bass som Hannah Diamond och grundaren A. G. Cook, men hennes musik liknar nästan ingenting annat, skivbolagskamraterna inkluderade. Musiken är lika speedad som den svår att få grepp om, och i det otroliga virrvarr av ljud som kastas mot en är det stundtals förvillande enkelt att tappa bort sig. Däremot lyser det alltid igenom en lekfull strimma som med sin lätt urflippade målmedvetenhet gång på gång tvingar lyssnaren till dans, även om hjärnan behöver ett par sekunder till för att förstå att så är fallet.

Elvis Depressedly springer ur den amerikanska kassettpop-scenen med lo-fi-konnässörerna Orchid Tapes i spetsen, där artister som Ricky Eat Acid, Arrange, Alex G och R.L. Kelly vågat släppa ut originella, mörka och ofta humoristiska känslointryck och låtit dessa nå sin publik via de fysiska banden, Bandcamp och uppenbarligen goda bekantskaper inom den inflytelserika publikationen The Fader. Scenens kanske mest dominerande namn heter Mat Cothran, som utöver sitt självbetitlade projekt och Coma Cinema alltså även kallar sig Elvis Depressedly. Likt i titeln tar Cothran ofta det humoristiska och det bokstavligen dödliga allvaret och låter de krocka med varandra. Hans senaste alster räknas som hans ordentliga debutskiva och på albumspåret låter han som så många gånger förr sitt liv droppa ner på pappret. ”I am never going to die” sjunger Cothran bland annat. Man kan nästan ana en efterföljande suck.

Let’s face it – vi befinner oss mitt i en brittisk invasion. Elgitarrer och trumset har bytts ut mot medryckande basslingor och ett distinkt lager av elektronisk funk. Ifall FKA twigs går i bräschen för en kallt dansant R&B- och soulhybrid känns det som att Nao marscherar någonstans precis bakom, även om jag inte är helt säker på att de låter sig klumpas ihop. Förra sommaren kom hon ut med EP:n So Good, där Jai Pauls bror stod för produktionen (finns det något den familjen inte kan göra? Förutom att släppa en skiva, dårå) och cementerade Nao som ett spännande namn vars tolkning av 90-talssoul kändes mer aktuell än typ något annat. Sen försvann hon ett tag. Uppföljnings-EP:n February utannonserades så småningom och ställde frågan om vad som egentligen hände henne den där kalla vintermånaden, men singeln Inhale Exhale erbjuder få svar och blickar istället självsäkert in i framtiden. ”Cause when I inhale exhale I’m back again”, sjunger hon, och det hörs tydligt att hon är här för att stanna.

För två år sedan skänkte Neon Indian oss en sprittande psykedelisk poplåt att spela högt, förslagsvis i en snabbt rullande bil, förslagsvis med fönstret nedvevat. Förslagsvis i verkligheten – men annars fanns den ju även med i soundtracket till dina vågspel i GTA V. Det senaste albumet, 2011 års Era Extrana, är ännu äldre, men nu verkar ett nytt vara på ingång senare under året. På den första singeln, Annie, tyglar Alan Palomo en funkig basslinga, ett reggaeliknande beat och en produktion som rör sig en mer kommersiellt gångbar sommarpop än någonsin förut. Palomo har sedan länge lämnat sitt neonblinkande universum som han formade på debuten Psychic Chasms men den mer strömlinjeformade musik han skapar nu är inte desto mindre intressant och stundvis ordentligt oförutsägbar.

Madi Banja och Vittorio Grasso är en av de allra mest spännande artist/producent-kombinationerna just nu. Efter bara två singlar har de redan naglat sig fast i toppen av den svenska hiphopscenen. Över Grassos lyxiga champagnebeats sjunger Banja sina överromantiska texter, när han förra gången ville ”gifta mig med dig” och bad ”ta hand om mig” är det denna gång ”jag vill inte va med om nån annan, bara du baby du, du och jag” så innerligt att hjärtat krackelerar. Lorentz gästar, vilket är underbart, men han stjäl inte showen från den verkliga stjärnan här: Madi Banja.

Med maj månad kommer (oftast) de första riktiga sommardagarna, de flesta har vaknat ur sitt ide och att lyssna på somrig musik får en inte att bli nostalgisk utan bara så jävla redo på sommaren (även om jag just nu stirrar ut i stormvädret). I år bjöd maj även på Shamirs debutalbum Ratchet, där låten In for the Kill stod ut extra mycket. Med Shamirs diviga popstämma, det funkiga gunget och det halvt urballade och catchiga blåsriff suddar stycket bort de täckande molnen och vi är mer redo för sol och paraplydrinkar än någonsin.

New York-producenten Nicolas Jaar har en enorm expertis när det kommer till techno, i synnerhet organisk sådan. Sedan han startade Darkside med Dave Harrington har han dock bejakat en annan sida, en än mer experimentell sådan, vilket nu också presenteras under eget namn. Ljudskisserna är utdragna, dova och smyger nästintill i bakgrunden. Men plötsligt eskalerar vad som kunde ha varit soundtracket i en svartvit film till Shaking the Habitual-liknande ljudmönster.

Det doftar marijuana, det smakar strawberry daiquiri. Det här är en sommarsingel som nästan fått solsting, och möjligen ett försök att efterapa en sommarplåga från Jamaica. Med dancehall-influenser, tropiska trummor och gästverser skapas en bubbla som aldrig tycks spricka. Efter den här låten drar man bara på smilbanden, men framförallt skrålar man med i refrängen. Redan nu kan jag se framför mig hur mitt umgänge skriker ”Good Times” i sann carpe diem-anda från campingen på Roskilde. Om livet på en pinne vore en låt, så är det denna.

När det blev känt att Dan Bejar skulle släppa album nummer nio som Destroyer var det nog få som trodde att det skulle bli hans mest fulländade verk. Nu, fyra år efter Kaputt, knackar album nummer tio på dörren med Dream Lover som sändebud. Saxofonen är kvar, men denna gång med Springsteen som främsta referenspunkt istället för 80-talets softpop som Bejar tog till sig på Kaputt. Men det är inte lönt att stirra sig blind på referenserna – oavsett vilken ljudbild som för tillfället präglar Bejars musik är det alltid hans egna personlighet, erfarenhet och lustighet (vem kan leverera en textrad som ”Aw shit, here comes the sun” på samma sätt?) som skiner igenom. Dan Bejar följer upp sitt bästa album på det enda sättet han kan – genom att vara Dan Bejar.