Månadens 10 bästa låtar – maj 2016

I 99 av 100 fall skulle jag hävda att gitarrbaserad musik är på väg mot en långsam, smärtfylld förlust i kampen mot syntarnas obegränsade universum av ljud. Ett av de enstaka fall där stränginstrument kan mäta sig mot analoga alternativ är merparten av White Lungs diskografi, med Narcoleptic ifrån senaste alstret Paradise som perfekt bevis. Med en uppsättning effektpedaler som skulle få My Bloody Valentine att skämmas lyckas gitarristen Kenneth William få till allt mellan glittrande melodier och ett generellt monstruöst sound som lätt skulle kunna misstas för en faktisk synt. Inte bara känns spåret uppfriskande och utmanande, men har hitvänligheten ifrån en popsingel och adrenalinet från en punklåt – så Narcoleptic är minst sagt ett helt kalas av gripande intryck.

På sitt nya tillika första album introducerar Stockholmsrapparen Yemi oss för konceptet Neostockholm, en idévärld rotad i vännernas och hans eget leverne. Albumet är på många sätt en uppvisning i en typ av hiphop som gör uppror mot det amerikanska arvet, och istället baserar sig på det vi har här. Albumets absoluta höjdpunkt, den Yung Gud-producerade Skiner, låter varken hiphop eller elektroniskt utan helt enkelt bara väldigt mycket Yemi. Neostockholm är bara början, Yemi skiner just nu och lär fortsätta göra det ett bra tag.

Livefavoriten från spelningarna med Floating Points 11-mannaorkester, Kuiper, fick sig i maj en studioinspelning. Med sina 18 minuter är den lika lång som hälften av övriga spår på denna lista är tillsammans, och är en resa genom ett ständigt föränderligt musiklandskap. I stil med hans debutalbum Elaenia från förra året puttrar Kuiper inledningsvis försiktig fram, med en stickande gitarrmelodi som får stöd av en alltjämt växande dimma av ambient och jazziga trummor. I den nästan kaosartade kakafonin halvvägs in sjunker volymen långsamt till nästan noll, där vi som lyssnare för en minut förpassas till ett isolerat rum bortom ljudbilden, för att sedan föras tillbaka in i dess stormiga centrum. Trummor, gitarrer, stråkar och syntar möts i ett otroligt crescendo, innan det återigen blir tyst. De avslutande minuterna blir istället ett eteriskt proggrockepos, komplett med skrikande effektpedaler och kraschande trummor. Roger Waters hade varit stolt.

När tidigare så dominanta topplistestjärnor börjat experimentera utanför topplistorna är det helt plötsligt fritt fram för Ariana Grande. Att en Max Martin-producerad poplåt överhuvudtaget får vara det roligaste som kommit ut på flera månader är kanske trist, men det säger också en del om den outsinliga popkraften i Martins fingrar. Textmässigt rör sig Into You aldrig utanför plattitydstinna kärleksförklaringar, men den som stannar upp och reflekterar lyssnar på fel sätt. Into You är en fysisk låt och bör behandlas därefter. Ifall Grandes sensuella nattklubbsbanger inte avslutar varenda sommarkväll från och med nu hade det inte varit en travesti, men åtminstone jävligt tråkigt.

Efter det briljanta beslutet att lägga till ett årtal i sitt namn har School ’94 äntligen blivit Googlingsbara, men kanske än viktigare är att de äntligen börjat ge ut nytt material. Common Sense är förstasingeln från EP:n Bound och låter ungefär som om The Cure frontats av Kate Bush, komplett med luftiga basgångar och smekande gitarrslingor. Möjligen en överdrift, men likt ett annat Göteborgsband, Makthaverskan, är den känslosamma nerven ständigt närvarande. Alice Botéus sjunger med sådan emotionell emfas att det är lätt att tro att världen är på väg att rämna, även om den upplevda hopplösheten växlar till hoppfullhet i låtens slutskede. Det är svårt att värja sig mot svensk indiepop när den kommer så mästerligt paketerad.

I samband med Radioheads första skiva på fem år var det Daydreaming som verkligen satte tonen för albumet. Ett ambientstycke med en enkel, nedstämd pianoslinga där Thom Yorkes säregna stämma får ta ton. Texten är lätt att sammankoppla med Yorkes egna, brustna, relation som tog slut efter 23 år, men innebörden av dem är något alla kan relatera till. Felaktiga beslut, ånger, hjälplöshet, bottenlöst fördärv. Den drömska känslan är närvarande spåret igenom, och ger illusionen av att befinna sig i olika stadier av slummer, där drömlandet är svårt att skilja från verkligheten. Intensiteten stiger och landskapet blir alltmer frånstötande och nästan hotfullt och dagdrömmandet övergår i mardröm. De avslutande raderna ”half of my life” sjungs baklänges, orimligt och absurt, men träffande: vi kan inte spola tillbaka tiden och göra något ogjort. The damage is done.

Det som gjorde mig så fullkomligt kuvad inför HOPELESSNESS är sakligheten i beskrivningarna av så fruktansvärda saker. ANOHNIs texter påminner om vittnesmål från någon som precis gått igenom något ofattbart, som fastnar stammande i någon specifik detalj eller i sin chock redogör konkret för något man har svårt att ens föreställa sig. Ändå är HOPELESSNESS bara en berättarröst. Scener pågår, en självklar värdering smyger in. På hennes debutalbum är huvudobjekten drönare och stigande vattennivåer. De drabbade subjekten är inte utmejslade karaktärer men det blir liksom poängen när ANOHNI vänder kameralinsen mot oss som lyssnar. Tomma ansikten flyr, HOPELESSNESS ber oss försöka förstå någonting bortom själva handlingen. ”If I filled up your mass graves / And attacked your countries / Under false premise”, sjunger ANOHNI mot slutet och leder in de raderna i en upprepande ursäkt. Hon kallar de hon säger förlåt till för sina döttrar och samtidigt tickar låten på, en klocka utan stoppfunktion. Det är så hemskt. Frustrerande och hopplöst. Som så ofta förr ligger det också något outhärdligt vackert däri.

Året är 2016 och antalet 20-nåntings som vänder och vrider och skakar på sina liv för att få ordning på det är typ oändligt. I stället snurrar man på trådarna så många varv att man bara trasslar till det. Då kan man gråta. Eller så kan man skrika ”LIVET! DET BARA HÄNDER!” och dansa därifrån. Maja Gödicke har gjort en låt som exploderar med så mycket pop och entusiasm att det inte går att göra nåt annat. Det är låten som du önskar att du hade haft med dig när du som naiv tonåring trasade sönder ditt första förhållande. Som du önskar att du hade haft med dig när du hoppade av skolan och inte fattade vad det skulle bli av dig. När du blev kär i den där personen och alla dina vänner tänkte ”åh nej” och du tänkte ”åh ja!!”. Blå är en hyllning till alla som hoppar fram och tillbaka mellan planer och idéer och inte kan bestämma sig för någonting. Livet bara händer ändå. Det är okej. Skrik med i 4 min euforisk pop i stället.

Ingen låter som James Blake och ingen låter som Bon Iver – tillsammans berättar de någonting som någon annans mun och någon annans händer aldrig skulle kunna skapa. Spåret har en minimal utsida på ett välarbetat skelett, en sorts vemodig men hoppfull ton om att våga bränna broar för att kunna börja om på nytt, om att inte släppa taget om någonting bra om det går att lappa ihop igen. Folken, syntpopen, de där klassiska långsamma Blake-beaten – allt ryms i en låt som kombinerar det bästa av både Vernon och Blake. Om man får drömma ryms fler samarbeten likt detta på Bon Ivers stundande släpp.

Det är väldigt omtänksamt av Will Toledo och Car Seat Headrest att skriva en låt som lyckas komprimera hela Teens of Denial till en 11-minuterssammanfattning i slutskedet av albumet – som en musikalisk ”too long; didn’t read”. Eftersom Toledo själv är 23 år verkar han ha full förståelse för alla som gör samma dumma misstag som han själv sjunger om (att inte kunna laga mat, att tappa bort en ryggsäck efter att ha spelat basket, att bli full på torsdagar, fredagar, lördagar – och varför inte söndagar) istället för att lyssna på en 70 minuter lång skiva. Han har lyckats klämma in lite Gang of Four-funk ifrån Vincent, lite punkenergi ifrån Fill in the Blank och dess motsats ifrån Cosmic Hero, som tillsammans gör The Ballad of Costa Concordia lika mångfacetterad som hela skivan självt. Just därför finns det någonting för alla under denna mastodontlåt, oavsett om det är Okkervil River-introt som lockar, den sanslösa noiserockexplosionen av Michael Bay-rang eller den depressiva covermotpolen till Didos White Flag. Alla som inte varit upptagna med att dedikera sina tidiga vuxna år till misstag och dekadens lär ha uppmärksammat just hur underbar Teens of Denial är i sin helhet – därför är det ett mirakel att alla dess guldkorn ens lyckas få plats i en och samma ljudfil.