Månadens 10 bästa låtar – mars 2015

Kanye West debuterade låten All Day när han framträdde på BRIT Awards i slutet av februari. Tillsammans med grime-artisterna Skepta, JME och Novelist samt ett dussintal andra helt klädda i svart, bland annat beväpnade med två eldkastare skakade de om galakvällen. En hätsk debatt drog i gång i Storbritannien ifall West utnyttjade grimerapparna eller ifall han försökte ge dem sitt erkännande på de stora skivbolagens egna kväll där grimekulturen ofta blivit bortglömd. Bara ett par dagar senare släpptes studioversionen där Allan Kingdom, Theophilus London och självaste Paul McCartney stod som gäster på spåret. Efter att experimenterat i flera år har West hittat tillbaka till sina rötter, med en distad basgång spelad i synkoper förs tankarna till Wests tidiga produktioner på Commons klassiska mästerverk Be. Peppen på hans sjunde studioalbum So Help Me God som förväntas senare i år blev plötsligt väldigt mycket starkare.

On GP släpptes ackompanjerad av två musikvideor: en där Death Grips bara sitter helt still runt en stereo, och en annan där någon slags illusionist vandrar runt och genomför halvhjärtade trick i lika oinspirerade miljöer. Ingen av filmklippen lyckas dock leva upp till hur absurd On GP i själva verket är, med sina tjutande gitarrer, någon slags orgel, de våldsamma trummorna, och inte minst MC Rides suicidala textrader. Det mest bisarra är nog att låten samtidigt lyckas vara känslosam och vacker, på Death Grips egna villkor. On GP är inte bara en av månadens bästa låtar, utan också en av månadens märkligaste.

I september förra året meddelade Claire Boucher att hon hade skrotat uppföljaren till 2012 års fantastiska Visions. REALiTi är en demo dedikerad till hennes asiatiska fans, och är hittills det enda vi fått höra från det förlorade alstret. Trots att låten varken är mixad eller mastrad är detta det bästa Grimes har släppt på år och dagar. Den lekfulla syntpopen som klär låtskelettet i kombination med Bouchers stämma är ett bevis på att även det Grimes är missnöjd med fortfarande håller högsta nivå. Att vi aldrig kommer att få höra REALiTi i sitt sammanhang är en av årets största musikförluster.

I slutet av förra året avslöjade Tame Impalas keyboardist Jay Watson att frontmannen Kevin Parkers verkade fortsatta på den inslagna Mark Ronson–vägen och inkorporera fler elektroniska element i bandets musik. I Stereogums kommentarsfält mötte någon nyheten optimistiskt: ”Kevin Parker could release an album of him farting through a walkie talkie and I would buy the vinyl.”

Om vi bortser från att Wayne Coyne säkert redan haft den idén för ett konceptalbum säger det mycket om Parkers status i musikvärlden just nu. Efter två mastodonter till rockalbum kan Parker välja och vraka bland samarbetspartner, han kan göra nästan vad som helst och folk kommer allra minst att lyssna.

Så. Han valde att släppa en briljant åtta minuter lång discoslägga som passar perfekt när du ska bjuda in till fest i Transylvanien och vissa fans reagerade direkt som om de hade föredragit en radioprutt med reverb.

Förra månaden toppade Makthaverskan den här listan, och nu är det dags för systerbandet Westkust att skina. Swirl är – som titeln hintar om – en shoegazig poplåt, med siktet inställt på sommar och dans. I en värld fylld av shoegaze-revivals lyckas Westkust med konststycket att vara säregna och relevanta. Kanske ligger hemligheten i att de vågar blanda introverta skostirrarackord med surfig, enkel och poppig glädje. Hur som helst är det en fantastisk låt, och i väntan på det kommande albumet (släpps 22 april) kan man lyssna särskilt noga på det oktavpedalsbackade outrot. Makalöst bra.

Det som får Courtney Barnett att överglänsa andra coola indiekids med solglasögon och flangerpedaler är hennes sinne för charmig lyrik, som skiner allra starkast på Depreston. ”Now we’ve got that percolator / never made a latte greater” är en så otroligt banal textrad, men det är i kontexten av det softa Mac DeMarco-soundet som får orden att lämna smilgropar på lyssnaren. Barnett försöker inte imponera så värst mycket – istället kör hon sitt eget softa race med debuten Sometimes I Sit And Think, and Sometimes I Just Sit, och vinner med sitt opretentiösa förhållningssätt till musik. Hundra procent äkta, hundra procent underbart.

Det är svårt att ranka. Varför är I Really Like You inkluderad här men inte Godspeed You! Black Emperors kraftdefinierande Piss Crowns Are Trebled, till exempel? Carly Rae Jepsens sprudlande nya singel har inte riktigt samma konstnärliga ambitioner men när man lyssnar på den känns det som att komma hem från skolan i mellanstadiet och sätta på Cartoon Network och det är Johnny Bravo på TV och man skriker ”WOOOOAHHH”.

Så känns det inte alls när man lyssnar på en del annan musik! Oskuldsfull pop med en mördande hook, ibland måste det ändå prioriteras.

”Everybody wanna cut the legs off him” rappar Kendrick Lamar i refrängen, en uppenbar referens till Kinta Kunte: den förrymda slaven som fick sin fot avhuggen efter alla sina rymningsförsök från slavägarens plantage. Texten är en kalejdoskopisk historia med referenser till alla från Bill Clinton till Michael Jackson, och det går säkert att läsa in en mängd olika betydelser. En sak är dock säker: den studsiga basen och de funkiga körerna som accentuerar Kendricks ord gör det svårt att sitta still. King Kunta är en helt annan sorts singel än till exempel Swimming Pools eller i, men Kendrick Lamar behärskar bevisligen de olika strängarna på sin lyra lika bra – vare sig det är trap, soul eller funk som står på dagordningen.

Jamie xx har en fot i en färgglad dansscen med sin solomusik och en fot i en melankolisk indiepopscen med The xx. På Loud Places, en låt tagen från solodebutalbumet som kommer i sommar, kolliderar dessa världar. Han tar hjälp av The xx-kollegan Romy Madley-Croft som sorgset sjunger om att gå på klubb och bara känna saknad inför ett ex, medan Jamie omringar henne med soulkörer och ljud som låter som att knäppa naglarna i dricksglas. ”Jag tänker på helt andra saker än folk som dansar när jag gör min musik”, sa han när vi intervjuade honom tidigare i år. Det är väl just det som gör att hans färgglada dansmusik allt som oftast låter som instrumentell elektronisk soul – vilket Loud Places är ett lysande exempel på.

På sitt sjunde studioalbum Carrie & Lowell sjunger Sufjan Stevens en hel del om sin nyligen bortgångna mamma Carrie. Frånvarande under barndomen och nu frånvarande för alltid, har hon inspirerat bland annat Should Have Known Better. Låten är en försiktig, men aldrig ursäktande, dödsruna över ett förflutet som är saknat trots sin ofullständighet. Det börjar melankoliskt, dystert, med en ensam gitarr och svepande sång om tidiga barndomsminnen och Stevens oförmåga att uttrycka sina känslor. Länge är låten synonym med ångestfylld nostalgi, men någonstans i mitten introduceras en quirky elpianoslinga och en ny hoppfullhet: textfraser som ”Nothing can be changed” tappar sin bitterhet och får i stället symbolisera acceptans och tacksamhet över det ljus som bara syns tack vare gårdagens mörker.