Månadens 10 bästa låtar – mars 2016

Verserna i Yumi Zouma-medlemmen Sam Perrys nya singel är så tajta att de påminner om när man hör någon i sin närhet försöka sig på lite freestyle-rappande och lyckas med rad efter rad och man undrar när flytet ska ta slut och nu måste hen väl snubbla snart men det bara fortsätter oj oj oj oj oj varför spelade jag inte in detta. Det och Perrys ojämförliga förmåga att skriva solstinna popmelodier gör Second Skin till en av årets mest oväntat trevliga bekantskaper så här långt. Det självbetitlade Zen Mantra-albumet är hans andra i karriären och släpps den 15 april – ett atmosfäriskt men energiskt och rytmiskt alster som sammanfattar Perrys kaosartade senaste år med slutet av high school, kärleken, världsturnerandet och hans fars bortgång. Han verkar ha något på gång som kan röra vid kvalitéerna hos det fantastiska band han är med i.

Allteftersom tiden har gått efter slutet på Vit Päls verkar forna frontmannen Carl Johan Lundgren och Ola Johansson i Laser & Bas hitta varandra bättre och bättre. Drygt två månader efter Ciao Satan EP landade Efter festen som kan vara det finaste duon skapat hittills. Inledningsvis en lustig barbershop-liknande körning som får sällskap av en fantastisk pianoslinga, handklapp och en otippad saxofon innan det mynnar ut i ett powerballadsoutro. Samtidigt sjungs pricksäkra rader om ensamheten och tomheten som dyker upp när alla ens vänner stadgar sig, flyttar ihop, skaffar barn. Skevheten och spretigheten är det Laser & Bas gör bäst, och i Efter festen har den en av vårens absolut finaste poppärlor.

Något som ofta glöms bort med Silvana Imams musik är de fantastiska beatsen. Utan den motor som produceras av Nils Svennem Lundberg skulle de kärnfulla, expressiva och självsäkra texterna inte kännas hälften så starka. Det blir tydligare än någonsin i  I•M•A•M pt.2. Det svängiga och basdrivna beatet är helt enkelt omöjligt att värja sig från, och flöjtsynten som bär melodin kommer som ett slag i magen. Lägg därtill Silvanas sedvanligt kaxiga texter, ett gästspel från RMH-bossen Babak Azarmi (som har taggarna utåt mot en rutten musikbransch) och refrängsång av norske Unge Ferrari. Tillsammans blir det oemotståndligt.

När Antony Hegarty, känd för att skriva gråtmilda pianoballader, tar produktionshjälp av bombastiska Hudson Mohawke och suggestiva Oneohtrix Point Never kallar hon sig för ANOHNI med stora bokstäver. Hon skriver sina texter på samma sätt; i Drone Bomb Me sjunger hon utan att gömma undan detaljerna, om en nioårig flicka som sett sin familj dö i ett bombanfall och nu inte har något kvar att leva för: ”blow my head off / explode my crystal guts / lay my purple on the grass”. Det är en sådan sak vi läst om i tidningarna så många gånger att vi slutat reagera, så att tidningarna inte ens längre skriver om det överhuvudtaget. Men ANOHNI sjunger så att vi förstår. Drone Bomb Me är en låt om att förlora allt och vilja dö och den enda som skulle kunna rädda en är den man har förlorat. Politisk musik så att vi reagerar och bryr oss. Inte så jävla lätt ändå.

När Angel Deradoorian valde att sluta i Dirty Projectors så gick hennes plats till Olga Bell. Bell fyllde Deradoorians svårfyllda skor galant, och kändes genast som en fast punkt i det annars förgängliga bandet. För två år sedan solodebuterade Bell med ett album på ryska, ett språk som tyvärr inte används på hennes nya häftigt dansanta singel Randomness. Det vemodiga experimenterandet som definierade Krai är nu utbytt mot svängiga trummaskiner och dekadenta syntar. Det seriösa är ersatt med det lekfulla. Med det sagt är Randomness ingen låt som definieras av ploj, utan är i högsta grad en spännande utveckling av en artist som varit verksam i Brooklyns erkänt coola kretsar i åratal. I sommar landar albumet, håll ögonen på det, snart är Olga Bell bekant på fler ställen än i Brooklyn.

Under våren har duon Whitney blivit både fansens och kritikernas nya darlings trots att de bara har två låtar utgivna. Med rötter i band som Smith Westerns och Unknown Mortal Orchestra väljer nu Max Kakacek och Julien Ehrlich nu själva ta kontroll över låtskrivandet. Likt debutsingeln No Woman så präglas hela låten av Kakaceks fingertoppskänsla för gitarrslingor och Ehrlichs omåttligt charmiga falsetto, men det är den färgrika ljudbilden bestående av blås- och stråkinstrument som gör att Whitney skiljer sig från resten. Det givna soundtracket till årets alla parkhäng.

Som från en mobilinspeling, gjord någon gång under nattens skummare timmar, sjunger Will Toledo “In the backseat of my heart / My love tells me I’m a mess”. Om det är fyllesludder eller genialiska metaforer förblir oklart. Man kan vända och vrida på meningen, få den att betyda allt möjligt, men till slut handlar det nog bara om att vara jävligt full. Något som inte märks av i en storstad, där spårvagnar och bussar alltid finns, blir ett problem så fort man kommer längre ut på glesbyggden. Drunk Drivers avhandlar onyktra förare på ett sätt som alla kan relatera till och det blir tydligt att Car Seat Headrests syfte är att påverka. Tillsammans med texter där varje mening är självklar och med brutala gitarriff som bankar in allvaret i lyssnaren är det svårt att se hur någon kan lämnas oberörd. Budskapet är glasklart och inpaketerat i en av månadens bästa indielåtar ser det rätt enkelt ut egentligen: strunta i att dricka om du ska köra bil.

Frankie Cosmos har sett till att prenumerera på platser i de här listorna det senaste året. Det verkar krävas att hon helt enkelt slutar släppa musik för att det ska upphöra. On The Lips är 1:49 men den är också hela universum, många miljarder år av svarlösa frågor. Ett rop efter hur man lägger armarna runt hela vår existens och kramar ihop den lite, och på samma gång en rädsla inför något så banalt som kärleken (i vårt tredje nummer av papperstidningen Rumours, ute i veckan, är hon kärleksrådgivare). Den är en vinglig singel som inte väger speciellt mycket men ändå dundrar rakt in i hjärtat. Ingen har gjort bättre indiepop i New York på många år – spring och inhandla 15 spår starka andragiven Next Thing snarast.

Jag fattar om man blir skeptisk när man ser en pressbild på danska kvartetten Liss. De fyra medlemmarna ser alla ut som om du tvättat bort punken från Iceage och bett dem posera för en Dazed & Confused-artikel. Alla bilder ser ut som om de togs 1997, på en häxblandning av Nick Carter, Iceage-Elias och i sällsynta fall Yung Lean. Liss är som ett fint nordiskt modemärke som i sin nya marknadsföringskampanj vill införa ett stråk av dekadens. Nog om det! Det är en synvilla, för Liss är långt ifrån utstuderade musikaliskt och glöm inte det. Snarare är de ärligt oväntade. Always var en makalös singel som fick min rumskamrat att viba så totalt i soffan att jag fick kolla hans syretillförsel efter ett tag. Sorry är en ännu större chillkanon: förtvivlad soulpop draperad i en fantastiskt väl avvägd instrumentation där Liss bygger ihop något helt eget. Søren Holm vet om att han är en vokalist som kommer en gång på år och här tar frontmannen ut svängarna ytterligare. Sorry låter som The Weeknd efter att allt knark och sex är undanstädat och bara ångesten lurar kvar.

Rostam Batmanglij är numera på egen hand, även om hans avsked från Vampire Weekend inte kändes alltför dramatiskt. Läser man bandets uttalanden kring splittringen verkar det som att Rostam lär komma och gå lite som han vill, men flytta huvudfokus till sina egna grejer. Och varför inte? Gravity Don’t Pull Me slår allt Ezra Koenig, Chris Baio och Chris Tomson gjort tillsammans och var för sig under det senaste decenniet. Det är en djupt personlig dansballad som bubblar utan att explodera, en bäck som aldrig porlar ut i ett vattenfall, men de små medlen gör all skillnad i världen. Den tillhörande videon kompletterar låten på ett självklart sätt: de moderna dansarna Jack Grabow och Sam Asa Pratt rör sig synkroniserat utifrån Rostams vision och inspiration av iranska mattors symmetri som en omskrivning för tvåsamhet. Plötsligt faller de ur varandras rörelser och visualiserar Rostams ord om en kärlek han förstörde: ”So I bite my lip and I hold my tongue / And I wait for the pain to stop / But some days I still let you back in”. Efter tre album med Vampire Weekend, där nästan varje låt stoppats till bristningsgränsen med intryck, är Gravity Don’t Pull Me en tårfylld dikt om en sådan där händelse i livet som tar en liten bit av dig och lämnar kvar splitter under huden. Rostam sjunger om en pojke han svek för flera år sedan med en röst fylld av ånger. Tid är inte alltid ett fungerande suddgummi. När vi byter årtal kommer den till exempel inte ha lyckats radera de här omskakande fyra minuterna.