Månadens 10 bästa låtar – november 2015

Tidigare under året lyckades Sunflower Bean erövra både indiehjärtan och psychfans med EP:n Show Me Your Seven Secrets, där de hittade en utsökt balans mellan The Cures mystiska melodier och Tame Impalas psykedeliska chillvibbar tillsammans med en gnutta adrenalin. Nu har bandet skruvat upp hastigheten inför det kommande debutalbumet och börjat köra sitt eget race utan några självklara referenser med Wall Watcher – en energiladdad pärla för de som dyrkar 70-talsrock och modern indie. Med lite klapp och en shaker som lirar sextondelar genom hela låten verkar Sunflower Bean ha snubblat på facit till effektiv och hitvänlig indierock, så oddsen att fullängdaren blir en succé är helt klart på deras sida.

Vissa artister förlikar sig med sin egen musik, i synnerhet när man börjar se slutet på sin karriär. Som om kreativiteten slocknar. Trots att mediaskygge David Bowie fyller 69 år i januari, finns inga som helst tecken på vare sig ett slut eller stagnation. Singeln Blackstar (som även skrivs ut ★) är en tio minuter lång strövare som snuddar vid jazziga experiment, flörtar med psykedelia och låter som ballad signerad 80-talet. Tack vare att låten är så pass lång hinner vi gå igenom olika faser, som att öppna olika dörrar där ny musik strömmar in, och den korsbefruktning som uppstår när all musik möts är det bara Bowie som kan lyckas få att flyga.

Egentligen finns det inga ord för den extrema flyktingkatastrofen som sker i världen just nu, men M.I.A. lyckas på något vis formulera det enda som går att säga – ”Borders, what’s up with that?”. I hennes nya, krossande banger Borders beskriver M.I.A. precis allt som är fel med hur världen är styrd och riktar samtidigt en känga mot internetkultur, västvärlden och våra prioriteringar i stort. Den bygger på ett monotont beat, på snudd till deprimerande, men är den sorters monotona ljud som byggs på och byggs på tills det slutligen spränger ens trumhinnor. Så är Borders, och M.I.A. vill nog spränga våra trumhinnor så att vi äntligen förstår vad hon menar.

I samband med konsumtionshögtiden Black Friday släppte multikonstnären Kate Tempest sin karriärs hittills mörkaste låt. Europe Is Lost är en fyra minuter lång samhällskritik, lagd ovanpå ett hypnotiskt beat som får dig att lyssna på precis vartenda ord. Som den helt otroliga historieberättare hon är kommer du också att vilja lyssna på precis vartenda ord, och därefter lämnas med en bitter eftersmak i munnen. Kate Tempest har lämnat fiktionen och begett sig in i vår dystra verklighet – Stop crying, start buying.

Frankie Cosmos släppte sitt officiella debutalbum Zentropy förra året. Det räcker att du söker dig till hennes Wikipedia-sida för att få bevis för att ”debutalbum” är en omskrivning av astronomiska mått. Under ett par år i inledningen av hennes korta karriär var Cosmos nämligen Gucci Mane för DIY-popscenen i New York, med 47 egenutgivna album på Bandcamp. Numera känns produktionstakten enklare att hantera – Fit Me In, hennes nya EP, är dessutom bara 7 minuter och 37 sekunder. 5 minuter och 35 sekunder av dem är klart trevliga, men bredvid huvudnumret Young dräneras de på färg. Amerikanskan (som liksom akter som Alex G och Elvis Depressedly gjort sig ett namn genom att skriva underfundig, skev lo-fi-musik med sina kompisar och släppa den med sina kompisar) låter i vanlig ordning som hon precis stigit ur en Noah Baumbach-film, och ironiserar över de artiklar som den nyvunna populariteten resulterat i: ”With this I’m scraping by / At least it’s cute that I try / And have you heard I am so young / So young”. Som med många av Frankie Cosmos låtar hinner man knappt börja tycka om Young innan den tonar ut. Ändå – ett välregisserat potpurri i frustande självdistans, ett huvud kippande efter luft strax över en vacker yta.

”Man was not meant to harness the power of Tamagotchi”. Kommentaren kommer från YouTube-kommentarsfältet till Sticky Drama och summerar egentligen Oneohtrix Point Nevers senaste ljudexperiment rätt bra. Sticky Drama är en låt som, ifall den existerat på ett fysiskt plan, sett ut som en sån där optisk synvilla. Böjt och slingrat sig i omöjliga vinklar och icke-vinklar. ”Ingen struktur” tycks vara den struktur Daniel Lopatin bestämt sig för. Sticky Drama accelererar när den bör sakta ner, och saktar ner när den bör accelerera. Stridsfält kantade av Tamagotchis och mördade SNES-kontroller leder in i en förvrängd barnröst. ”What’s wrong with the world?”, frågar den sig. Svaret? Många saker, men inte Oneohtrix Point Nevers kompromisslösa och experimentella ljudproduktioner i alla fall.

Justin Bieber har varit namnet på allas läppar den senaste månaden. Nu med fler positiva tillrop än någonsin. Med albumet Purpose levererat och med ett nyvunnet självförtroende verkar stjärnan, trots norska bakslag, må bättre än någonsin. Albumet, som musikaliskt tar Bieber några kliv framåt, teasade tidigt i november med det bästa spåret I’ll Show You: en enkel men ack så vibrerande dagboksanteckning rörande livet som en ständig medial måltavla. Ämnet blir märkbart starkt när det kommer från en popstjärna vars musik och fanskara ofta har devalverats. Lägg därtill Asif Kapadias dokumentär om Amy Winehouse som ligger färskt i minnet så får låten trots sin enkelhet slagkraft. Den numera etablerade formeln Bieber + Skrillex fortsätter ge oss några av årets största hits.

Med debut-EP:n Suedi som kom ut i början av november var det givet att Erik Lundin återigen skulle norpa en plats på listan, trots en förstaplats på oktobers lista. Haffla är sista låten på EP:n och det går inte att bortse från dess briljans. Med en rap som påminner om spoken word och där ”makabra” rimmar på ”Viagra” målar han upp en bild av Sveriges utanförskap som når ut till alla. Oavsett om han riktigt vill det eller inte har Erik Lundin blivit den länk mellan två världar som så desperat behövs vårt kalla land. Förutom att han utbildar medelklass-Svenssons i den svenska som sällan får ta plats i det offentliga rummet hyllar Lundin de sina och hoppet om mänskligheten, och framtiden börjar skymta. Haffla slår hårt med sin sakrala körsång och slagkraftiga textrader, för Erik Lundin, du är fan redan en författare.

Animal Collective har varit som bäst när de gett uttryck för bubblande känslor som kärlek, vänskap och glädje. Detta var teman som genomsyrade gruppens magnum opus, Merriweather Post Pavilion, men som ersattes av tvivel, aggression och förvirring på uppföljaren Centipede Hz. Det är svårt att inte falla för frestelsen att försöka analysera tematiken i sistnämnda skiva i ett diskografiskt sammanhang: att finna roten till gruppens tvivel och förvirring i de faktiska svårigheterna i att följa upp en skiva som beskrivits som en ”milstolpe i amerikansk musik”. Texten på det sista spåret på Centipede Hz adresserade gruppens förmodade svårigheter med skaparglädjen på ett nästan plågsamt självmedvetet manér: de skulle springa ut i skogen tills de inte kom ihåg sina namn och komma tillbaka med nya historier. Så här tre år senare verkar de ha följt sina egna uppmaningar. FloriDada fullkomligt genomsyras av de bubblande och naiva känslor som karaktäriserar gruppens bästa material. När Avey Tare och Panda Bear sjunger i stämmor på låtens verser, när de sjunger den löjliga refrängen, när de välljudande oljuden tar plats, eller när låten tystnar för ett ögonblick för att återkomma efter ett skratt, har det aldrig varit tydligare vad som ofta misstas för ”magi” i deras musik – den ärliga förmedlingen av lycka.

Claire Boucher har beskrivit Art Angels som produkten av en imaginär girl group: ”There’s Screechy Bat, who’s the metal one. There’s one that’s super vampish and sexy now – I don’t know her name yet.” Kill V. Maim är en av de klarast lysande stunderna på ett fantastiskt album, och så flickaktigt elak att den verkar framföras av Scary Spice och Kathleen Hanna förenade i en och samma kropp. Rader som ”B-E-H-A-V-E never more” och ”But I’m only a man, and I do what I can” är visserligen riot grrrl-guld, refrängens ”oo-woah-oh” låter verkligen som hämtat från Lilla Melodifestivalen, men enligt Grimes handlar låtens narrativ om något helt annat: Al Pacino i Gudfadern II. Som hon gett förmågan att byta kön. Och resa i rymden. Resultatet blir efter omständigheterna otroligt sammanhängande, samtidigt som man hade kunnat plocka isär dess beståndsdelar till minst tre separata, helt oförgörliga poplåtar. I rena farten lyckas Grimes ännu en gång flytta fram gränserna för hur popmusik kan låta och vad en ung kvinna kan vara 2015.