Månadens 10 bästa låtar – november 2016

Tioårsjubilerande Göteborgsetiketten Luxury har lyst upp hela 2016 med två av sina finaste akter: i mars gav Farväl till ungdomen ut ett öronbedövande vackert mörker till album, medan Maja Gödicke tonsatte fjärdedelslivskriser såväl som dansgolv med sin Blå. Nu stänger de året tillsammans med En vinternatt, och samarbetet låter exakt lika bra som det gör på pappret. Egentligen lägger sig duetten alldeles för nära The Cures hjärtvärkande Disintegration för att kvalificera sig som regelrätt jullåt (Farväl till ungdomen har tidigare tolkat just Plainsong på svenska) och det är nog lika bra. ”Du väcker mig / har överlevt / igen”, viskar Maja Gödicke och Kåre Vernby ut i vinternatten, här centrerad kring millimeteravstånden i en säng. Syntslingorna vilar som snötäcken över dem, och väderleken blir mest en ursäkt för att stanna där.

Det är kanske lätt att vara cynisk inför Maggie Rogers, men man är dum om man låter det Idol-byggda introducerandet med Pharrell som hype-man hindra en från att lyssna. Hennes låtar bär ett egensinnigt skimmer men har samtidigt hög kommersiell spännvidd, vilket innebär att de stora skivbolagen kommer slåss om att få chansen att krympa ihop henne. Tills dess är både Alaska och nu senast Dog Years kulörta dagdrömmar till hits som trots melodierna gör sig bäst på en bergstopp eller i ett vindskydd snarare än på en klubb. Rogers smyger in små utsmyckningar, en ettrig hackspett, andra ekande fåglar, organiska trumljud, kanske för att skapa en avspegling av sitt livfulla själv. “I’ll be singing you in all of my songs”, sjunger hon på Dog Years och trots sin kommande storpublik har Rogers känts sådan från start; som om hon varje morgon vaknar och verkar ha ett helt skogsmyller av saker inom sig som väntar på att få formas. Inom kort kommer de intrycken ta henne till toppen av festivalaffischerna.

Med Random Access Memories manifesterade Daft Punk ”give life back to music”, varpå de släppte en discoinfluerad fullängdare. En slags återgång till svunnen tid som fick nostalgimätaren att slå i taket utan att kännas passé. Det andra samarbetet med The Weeknd är lite som en fortsättning i samma anda. I Feel It Coming är en nedcabbad åktur i solnedgången som hämtad från soundtracket till Drive. Att en av vår tids största röster visar upp sina lena stämband ovanpå smooth produktioner för tankarna till 80-talet och en viss King of Pop.

Handen upp den som för några månader sen trodde att A Tribe Called Quest hade det i sig att år 2016 släppa ett politiskt drivet album som inte idé- och beatmässigt låg och vältrade sig i förlegad 90-talsnostalgi. We Got It From Here… kom i stället som en ursinnig käftsmäll från förorten, där den största behållningen kanske var att det faktiskt ändå lät som 1998. A Tribe Called Quest lämnade oss aldrig. När så stora delar av hiphopen lutar sig mot maximalistiska beats och korsbefruktar sig med popmusiken känns ATCQs avskalade instrumentation som en modig och fräsch vind. De har självförtroendet att lägga ut texten och gör det med eftertryck: The Space Programs hook (”there ain’t a space program for niggas / yo, you stuck here, nigga”) känns till en början som tomt effektsökeri, tills du inser att det inte handlar om rymden överhuvudtaget. Att flow och versbyten sker som om gruppen oavbrutet burit mikrofonen mellan varandra som en olympisk fackla ända sedan 1998 är bara bonus. Det här är ingen statussökande ensemble-låt à la Really Doe eller 1Train. Det här är A Tribe Called Quest vid sitt allra bästa.

En kraftmätning mellan dagens varma rester och nattens kalla skuggor drar ibland över skyn och under denna färgsprakande kamp känns det som att världen stannar upp. Under ett par ögonblick är det något mystiskt och utomjordiskt som försiggår strax utanför atmosfären och all vetenskap känns påhittad. Den rosa himlen är snarare en känsla än vad den är ett naturfenomen, och det är just detta som Jonathan Johansson har dragit fram ur drömlika syntar och arialiknande körsång. Den mjuka balladen från Love & Devotion binder samman albumet, samtidigt som att den är en av låtarna som hänger sig kvar lite extra i medvetandet. En påminnelse på hur vardagen finns överallt och hela tiden, men ändå inte behöver bli alldaglig. Små ögonblick som flamingorosa solnedgångar bokstavligen sätter färg på den och Jonathan Johansson lyckas fånga detta.

Donald Glover har lämnat hiphopen bakom sig. På nysläppta albumet Awaken, My Love! går han fortfarande under namnet Childish Gambino men har tagit sig an ett helt nytt sound. Redan på första singeln gav han en tydlig signal om att han ersatt hiphopbeatsen och den tveksamma rappen med en total omfamning av neofunk och soul. Samma sak gäller Redbone, där inga ord spottas längre, hans röst i stället så effektdrypande och samtidigt så sammetslen att den skär igenom ljudbilden som ett gitarrsolo taget rakt från Funkadelics Maggot Brain. Allt är så polerat och utfört med en påtaglig respekt för de artister som inspirerat honom – även om det solklara funkiga groovet skriker Parliament levereras det som en hyllning snarare än ett plagiat. En ändring i riktning svår att bua för, speciellt när det avrundar året med ett av sina mest catchiga låtar. ”Stay woke!” sjunger han i refrängen, men han lyckas fånga vår uppmärksamhet långt innan det.

Det blev som vi hoppades – Suedi följdes upp med EP:n Välkommen hem. Fem spår, där tidigare singeln De ba blev så redan prisats i förra månadens lista. Abiat sträcker sig bortom alla hyllningskörer. EP:ns fem spår är individuellt väldigt starka i sig, men ändå bleknar allt i jämförelse med denna. Texten är sylvass, beatet genialt och sex minuter skulle kunna fortgå långt mycket längre. Sällan att en text och ett beat slutar upp i en perfekt symbios där de kompletterar varandra på detta sätt. Där historien om kokainets väg från Västerort till Stureplan lika mycket känns i inledningens upptrappade bas som i textens smutsiga beskrivning av en toaring på en fin klubb. Abiat är soundtracket till detta år och nästa.

Det tar över en och en halv minut innan The xx karaktäristiskt ekande gitarrer gör entré i On Hold, trions comebacksingel efter ett fyraårigt uppehåll. På den tiden – de fyra åren – har Jamie xx gått från tystlåten sidofigur till omslagspojke, och solodebuten In Colour har tagit honom till såväl toppen av årsbästalistor som de stora scenerna. På den tiden – en och en halv minut – är det också hans produktion som tydligast färgar av sig på The xx. Svepande syntar, illavarslande basgångar och en storögd duett mellan Romy och Oliver är visserligen inget vi är ovana att se från bandet, men samplingen av Hall & Oates I Can’t Go for That (No Can Do) är sannerligen det. Den är den vackrare spegelbilden av mainstreamtrenden att ha en samplingsslinga efter refrängen, likt, säg Where Are Ü Now, och det yttersta exemplet på att The xx klarar av sin klubbigare inriktning galant. Med On Hold klär de dansgolven i skimrande ledsamhet – inför albumsläppet om en månad håller vi andan som i väntan på ett Hall & Oates-dropp.