Månadens 10 bästa låtar – oktober 2014

Pop- och hardcorestaden Umeå visar upp en ny sida. Helt olik sin tid är Dolce det närmaste en ljuv smekning vi kommer så här års. Musikaliskt är det en tidsresa till 50- och 60-talet där referenser som Monica Zetterlund gör sig allra bäst. Tänk minimalistisk barfotapop och Beach House.

Att göra 80-talsdoftande discolåtar med kvinnliga vokalister är inget nytt för Kleerup. Robyn, Lykke Li och Titiyo är alla namn som han skapat små popunderverk tillsammans med. Rock U är inget undantag: Malin Dahlströms röst är lekfullt smekande över ett högklassigt beat, insvept i ett utomjordiskt skimmer. Vissa kanske hade hoppats på förnyelse, men varför ändra på ett vinnande koncept?

Grouper bytte gitarrerna mot piano på nya albumet Ruins, men hennes musik kryper ändå in under skinnet på precis samma sätt som förut. Holding har inte bråttom med sina drygt 7 minuter, men det vore ju synd på ett så fantastiskt spår. Atmosfäriskt, värmande och rörande.

Att Solen har två låtar på den här listan säger en del om hur fantastiskt deras debutalbum faktiskt är. Med sin starka melankoli och en text att döda för så golvar Glöm bort mig nu lyssnaren på helt annat sätt än Estelle.

Yumi Zouma tycks ständigt röra sig längre bort från den gitarrbaserade drömpop de introducerade på sin EP i början av året – redan i mars hintade Air France-tolkningen It Feels Good to Be Around You om en mer elektronisk inriktning för bandet. På singeln Alena får handklapp samsas med housepianon för att sammansmälta i det överlägset mest popmagnifika och extrovert dansanta Yumi Zouma gett ifrån sig hittills.

Svensk screamo är en musikstil som inte är helt lätt att ta in. Vi som älskade varandra så mycket är inget undantag, och det oortodoxa uttryckssättet kommer för många vara såpass avskräckande att de inte vill återvända. Men, efter att med texten framför ögonen höra de ångestfyllda raderna vrålas ut över mullrande trummor och sliriga gitarrslingor är det i det närmaste omöjligt att föreställa sig ett rimligare sätt att framföra dem på.

Oktober var månaden som Sleater-Kinney återvände från sin evighetslånga paus, och med nya singeln Bury Our Friends har de nog aldrig känts mer levande. Vi väntar tålmodigt på No Cities to Love, som ser ut att kunna bli ett av nästa års mest spännande släpp.

Jag vet inte ens var man ska börja för att beskriva Black Ballerina. Kontroverserna har avlöst varandra när Ariel Pink tankspritt uttalat sig om både det ena och det andra inför det stundande skivsläppet och Black Ballerina gör, som titeln kanske antyder, väldigt lite för att bemöta den kritiken. Istället handlar den om en strippa och Ariel gör ett högst diskutabelt teaterinhopp som liten påg under ett kortare dialogsegment. Det är absurt, anstötligt och så där catchy som bara en Ariel Pink-låt kan vara.

Det krävs både självsäkerhet, stil och en tydlig artistisk vision för att få orden ”Mamma, jag är ledsen och gråter blod” att kännas bekväma i en låttext. Tur då att Solen har alla de kriterier som står ovan, och fler därtill. Det skadar ju inte heller att ha ett brinnande, febrigt driv som får kraft genom målmedvetet trumspel och fantastiska gitarrtexturer och slingor. Om Estelle inte är den bästa låten från Till dom som bryr sig så är det tveklöst den som fungerar bäst på egen hand.

I en intervju sade Panda Bear att när han tittar tillbaka på sin förra soloskiva, Tomboy, så tycker han den har en väldigt seriös ton. Han säger sedan att Panda Bear Meets the Grim Reaper inte alls kommer vara lika seriös, utan det kommer att höras att han har kul. Det hade han inte behövt säga, för när man lyssnar på det första smakprovet Mr Noah så hör man inte bara en fantastisk låt med komplexa melodier, en inspirerande text och en refräng som vägrar släppa taget när den väl har satt sig – man hör också en sorts kreativitet, inspiration och glädje som ingen i djurkollektivet haft på väldigt, väldigt länge.