Månadens 10 bästa låtar – oktober 2015

Flygplatsen, en av höjdpunkterna på en EP vars kanter verkar vara hoplimmad av höjdpunktsmaterial, låter som en korsning av en mjuk Håkan Hellström-ballad och Dungens förmåga att få sina låtar att framstå som gåtfulla sagor. Den är ett fortfarande förhållandevis nykläckt band som adderar ett nytt fascinerande kapitel till en lång svensk vistradition. Den är en förunderlig låt av det slag man inte riktigt trodde gjordes längre. Om Amason vore en tecknad film hade animatören hetat Per Åhlin och flygplanets nos pekat mot Melonia. Som vi skrev i vår recension i år har bandet lämnat epiteten sidoprojekt och supergrupp. Nu är de bara Amason, en konstellation som gör gnistrande popmusik med en formel ingen annan har tillgång till.

Första gången vi skrev om punktrion Childbirth var i samband med den tydligt betitlade singeln I Only Fucked You As A Joke. Här lärde vi oss av Julia Shapiro (också i indierockbandet Chastity Belt) varför man inte bör agera på allt som låter kul i teorin, sammanfattat av raden ”I thought it would be funny, but it wasn’t”. På Siri, Open Tinder, tagen från albumet Women’s Rights, är Childbirth fortsatt öppensinnade och därmed upplagda för nya besvikelser. Låten är en feministisk Du swipa höger-motsvarighet för alla som snarare går in med inställningen att ingen är god nog – och som närmar sig större Le Tigre-territorier för varje ”swipe left!” som utropas. Ingen har någonsin tillkallat en Iphone-robot med lika stor inlevelse.

Kärlek, förlust och kvarsittning. Musikvideon till Kirin J Callinans senaste singel beskriver i visuella termer hans musiks inriktning bättre än jag någonsin kommer göra i ord. Den hårdhudat industriella och skrovliga Bruce Springsteen-tolkningen är borta, i stället ersatt med en nostalgiskt 80-talsminnande lärarhymn som angränsar till det sexuella. Det är på gammalt Callinan-manér både roligt och rörande, med tillräckligt mycket djup för eftertanke. I den klassiska låtskrivarrollen som ”mystisk älskare” kan man istället projicera Ulla, 59, SO-lärare och lite, lite snällare än alla andra lärare. Du kommer säkert ihåg henne. ”We were close / As close as skin can be / Together five days a week at least / Together from 9 till 3”. Ulla.

I januari släpper Money äntligen sitt andra studioalbum, Suicide Songs. Där hör man verkligen hur frontmannen och poeten Jamie Lee ytterligare omfamnat sin ruffiga romantisering av den engelska pubmiljön och dess övergivna förlorare. Lee skulle kunna vara en Billy Bragg-liknande karaktär om han inte var så intresserad av människorna snarare än systemet som omger dem.

På den nya singeln, bärande en titel som är en liten dikt i sig, blir hans himmelska gnyn ett med låtens stråkar, som ett uppgivet klagoläte mot den gråa vardagen han hatälskar. Moneys orkestrala indierock når här en episk topp de nog varken kan eller bör kliva över. Lee är nämligen som bäst när han vandrar Manchesters gator med en fullt fungerande jetpack på ryggen, som liksom kan användas i nödfall. På You Look Like… är han både nere bland sina stadskamrater och svävar strax ovanför som en vakande beskyddare. Oavsett om det låter lustigt eller ej: lyssna och se efter själv.

”Alla mina vänner gillar natt. Är som alla här på klubben tagit knark.”

Silvana Imams senaste singel, som premiärspelades redan på det storartade Eli/Imam-giget på Liseberg i somras, är en hyllning till natten. Till det eviga livet där vi gör vad vi vill. Den fortsätter på det spår som slogs in på EP:n Jag dör för dig, där det rakt politiska långsamt lindas in i det personliga. Samma grundbudskap finns fortfarande där: jag gör vad jag vill, och du kan spegla dig i mig och känna likadant. Fuck alla andra. Men här handlar det inte om uttalad feminism, utan bara om att ha det jävligt gött. Silvana Imam visar än en gång att hon är Sveriges kanske största rockstjärna.

Hur ett band som Savages tar sina kliv framåt är alltid intressant – de är ändå ett typiskt revivalband som kommit långt på att inspireras av sina influenser. På nya The Answer blir det tydligt att de har siktet inställt högre än så. De rasande trummorna och den Smells Like Teen Spirit-liknande musikvideon bygger vidare på deras hårda sidor, Jehnny Beths upprepande ”if you don’t love me, don’t love anybody” på deras mjuka. I denna kontrast sker mycket av magin, men också i den medryckande gitarrslingan, de punkiga gitarrerna och i en av Savages starkaste melodier hittills i karriären.

Bäst i världen på att vara melankolisk under en chartervistelse? Kim Pflaum. Med sitt förra band Yumi Zouma lät sångerskan sällan tillfreds trots att hon omgavs av ljudbilder som var mer välkomnande än vajande palmer vid en flygplatsparkering. Efter att ha lämnat sina kamrater för att satsa på en solokarriär är det som att någon huggit av ett huvud på en särdeles gullig best och två nya växt ut på ett ögonblick. Pflaum har knappast bytt riktning: hon har döpt sig efter en ö som kallas Atlantens pärla, skarvar fram en r&b-influerad drömpop man vill spela badminton med vid stranden varje dag och sjunger lite uppgivet ”Whenever you’re with me/ You let me down, down”. Få saker är mysigare än när Kim Pflaum tar en sista minuten och kommer hem som ett ras!

Grimes vägrar välja endast en väg för sin musik. På de singlar hon släppte innan albumet avhandlade hon klassisk Grimes-electro, trallvänlig pop, publikfriar-bas med M.I.A-doftande sång – och slutligen på Flesh Without Blood någon sorts mix mellan Ariana Grande och No Doubt. Hennes klassiska loopar, reverb och drömpop är kvar men resultatet blir ett nytt sätt att experimentera med just popmusik. Flesh Without Blood är en för Grimes experimentell och frisläppt poplåt som känns precis som hennes egen.

För andra månaden i rad befinner sig Deerhunter högt upp på listan, och det är inte särskilt märkligt med tanke på att nya albumet Fading Frontier kryllar av snygga, transcendentala poplåtar. Living My Life är inte bara ett av albumets starkaste spår, den innebär även att bandet bryter ny mark genom att ta sitt varma sound in i en osedvanligt elektronisk ljudbild. Låten antyder att Deerhunter kanske skulle kunna ge oss ett riktigt bra syntalbum om de önskade att gå den vägen, men framförallt så är Living My Life en varm och trösterik vind i höstmörkret.

Oktober 2015 gav oss tre nya sedlar. Men Lindgren, Bergman och Taube får förlåta oss. Vi har den här månaden främst pratat om en annan ny pengasymbol: Annie Lööf. Sveriges just nu mest hyllade lyricist Erik Lundin släppte i oktober en debutsingel som kan bli Centerpartiets stora räddning i kommande valcirkusar – för vilken borgare vill inte bli förknippad med pengar? Lundin presenterar förutom sitt lekfulla sätt att utvidga referensramar också en uppvisning i rapflow. En uppvisning som han tyckte hela svenska folket skulle få uppleva hemma i tv-sofforna. Mats Norman står för den instrumentala skapelsen och resultatet är en av höstens, och årets, stora höjdpunkter så här långt.