Månadens 10 bästa låtar – oktober 2016

För tre år sedan lämnade Kjartan Svensson sitt Sigur Rós, bandet han varit del av halva sitt liv och sett växa från en lokal angelägenhet till ett internationellt fenomen. I stället började Sveinsson arbeta på en opera tillsammans med konstnären Ragnar Kjartansson. Utan dialog och skådespelare är Der Klang der Offenbarung des Göttlichen en experimentell hyllning till sceneriet och musiken som teatraliskt element. Kjartansson konstaterade, antagligen med glimten i ögat, att det var ”en opera utan divor”. För två år sedan debuterade verket i Berlin och nu släpps slutligen musiken digitalt. Utgivningsdatumet är passande: Teil IV låter som en midnattsmässa, ett soundtrack till när snön lägger sig på fönstret, men är framför allt en påminnelse av allt det Sigur Rós förlorade för tre år sedan. Kjartans opera rymmer mer själ och magiskt sprak än samtliga kompositioner på Kveikur.

I Fade Away låter Hannah Diamond lika PC Music som vanligt, men uttrycket verkar ha sjunkit in och blivit helt hennes alldeles egna. Trots det sockerkanderade, smått surrealistiska soundet tar hennes rakt levererade textrader inte lång tid att skära till i hjärtat. Orden som tidigare matchade blipp-ljuden med lekfulla teknikreferenser och en längtansfullt svärmisk retorik har nu bytts ut mot att spegla en desperation. Fade Away färgas av den förtvivlan som uppstår när något vitalt håller på att rinna en mellan fingrarna, och det finns inget du kan göra åt det mer än att be snällt om förskoning. Det är som att Hannah Diamond är den älskare Ji Nilsson så ofta sjunger om att ta skydd från, och har svarat med en låt dränkt i samma blåa nyans.

Det är någonting igenkännbart med It’s Conditional som ändå inte riktigt går att sätta fingret på. Som när en försöker att nynna fram en låt eller när ett minne glider mellan fingrarna innan det hinner att greppas. Är det soundtracket till din första kyss eller till kvällarna för länge sen där du drack i smyg med dina vänner och spelade musik från en skränig mobilhögtalare? Vad det än är för det tankarna till en tid för längesen men samtidigt till en ännu inte kommen. Efter fyra år återvänder syntduon Black Marble från Brooklyn med albumet It’s Material, där 80-talets syntpop-influenser skiner igenom varje spår. Med ekande elektroniska trummor, glittrande syntar och en pulserande bas som drar tankarna till New Order uppmanar It’s Conditional att dansa med i slow motion bakom dimmiga ögon som blickar mot neonljus.

“You only live once / that’s the motto / YOLO” rappade Drake på The Motto för några år sedan och startade en våg med vår tids “carpe diem”. Uttrycket är numera så ironiserat att nästan ingen använder det utan att skämta, men Weyes Blood tar sig an det med ett djupt allvar. På sitt nya album presenterar hon sig som årets bästa crooner, med stora svalkande ljudbilder och drömska tonlägen och texter. Generation Why är mittpunkten, där hon besjunger den krypande känslan av att slösa bort hela dagen framför en mobilskärm och får den att låta längtansfull och eterisk. “Y-O-L-O, why?” bokstaverar hon sig till. Why? Y? Generation Y! “Now what a great future this is gonna be!”

Milt uttryckt lade RMH:s Erik Lundin ribban högt efter monstruöst framgångsrika och viktiga EP:n Suedi som släpptes förra året. Men uppföljaren De ba blev så lämnar få besvikna, inte heller oss. Singeln, sprungen ur Husby-kravallerna 2013 och händelsen där en 69-årig man blev ihjälskjuten av polis, vittnar om djup frustration – ”berusar oss av hopplöshet som gömmer sig i skammen” – över ett samhälle där rättsväsendet varken ser eller tar sitt ansvar. Beatet påminner lite om ett tidigt The xx och det monotona blir aldrig tråkigt med texter som Eriks. En kan bara hoppas att detta är en del av någonting större och i så fall är det en, i all sin uppgivenhet, en mycket bra start.

Plötsligt ful utspelar sig mellan apatiskt soffliggande och långa promenader för att kunna somna. Iiris Viljanen tar vemodiga relationsråd av sin psykolog och kommer hem och snubblar på sin katt. Hon skriver utlämnande som för att bikta sina känslor, men det är vi som lyssnar som får någon att hålla i handen när vi mår likadant. Med Plötsligt ful sätter hon vingar på att känna sig gråare än betongen man bor i, än asfalten man står på. Det är en låt om att känna sig kroniskt äcklig och värdelös, oavsett PMDS eller andra anledningar. Någonstans ges det i alla fall en trygghet om att det nog ska gå över – och på andra sidan ska vi få tid att sörja växterna i fönstren som dött medan vi varit borta.

Jonathan Johansson släpper nytt i slutet av november och har under det gångna året drivit förväntningarna till takbjälkarna med sina singelsläpp. Vårig optimism på Sommarkläder och funkig romans på Real Thing. Vid första anblick verkar han derivera allt längre från debutens melankoli, men under lager efter lager av sarkasm och ironi finns det familjära mörkret kvar, svartare än någonsin. På Vem av alla bygger Jonathan Johansson vidare på funkinfluenserna och den allt mer framträdande språkliga anglofilin, bland annat med den historiebokskompatibla textraderna ”Jag har tänkt på Kim och Kanye / att de sitter på Dovas / beställer nachos och Törley”. Vi känner igen tematiken: självförakt, livsstilsförakt, världsförakt. Vem av alla är ett fortsatt utsträckt långfinger riktat mot egoismen och bekräftelsejakten. Ett eminent sådant.

Teach Me to Forget är första gången The Radio Dept. jobbar med en extern producent. Tre tidigare fullängdare, flera EP:s, otaliga singlar med tillhörande b-sidor, en 20-årig karriär – ändå är Tomas Bodén den första personen som släppts in. När Bodén fick konstnärligt utvecklingsstöd 2012 inkluderade motiveringen följande ord: “Han besitter en unik känsla för rytm och nya ljudbilder och hans personliga signum kan förnimmas i en kajas kraxande lika väl som i en rak bas på ett dansgolv.”

The Radio Dept.s föregående skivor har alltid stängts av lågmälda låtar, avväpnande seglatser över stilla vatten. Lost and Found, Always a Relief, You Stopped Making Sense. Ingen av dem frångår helheten de är en del av, utan existerar snarare som sista viskningar i örat innan avsked. Running Out of Loves sistaspår är något annat: Johan Duncanson och Martin Larsson har aldrig tidigare givit ut en så här rak, maximalistisk låt inom det elektroniska spektrat och säkert hittas delar av förklaringen i Bodéns inblandning. Housepopen på Teach Me to Forget har lika mycket att göra med utvecklingen på några av de senaste singlarna, Occupied och Never Follow Suit, som på den atmosfäriska, närmast episka This Past Week-EP:n.

Den är en oväntad bekantskap för alla The Radio Dept.-fans, men har ett hårt grepp om den röda tråd som vinglande följt duon genom hela deras karriär. Själva texten kan tolkas som starten på ett nytt kapitel, där skivbolaget Labrador numera är avhängt och bandet äntligen är på väg mot kreativ frihet. Under mittenpartiet stegrar rytmen, basen mullrar och en upprymdhet smyger sig in. Det blir aldrig helt förlösande med The Radio Dept., det ligger inte i deras natur, men det är kittlande att komma så nära.