Månadens 10 bästa låtar – september 2015

Have You In My Wilderness är en passande titel för Julia Holters nya album. Verket är både naturligt och surrealistiskt, likt en fabel, ett djur som på ytan ser vanligt ut men som börjar glänsa ur vissa synvinklar. På Night Song låter det som att hon ror ut över en öde sjö med månen som enda ljuskälla, som att hon letar efter svar som inte finns i en relation hon inte förstår. Mot slutet stegrar de sparsamma stråkarna och Holter kvider fram ”What did I do to make you feel so bad / What did I do that you would make me feel so bad”. Båten tar in vatten, fiskarna där nere i djupet tittar bara på och en av höjdpunkterna på ett av årets främsta album uppenbarar sig ur de mörka skogarna. Holters musik antar inte sällan formen av en gåta man inte blir färdig med, och mycket av dess dragningskraft ligger nog just däri.

1988 släppte Sonic Youth en låt om att vara rastlös i en död stad, i hopp om radikal förändring i form av upplopp och protest, att kunna känna någonting annat än ren tristess – kanske bättre känd som Teen Age Riot. 2015 har Könsförrädare släppt en låt om att bli fråntagen rätten att ens få protestera, där människor blir bemötta av kravallsköldar och övervåld ifrån de vars jobb är att skydda folk när åsikter ska uttryckas – och nu handlar det inte om ett yttrande från tonårstristessen. Nu handlar det om dödligt allvar. Blood Rush är inte bara en av Könsförrädares mest välskrivna låtar, ifrån en oerhört välskriven skiva, men den innehåller ett viktigt narrativ kring ironin att göra ett land fredligt genom att förtrycka människor och hur det ställningstagandet påverkar någon psykiskt. Det som gör låten så eggande är att den inte positioneras utifrån ett åskådande perspektiv, utan att den är deltagande; att Könsförrädare står med i massan av människor som sakta inser sanningen: ”They won’t protect us / We must fight or hide”. Det kan kännas hopplöst, helt overkligt och fullkomligt hjärtskärande att behöva ta något av besluten, men med en låt som Blood Rush finns det tröst om du väljer att fly och mod om du väljer att kämpa – oavsett är du aldrig ensam.

Stora låtar har aldrig varit ett problem för Lana Del Rey. Sedan Video Games överrumplade en hel generation har hon fortsatt att skriva soundtracket till samtliga tonårsliv på Tumblr. På den tredje fullängdaren har Lana Del Rey tagit steget ut och blivit den jazzdiva som hon ganska länge gjort anspråk på. Lika förförisk och fängslande som tidigare, men med betydligt långsammare låtmaterial vaggar hon in oss i sitt älskade Kalifornien. Men med det neddragna tempot kommer också avsaknaden av hits. Music to Watch Boys to har inte bara årets bästa titel, den blir också en lätt bris och en hit i sammanhanget.

Även om My Dreams Did Finally Come True inte lyckades leva upp till förväntningarna från förra skivan kan YAST ändå vara stolta över sina singlar, som är värda alla pris och hyllningar de kan få. Bland dem finns Together Forever där bandet har tagit det melankoliska och drömska soundet hos The War on Drugs och Johnossis Mavericks-album och finslipat det till tre och en halv minuts perfektion. De har lyckats fånga det exakta ögonblicket där någon som kämpat med depression eller ångest blir förälskade eller vågar förlita sig på en annan människa och får uppleva total eufori, vilket dessutom beskrivs väl i låtens text. Gitarrsolot i låtens slutskede känns därför lite som en exorcism, där allting hemskt som upplevts och samlats i hjärnbalken efter flera år av sorg blir utdrivna – och manifesterar sig en sista gång för att sedan lösas upp med vinden. Kvar finns bara hopp. Sällan har så mycket glädjetårar och gåshud kunnat upplevas inom gränserna av en ljudfil.

I Bite Through It är en låt som fått medvetande, som pratar, lider, och skriker. Oneohtrix Point Nevers Lopatin kastar Garden of Deletes förstasingel mellan vaporwave-oaser och fysisk smärta. Ibland låter det som metalriff som körts genom en dokumentförstörare, ibland som musiken du lyssnade på under ”lugna timmen” på dagis. Det är tvära kast, men låtens digitala ljudträdgård rymmer de båda sidorna som om de satt på samma mynt. Jag vet inte ens om det är lönt att försöka beskriva I Bite Through It ytterligare, som i traditionell Oneohtrix-anda är både motsträvig och ögonblicklig i sin tillgänglighet. Det är den första av flera frukostbrödssmulor. I slutet finns inte ett pepparkakshus utan ett av årets allra bästa album.

Trots att Disclosure kan stoltsera med enorma namn så som Sam Smith och Lorde på sitt nya album Caracal så gömmer sig albumets riktiga banger på deluxe-utgåvan. På Molecules står bröderna Lawrence utan någon gästartist och visar upp en omåttligt svängig basslinga som nästan kan jämföras med D’Angelos gudabenådade groove (om man ens vågar dra en sådan liknelse). Tillsammans med Howards stämma och Guys smattrande trummor visar Disclosure att de fortfarande kan göra dansmusik i dess renaste form, även om albumet i sig tagit ett stort steg åt den urbana popens riktning.

Den sista låten på Deafheavens tredje album är den överlägset minst konventionella metallåt de givit ut under sin karriär. Trots att New Bermuda beskrivits som deras omfamnande av den kultur som de ofta blivit bespottade av avslutas den av något annat än bara thrash-riff och blast beats. Kerry McCoy och Shiv Mehra driver inledningsvis igång en pulserande men inte speciellt framträdande gitarrytm som George Clarke skriker sönder och samman – och i den andra delen viker konstellationen ihop musikstycket till en klassisk pophymn med arga taggar. Efter att ha burit sina vildsinta influenser över bröstet i 35 minuter monterar Deafheaven ihop och bygger om den genre de blir allt mer ledande i för varje år som passerar, för varje utgivning som når deras fans. ”I imagine the end”, väser Clarke samtidigt som han öppnar upp för någonting helt nytt.

Det är svårt att tänka sig att Nicole Sabounés musikaliska bana började i ett talangprogram på tv. I The Voice Sverige fick hon Ola Salo som ”coach”, men åkte ut i semifinal. Samarbetet med Ola Salo fortsatte dock, och tillsammans med Niklas Stenemo har de bildat en låtskrivartrio. Denna trio skrev Nicoles speedat postpunkiga debutalbum, men har inför andra skivan ändrat kurs. Den här gången bjuds vi storslagen, närmast sakral rock. Första singeln är bestyckad med cittra-liknande syntljud, pampiga körer och trummor som påminner om stamfolks rituella musik. Urbefolkningsrock. Då och då påminner det dessutom om den eminenta jazzrockaren Xenia Kriisin, vilket är ett gott betyg i sig.

På Breaker delar Deerhunters två vokalister på mikrofonen för första gången. Bradford Cox personliga text i versen och den uppgivet ärliga leveransen av den står i kontrast till Lockett Pundts drömska refräng. Deerhunter är inte direkt kända för sina refränger, men på Breaker har de lyckats konstruera sin kanske bästa i karriären. När Pundt tar ton är det som att en våg sköljer in, sveper bort de mörka molnen och lämnar kvar en känsla av att stormen är över. Det finns något i låtens dynamik som är talande för hela den kommande skivan. Att det tog nästan tio år innan gruppens första duett kom till visar hur Deerhunter tycks vara tillfreds med sig själva och mer benägna än tidigare att lyfta fram sina styrkor och hur de som grupp kompletterar varandra.

Band befinner sig i ständig utveckling – det finns egentligen bara ett fåtal exempel där man stannat av och gjort mer eller mindre samma album om och om igen. Med ett mästerverk som Lesser Matters – ett av 00-talets viktigaste popalbum – i ryggen hade det inte varit helt orimligt om The Radio Dept. istället för att utforska nya territorier grävt ner sig i sin egen briljans. Men det har aldrig varit fallet: på senaste EP:n Occupied vandrade de allt tydligare in i klubbvärlden uppbackade av stadigt technobeat. This Repeated Sodomy är dock en återgång till rötterna. Här ryms ett mer orkesteralt, organiskt och oslipat The Radio Dept. Shoegaze-vibbarna och bandets drömska aura förenas i en flörtig poplåt som tränger igenom även den mest hårdhudade. Redan nu går Lesser Matters-klingande This Repeated Sodomy varm på indiegolven.