Månadens 10 bästa låtar – september 2016

Spanska producenten Pional har länge varit ett etablerat namn inom deep house-scenen, men det är först med The Way That You Like som han visar prov på lika fingerfärdiga pop- som danskunskaper. I stil med vad Romy och Jamie xx gjorde på Loud Places förra året, skapar Empress Of och Pional en låt som känns som att stå stilla på en klubb och se kärleken passera revy – tillräckligt nära för att kunna greppa men inte tillräckligt för att kunna fånga.

Lykke Lis tillvaro i Los Angeles har i allra högsta grad färgat och format det nya projektet LIV. Tillsammans med medlemmar ur Miike Snow och Peter Bjorn and John tar de oss på en tidsresa till Chateau Marmonts dekadenta glansdagar. Det nya ”rockprojektet” flörtar både med Becks Loser och Fleetwood Mac, i sitt försök att ljudsätta Haight Ashbury. Och mycket väl kan det här vara soundtracket för en ny hippievåg. Projektet i sig vilar redan på kollektivism. Det är åtminstone en bra början.

På sin nysläppta fullängdare Kokoro visar El Perro Del Mar upp ett sound fött ur en kärleksaffär mellan bland annat Japan och den betydligt mer klassiska Göteborgspop som hon debuterade med för ett knappt decennium sedan. Nyfiket och innovativt, nästintill vågat: att trampa runt i musikalisk terräng minerad med anklagelser om kulturell appropriering kräver idag aktsam navigering. Sarah Assbring visar sig vara duktig med kompassen. Döpt efter ett franskt bakverk är Kouign-Amman en utmärkt representant för ett album som lyckas kombinera influenser från i alla fall hälften av världens hörn och samtidigt kritisera konsumtion och småsinthet.

Om Honey Is Cool hade bildats två decennier senare, i Boston och med en vurm för shoegaze så hade de förmodligen låtit som IAN SWEET. Trions frontperson Jilian Medford låter precis lika smärtsamt känslosvallande som Karin Dreijer en gång gjorde, och båda har lyckligtvis en minutiöst genomtänkt instrumentation att vila huvudet mot. I IAN SWEETs fall resulterade det i Shapeshifter – ett av årets mest intressanta och bräckliga debutalbum (Medford ska under skrivprocessen ha varit så deprimerad att hon inte längre minns hur låtarna kom till). Cactus Couch är på flera sätt den perfekta sammanfattningen av bandets styrkor. ”The freckles on my skin, they don’t exist if no one’s looking / You never pay attention to the smaller things like the marks on my body”, sjunger Medford och förkroppsligar den ångest och längtan som lägger grunden för albumet. Bandet följer efter henne i varje impuls, uppfyllda av en nervös energi inte helt olik den hos samtida postpunkare som Ought och Krill. Till slut är orden ”EVERYTHING IS WRONG WITH ME” det enda som återstår av Cactus Couch, men då har IAN SWEETs sammanbrott också mynnat ut i sex minuter av helt perfekt indierock.

The Weeknd har klippt av sig sin extravaganta frisyr, och kanske mer än så. I musikvideon till Starboy mördar han sig själv och demolerar sin egen lägenhet, vilket väl får betraktas som en inte-så-subtil metafor för pånyttfödelse och tabula rasa. Exakt vad denna metamorfos består i får vi se på det nya albumet, men att döma av Starboy kanske det handlar om att Abel Tesfaye lämnar de mer ortodoxa R&B-influenserna bakom sig och omfamnar sin inre popstjärna på allvar. Inget dåligt erbjudande med tanke på hur otroligt väl The Weeknd fungerar som en melankolisk arvtagare Michael Jackson. Daft Punks produktion passar den lena sångaren som handen i handsken och refrängen klistrar sig fast redan efter första lyssningen.