Månadens 10 bästa låtar – juni 2016

I samband med att italienska techno-duon Tale of Us tog sitt klubbkoncept Afterlife in i skivbolagsvärlden lät de några av sina favoritproducenter bidra med ett spår var till första samlingsskivan. Tyska Recondite bidrog med den lämpligt namngivna Murphy’s Law. Titeln syftar knappast på ”om något kan gå fel, så kommer det gå fel”-regeln, utan snarare på huvudkaraktären i Nolans rymdepos Interstellar. För visst är det rymdvibbar Recondite bidrar med: hans minimala techno är mörk, hypnotisk, dramatisk och ger känslan av att komma från en annan värld. Bakom den pulserande basen finns något längtansfullt, en vilja att fly verkligheten. Recondite lyckas med väldigt små medel veva upp stora känslor, där de små beståndsdelarna växer ihop till en massiv helhet.

Wriggle är blixtrande strobljus i ansiktet, att spela spel på jättesnabb nivå (min personliga referens till den liknelsen är Snake på tian), att gå snabbt i stället för att stå stilla på rullbandet på flygplatsen. Los Angeles-trion clipping består av producenterna William Huston, Jonathan Snipes och rapparen tillika Grammy- och Tony Awards-vinnaren Daveed Diggs. Den sistnämnda kanaliserar på Wriggle sin inre Outkast-medlem, flyger igenom verserna med ett orimligt flow och får den Whitehouse–lånande hooken att kännas som årets mest juvenila dansuppmaning (trots att texten skriker sex). När Diggs upprepar “Show off, show off” efter den hänsynslösa starten är det svårt att inte frångå lyrikens sammanhang och läsa in en personlig uppmaning. Mest känns han som en boxare som slår sig själv på huvudet, tar upp garden och rusar in i nästa omgång. Noise, footwork och hiphop i en mästerlig mix.

Kärleken i Bat For Lashes låtar tillåts sällan blomma ut okomplicerad. Istället kvävs den, fångad i hennes sammetslena röst och omgiven av okuvliga ljud – ödesmättade basslag, en gitarr som darrar till som en gnisslande karusell i vinden och en spöklikt varnande kör. Därför förvånar det knappast att The Bride, hennes suggestiva nya album, är ett spektakulärt konceptalbum om giftermål, en skenande bil bortom kontroll, och slutgiltig död och uppgivenhet. Sunday Love bär kanske på det bästa indiedrivet sedan Wild Beasts-singeln Wanderlust, Close Encounters skulle kunna blomma ut i ett förlösande crescendo men håller fascinerande nog kvar stryptaget om minimalismen, och under avslutande Clouds bevisar hon än en gång att ingen skriver sakrala ballader som henne, som menade för en värld ovanför regnbågen. Tidiga huvudnumret Joe’s Dream är ändå spåret som fångar den snart demolerade lyckan främst: “There’s a tear in my lover’s eyes / He’s at my window, it’s a gloomy night”, sjunger Natasha Khan och beskriver olycksbådande skådespel. Hon hade kunnat ro den här låten i hamn acapella och ändå fått den att kännas som ett rum tömt på syre. En musikalisk Mulholland Drive där drömmar och verklighet brottas om uppmärksamheten – en multiinstrumentalist från London som på sin fjärde fullängdare tar ett oväntat steg i en fantastiskt välkommen riktning.

Nytt namn, samma gamla ångest. Jämför man med Viet Cong-skivans singlar har Anxiety betydligt mer gemensamt med Continental Shelfs mörka Interpol-avart till sound än det kaosmässiga urtillstånd som var Silhouettes. Den gången sjöng Matt Flegel om att inte kunna känna någonting trots allt det vackra runtomkring, att inget avledande fokus hjälpte i väntan på avgrunden. När introt till Anxiety vevas igång efter 1:05 har lite förändrats; det är som att höra någon sticka hål på Arcade Fires Rebellion (Lies), låta upprymdheten sippra ur och fylla tomrummet med tjära. “I’m spinning in a vakuum / Deteriorating to great acclaim / Help has fallen by the wayside / Nowhere near to finding better ways to be”, mässar Flegel för att sedan avsluta med att be om ursäkt för vad han försökt åstadkomma under dagen. Preoccupations saknar till synes både livsaptit och filter, vilket gör deras musik lika deprimerande som uppfriskande.

Insprängd i varje takt och ton av Call Out ligger en molande melankoli, oundviklig och förbehållslös. Den resignerade frustrationen i textraderna löper hand i hand med instrumentslingorna som tillsammans förs fram av ett lugnande trumkomp och får en skimrande essens. Av sorgens fem faser ger Call Out uttryck för den andra i raden – ilskan, om än för det mesta en uppgiven sådan. Att, som texterna talar om, bli talad över huvudet och ges andra villkor än vissa andra är bärande ingredienser för vem som helst att få ett frustrationsutbrott, så när vi når spårets kulmen och sångerskan Tilde Hansens katarsis är det inte mer än på sin plats när hon sjungskriker ut trycket över bröstkorgen.

Ducka när kulorna kommer. Danny Brown har levt i sitt Detroit tillräckligt länge för att veta vad du ska göra när smällarna kommer tillräckligt nära. I When It Rain har Paul White gett honom ett beat lika mörkt som stadens framtidsutsikter och Brown tar chansen och berättar om ett hällregn som aldrig tycks sluta. Old hade sina mer samhällskritiska stunder men landade kanske hellre i ett ecstasy-rus på en klubb någonstans. Inget fel i det, så klart, men den mer minimalistiskt lagda produktionen som återfanns hos 10-talsmästerverket XXX saknades. En outsider som försöker göra vad alla andra gör är inte lika intressant, oavsett hur bra det är. Men ifall When It Rains råhet är någon indikation är Danny Brown på väg tillbaka mot något väldigt, väldigt stort

När Angel Olsen tar första klivet in i albumet My Woman, ute i september, är det med rak rygg och klar röst. Där hon tidigare använt sig av lo-fi-produktioner och sprakiga gitarrer tar nu i stället stora svepande syntar plats. Med Intern tar hon fram sin inre Lana Del Rey-crooner och når in till helt nya sidor av sitt artisteri. Rösten själver av elektricitet när hon stakar fram ”I just want to be alive, make something real”. Det här är vad som händer när utfallet lever upp till nyss nämnda ambitioner.

Nästan alla bra band har förmågan att överraska lyssnarna när ingen visste att de ville ha det. När Kveikur kom möttes vi (åtminstone i singlarna) av ett Sigur Rós som förvandlats från lågmälda betraktare till livsfarliga jättar. Nu är Tor-hammaren som svingade friskt i Brennistein och Kveikur åter utbytt och bandet låter mer sökande än någonsin förr. Den febriga första halvan av Óveður är förvirrad på ett positivt sätt och får sedan en total kontrast i industriellt hamrande maskinljud. 24-timmarsfärden var uppenbarligen mer än en gimmick, för det här känns precis som att leta sig fram i ett öde landskap och plötsligt finna sig i mitten av en vulkan.

De black lives matter-anslutna album som slagit sig fram likt maskrosor i asfalten i takt med rörelsens framväxt de senaste åren (D’Angelos Black Messiah, Kendrick Lamars To Pimp a Butterfly, m.fl.) har haft en gemensam underton som gått många förbi: religiositet. Liksom i gamla spirituals går protesten och lovsången hand i hand. Blood Oranges Freetown Sound, ett av årets bidrag till rörelsen, är inget undantag. Albumets viktigaste spår Augustine lånar sitt namn från en av de missionärer som tog kristendomen till Afrika. Sankt Augustine influerar textraderna om upprättelse och värme. Samtidigt tillåter sig Dev Hynes att rent musikaliskt vara väldigt sensuell, inte minst i refrängens suggestiva viskningar. Tillsammans med det flyktiga verspianot bildar det en intressant kontrast till låtens sakrala coming of age-text, som mest av allt längtar efter frid.

”Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så som riddar Kato själv.” Om Astrid Lindgren hade fötts 1987 istället för 1907 skulle hon säkert syssla med svensk, vemodig skrammelpop. Mio, min Mio skulle vara hennes niofaldigt Grammisnominerade skiva med låtar som ”En vän med en häst” och ”Kom igen Jum-Jum!”. Tråkigt nog lever vi inte i ett parallellt universum där det är hon som säljer ut Ullevi tre dagar i rad – men är det verkligen så illa? Vi har ju ändå ett band som kan leva upp till ett så genialiskt namn som Katohjärta.

Hur gärna vi än vill påstå att Katohjärta bara blir bättre och bättre efter att ha fått denna underbara sommarpresent är det bara att inse fakta – de har alltid varit precis såhär bra. Detta titelspår av rang var den första låten som bandet skrev ihop för fyra år sedan, men som äntligen fick se dagsljus först nu. Redan då fanns rader som ”Jag rörde dina läppar / aldrig ditt Katohjärta / Du var allt och ingenting / men aldrig min”; rader som fullkomligt osar av den vemodsaura vi lärt känna bandet vid. Att de dessutom blir förgyllda av en lika instrumentalt vacker refräng som Brooke eller 100 år gör orden så mycket mer hjärtskärande, men aldrig negativt. Det är en tröstande smärta – i klass med att läsa en riktigt, riktigt bra Lindgren-bok.