Månadens 10 bästa låtar – april 2017

”Don’t compare my beats with his / he ain’t up off these streets” rappade Palaceer Lazaro på Black Ups Free Press and Curl och förklarade i samma andetag att Shabazz Palaces har mer gemensamt med Vintergatan än med valfri Compton-adress.  I ett hiphopklimat där mästerverken tycks avlösa varandra blir likriktigheten smärtsamt tydlig när du zoomar ut och drar musikparalleller som sträcker sig längre än till 90-talet. Uppfriskande, då, att Shabazz Palaces inte ens går mot strömmen utan helt och hållet håller till i en annan flod. Tendai Maraires afroinfluerade beats drar influenser från Afrika medan Lazaro tycks expandera ordboken för varje ny låt man släpper.  ”She said I’m too deep, then she fell asleep / how that llama repeat sounds hella sweet” rappar han av ingen särskild anledning medan bakgrundsbeatet – samplat från Dee Dee Sharps I Really Love You – stiger, skiner och lyser som solen över savannen. ”Shine a light” upprepar en autotunead Thaddillac. Det är få, och förmodligen inga så bra som Shabazz Palaces, som om och om igen riktar strålkastaren mot hiphop-etablissemanget och exponerar fegheten och bristen på experimentation.

På sitt tionde album, efter hundratals låtar, presenterade Warp-artisten Chris Clark kanske fram sin allra starkaste samling låtar i karriären – ett fascinerande möte mellan hård dissonans och monstruösa melodier. Mest iögonfallande är Catastrophe Anthem, med en barnkör som dystopiskt mässar ”We are your ancestors” utan att Clarke för en sekund tänder ljuset i låten. Att i titeln påstå sig ha skrivit Låten om den tillkommande undergången är djärvt, men faktum är att Clarke åtminstone kommer nära facit med sin blandning av mild mänsklighet och pompösa kakofoni.

Efter debutalbumet Eleania har Floating Points sakta men säkert rört sig bort från sina housiga produktioner. Fantastiska singeln Kuiper från förra året markerade ytterligare ett steg, där massiv postrock kombinerades med psykedeliska utsvävningar. Med lika delar Can, Neu! och Pink Floyd (episka slutspåret Echoes från Meddle ligger nära till hands) rör han sig nu vidare bort mot krautrocken – utan att kompromissa med sina elektroniska och jazziga rötter. Silurian Blue är inspirerad av flera sessioner i Mojaveöknen, där ljuden ändrar form och textur när de studsar mot de Mars-liknande stenformationerna. Beståndsdelarna är ständigt föränderliga, förvillande och utforskande innan de förenas till en gemensam organism och skjuter Floating Points med band vidare ut i rymden för ett aldrig sinande jammande.

Med tanke på att debutalbumet The Epic var mer än två timmar långt är det inte förvånande att Truth klockar in på 13 minuter. EP:n Harmony of Difference kommer senare i år, och av singeln att döma bjuder släppet antagligen på samma panoramiska jazzodysséer som Kamasi Washington unisont hyllades för på sin LP. Låten är som ett mikrokosmos av hans sound – den bygger långsamt upp musiken från ett försiktigt pianoackord till en vidsträckt horisont av körsång, stråkar och smattrande hi-hats. Truth är som att ta glashissen till högsta våningen för att upptäcka att hissen fortsatt färdas upp mot solen efter skyskrapan tagit slut.

Musik som spridda anteckningar, som ett färgglatt kollage – Laurel Halo har alltid jobbat med lösa strukturer. När hon nu är tillbaka med singeln Jelly har hon dessutom plockat fram mikrofonen igen, vilken hon la ifrån sig på sitt senaste album, och ger oss vackert gåtfulla texter. Tillsammans med de två gästartisterna Klein och Lafawndah skapar hon ett funkigt sommargroove som känns som att det är mitt i processen att smälta bort. Bland melodiska basgångar, ekande syntslag och samplingar av äppeltuggor står Laurel Halo i mitten, håller i trådarna och dirigerar vilt som aldrig förut.

Droneartisten Jefre Cantu-Ledesma fångade allt motljus i världen i sin håv och föste in det i sin första sommarhit. A Song of Summer är en tio minuter lång utblomning av Bilinda Butcher-liknande sång, ett vibrerande gitarrsolo och sagolika klanger, karaktäristiskt gömt under den stora ljudmattan. Men om Ledesma på fjolårets In Summer grävde ned sin kärlek i en grop, låter det den här gången mer som att han befinner sig två meter under vattenytan sekunden efter ett dyk. Han brukar ge oss avlägsna minnen, men den nya singeln är känslan av att väckas av solen mot sängkläderna en ledig morgon och känna hur allting lever här och nu.

Efter att ha blivit övertalad av sin vän och samarbetspartner Björk gick Arca från att vara en producent utan språk till att omfamna sitt venezuelanska ursprung. På sitt självbetitlade tredje album sjunger han ut på spanska – språket som hans egna föräldrar bråkade och skildes genom. Den nya intima riktningen har bland annat fått ytterligare utlopp genom en trio videor, där Desafíos mardrömsskildring framstår som en konstnärligare version av Hoziers virala Take Me to Church–komplement. Ingenting annat kommer låta som Arcas 43 minuter musik i år och höjdpunkten Desafío är hans bästa produktion under sina aktiva år, en R&B-opera som bär hela världens tyngd i sin kropp.