Markus Krunegårds 10 bästa låtar

På alla hjärtans dag 2008 dimper den ned, en blivande svensk klassiker som rusar Autobahn ned. Så träffsäkert, ensamt och uttömmande. Vartenda ord sjungs med en kampanda och frenesi som om morgondagen inte existerar. Vartenda ord är som en katapult mot yttre rymden. En för tiden relativt okänd Markus Krunegård hänger upp några av 00-talets mest träffsäkra rader med ett pulserande driv som kan ge vilken människa som helst ett epileptiskt anfall. Kanske förklarar det vad låten gör med folk – oavsett om du är på en hemmafest eller ett dansgolv kollapsar allt och alla. Eller som jag 2008 – jag klädde till och med ut mig till Markus Krunegård på en Halloween-fest.

På pappret liknar vissa av Markus Krunegårds ord en renodlad mobbares. I låtformat känns det som en rimlig intervention av typ ens äldsta polare. Är det ett tecken på att man är en känslomässig masochist och fuck up generellt? Att Krunegård är en människa som lyckas med den annars så överskattade och egentligen helt obegripliga egenskapen ”ärlig”? Lite. Alla relaterar till allt. Drömmarna om LA, vara med någon som är någon annanstans, fula ambitioner, en lite lame kärleksrelation till Stockholm och framför allt att ingenting gör mindre ont sen. Allt blir bara värre. ”Stöddig, tiden vet att den vinner till sist”, det stämmer, det deppigaste jag vet är att mycket av det Klimpen-Krunegård säger stämmer. Och att han får det att låta så fint.

Bara ett år av solokarriär och Markus låter beredd att lämna allt. På Ingenting är vettigt 03:30 krockar en ensam misär med intensiv lycka, och i det plötsliga ruset känns vanvettet som det enda vettiga att följa. Vid hotellbarsstängningen tar han plats som världens mjukaste film noir-karaktär och för en liten stund låter klockan halv fyra som en utmärkt startpunkt för resten av livet. “Jag vet vad den sista jag älskar kommer heta!” är underbart vackert, och samtidigt hopplöst ner till varje ord – vi vet att det inte är sant. Småtimmarna kan få minsta medgång att kännas som en stor triumf. Markus likaså.

Det är svårt att skriva om Markus Krunegård utan att falla för impulsen att citera honom själv, då ens egna ord omöjligt kan räcka till. Samma nätter väntar alla är i synnerhet en sådan låt, för aldrig har olycklig kärlek beskrivits så precist och så träffsäkert. ”Alla filmer, alla böcker handlar om dig / Alla ryggar tillhör dig / Tills jag går fram / ’Förlåt jag trodde det var nån annan’” – i ett simpelt narrativ formar Samma nätter väntar alla hela processen kring ett utdött hopp, ett hat riktat mot den nya tönten hen ligger med nu men mest mot sig själv, om slutet som aldrig hade någon egentlig början. Hans röst dränks i ljud kusligt likt det kaos ens egen kropp producerar när den vill lägga av, ett ljudlandskap som en science fiction-miljö, och så är det plötsligt över. Och i ett parallellt universum har det aldrig ens börjat.

Tur att vi lever samtidigt, hette det när Markus Krunegård släppte ny singel förra veckan. Men budskapet är ett decennium gammalt i Krune-sammanhang, inkapslat i debutalbumets kanske vackraste låt. Som en svensk motsvarighet till The Smiths Cemetry Gates lyckas Den som dör får se / Markus Kyrkogård långsamt väcka någonting dött till liv, omvandla det oundvikliga slutet till en anledning att fortsätta försöka – trots att ”allt är sådär, bara sådär sådär som det är så här års och blir det inte bättre så lägger jag ner, så äre!”. Varken Wilde, Keats eller Yeats finns vid hans sida här, men väl en familjegrav, en batiktröja, ett Norrköping (byt ut mot vilken stad du vill) i backspegeln och en vän som pop-mytologiserar namnet ”Martin” för alltid. ”Vad hoppas du, vad önskar du, vad vill du?” undrar Krunegård avslutningsvis. Inte sedan ’86 har en kyrkogård låtit lika sprängfylld av liv.

Visst, man kan bli trött på hur det smått överromantiserade konceptet ”ungdomen” alltid kokas ned och blir beskrivningen på varje låt med en gnutta diskbänksrealism och hjärtesorg. Men hallå, det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp och ingen sätter ord på det bättre än Krunegård. Snubblande och fylleivrigt ramlar musiken och vi som lyssnar på den runt, runt, ner i en 90-madrass på golvet hos vem som helst, blir ihop, gör slut, försöker hitta oss själva genom att kräkas Bloody Mary på en flygplanstoalett och slåss. Här är hela livet grundat på ”jag har ingen aning om vem jag är men snälla älska mig, igen”-desperation. Räck upp en hand om ni relaterar och/eller har fulgråtit till detta mästerverk i kölvattnet av ett breakup. Det har i alla fall jag.

När jag var sexton och jättejättejätteintresserad av en kille som inte tyckte om Markus Krunegård blev jag förtvivlad. Delvis för att jag ville att han skulle gilla det jag gillade, delvis för att hans auktoritet i frågor kring musik fick mig att tvivla på mina känslor för den musik jag älskade. Fruktlöst försökte jag skicka Spotifylänkar med mina allra bästa Krunegård-låtar (många av vilka finns på den här listan) och citat från låtar som jag relaterade till och ansåg vara briljanta. En av de texter jag skickade var till Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. För att den låten kapslar in något så universellt att till och med en sextonåring kan förstå den utan att riktigt kunna förstå situationerna i den. För att det är en total urladdning av ett liv som upplevs som uppbyggt av misslyckanden i ett format som inte lindar in sig i varken klyschor eller ett kedjetäcke. För att ”Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå” får de misslyckande försöken till att styra upp sig att kännas okej.

Jag minns inte vad han sa att han tyckte om Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Det spelar ingen roll. Storheten i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel fanns då och den finns nu – det är Markus Krunegårds bästa låt och, kanske, en av de bästa i svensk pophistoria.