Nick Cave-special – från 1987 till i dag

Oljudsorkestern The Birthday Party bildas, men under det ursprungliga baneret The Boys Next Door. Ett namn som ger boy band-vibbar i vår era, men gruppen var i själva verket ett nihilistisk tornado av knarkig postpunk och skräpigt leverne, med tidiga låtar som Masturbation Generation och Sex Crimes. Singlar som Release the Bats var inflytelserika inom goth-scenen som formades av samtida grupper som The Cure och Bauhaus.

Med det sagt så var Birthday Party inte på något sätt talanglösa eller slarviga. De senare albumen, Prayers on Fire särskilt, har åldrats väl för de som vill höra en ung Nick Cave vråla sina neurotiska mantran över de marscherande basgångarna.

På grund av medlemmarnas kaotiska livsstil var The Birthday Party inte långsiktigt hållbart – Nick Cave tog med sig medlemmarna Mick Harvey och Roland. S. Howard och turnerade som Nick Cave and the Cavemen, vilka inom kort blev Nick Cave and the Bad Seeds. Ytterligare en medlem tillkom – Blixa Bargeld från tyska industripionjärerna Einstürzende Neubauten som tidigare hade hjälpt till att hålla ihop The Birthday Partys ostrukturerade studiosessioner. Nick Cave beskriver första gången han såg Blixa på TV: “He was the most beautiful man in the world. He stood there in a black leotard and black rubber pants, black rubber boots. Around his neck hung a thoroughly fucked guitar. His skin cleared to his bones, his skull was an utter disaster, scabbed and hacked”.

Med ovan nämnda estetiska ideal är det inte konstigt att även The Bad Seeds första skivor fortfarande låter som om de vore inspelade på ett brinnande fartyg. Men någonting nytt har ändå smugit sig in i soundet – en hint av folkmusik och väckelsepsalmer från södern, sagor från nybyggareran och folkloriska inslag. Själva vistraditionens svullna och jordiga rötter.  Att det inledande spåret är en cover på Leonard Cohens Avalanche är kanske det tydligaste tecknet på kursomläggningen mot någon sorts singer-songwriter. Nästa album, The Firstborn Is Dead, fortsätter denna syntes mellan tradition och punk, ett sound som får ett särskilt minnesvärt uttryck genom den apokalyptiska liveklassikern Tupelo.

Efter att ha släppt sin (relativt sett) mest sansade skiva hittills, den hopslagna dubbel-EP:n Your Funeral… My Trial gör bandet ett framträdande i den senare kultförklarade filmen Himmel över Berlin. Ja, detta är filmen som senare fick sin amerikanska och sentimentala remake i formen av Nicolas Cage-frontade City of Angels på 90-talet, men det behöver vi inte uppehålla oss vid. Bandet framför hur som helst delar av den oerhört makabra låten The Carny samt From Her to Eternity. När filmen gör succe på Cannes och i andra cineastiska finrum cementeras bilden av Nick Cave som en sångskrivare och performer att ta på blodigt allvar.

Albumet Tender Prey är en solklar favorit bland fansen, särskilt bland de med mer gotisk läggning. Det är inte det enda klassiska Cave-albumet från den här eran, men det är det första. På sätt och vis är Tender Prey det riktiga startskottet för gruppen. Medan Nick Cave själv, med viss rätt, ser albumet som en inkonsekvent samling slarvigt inspelade låtar med tveksam produktion så är låtskrivandet odödligt. Nick Cave and the Bad Seeds känns än i dag helt otänkbara utan låtar som The Mercy Seat och Deanna. Under slutet av åttiotalet kristalliseras Caves image och sound – den bullriga postpunken från The Birthday Party, kanaliserad genom en återuppstånden och hemsökt Elvis i religiös extas, ständigt på jakt från djävulens klor, men alltid på väg mot nästa mord eller drog. Det är berättelser om samhällets utstötta, hopplösa och perverterade. Den klaustrofobiska produktionen som Cave ogillar skänker trots allt musiken en sorts dimmig råhet och en närmast psykedelisk känsla som passar de tonsatta neuroserna utmärkt – det är som att höra musiken på en skitig klubb i Berlin.

Om bandet slog igenom lagom till 90-talet så fullständigt exploderar de genom den oväntade duetten med Kylie Minogue. De två australiensarnas sång om mordet på Elisa Day visar sig vara en perfekt och fascinerande cocktail av pop-appeal, Emily Brontë-känsla och mystik. I musikvideon blir Cave enligt någon slags märklig bad-boy-logik den poetiska och sexiga mördaren du vill ha en fängelserelation med. Det är knappast en slump att Red Right Hand används på nästan övertydligt sätt i soundtracket till slasherfilmen Scream ett år senare.

Albumet Murder Ballads säljer som smör, både tack vare Where the Wild Roses Grow och löftet om blodsutgjutelse som är skivans koncept – 75 dödsfall går av stapeln på en dryg timme. Vid sida av den upproriska stämningen i låtar som O’Malleys Bar och The Curse of Millhaven finns fortfarande en kontinuitet och tradition. Murder Ballads bygger på mordballader, det vill säga en genre av sedelärande och våldsamma visor som populariserades på 1600-talet.

Efter ett par rika och färgglada album som Let Love In och redan nämnda Murder Ballads vände gruppen blad på allvar med de karga och avskalade pianoballaderna på The Boatmans Call. En betydligt mer nedstämd, allvarlig och för första gången personlig Nick Cave sjöng om kärlek, saknad och uppbrott, sånger som rent konkret var färgade av uppbrottet från PJ Harvey. Albumet känns som ett farväl, nästan som en begravning, och Cave var osäker på om det fanns någon fortsättning på The Bad Seeds efteråt. Bandet tar en timeout.

Även om Cave inte gör något väsen så rör sig ringarna på vattnet utåt – Metallica spelar in en cover på Loverman som ska blir källan till ont blod och bråk mellan metalfans och gothare på hemmafester världen över. Mindre kontroversiellt är det när en av Caves förebilder, Johnny Cash, gör en akustisk cover av bandets signaturlåt The Mercy Seat.

Frånvaron blir inte långvarig och No More Shall We Part släpps 2001. Albumet delar till en början fansen, för visst har någonting förändrats. Cave sjunger i ett högre register och verkar inte alls spela på sin forna seriemördare-möter-kultledare-image. Tonen är lättsammare och Caves texter berör tankspritt ämnen som att klippa håret, vara insnöad i en fjällstuga samt att “God is in the house”. Vissa tolkar det som självdistans, andra som pekoral. Albumet går däremot hem hos de flesta kritiker, och blir i ljuset av senare verk återupprättat även bland fansen. Musiksajten Pitchfork ska tio år senare höja sitt betyg på albumet från 7/10 till 8/10.

Efter de knepiga studiosessionerna kring albumet Nocturama lämnar den grundande medlemmen Blixa Bargeld bandet, men inte i vredesmod om vi ska tro vad både Cave och Bargeld säger.

Oavsett om det har något samband med Bargelds avsked eller inte så har Cave allt mer vuxit samman med Warren Ellis på ett kreativt plan. Det är tydligt att denna duo nu driver bandet. Tillsammans grundar de dessutom sidoprojektet Grinderman som blir en plattform för Cave att omfamna någon slags gubbig garagerock-estetik. Han skaffar skjortor med breda kragar, mustasch och spelar för första gången i sitt liv gitarr. Med låttitlar som No Pussy Blues är det ironiska anslaget ett faktum, och projektet producerar två album innan det läggs på is. Det riffdrivna soundet färgar också av sig på Bad Seeds-släppet Dig, Lazarus, Dig!!!. Ytterligare en grundande medlem, Mick Harvey, lämnar bandet och går vidare till andra stordåd som att producera PJ Harveys Let England Shake.

”I’m a wikipedophile” säger Cave i en intervju i anslutning till släppet av Push the Sky Away. “Don’t quote me on that”. Albumet hör knappast till Caves mer populära alster markerar ändå ett tydligt byte av riktning efter de garagerockiga utflykterna Grinderman och Dig, Lazarus, Dig!!!. Tillsammans med Warren Ellis dirigerar han bandet mot minimalistiska ljudmattor, loopar och postmodern lyrik skriven med hjälp av hundratals flikar i webbläsaren. Cave börjar dessutom se sig själv utifrån – låten Finishing Jubilee Street är en mystisk betraktelse av att skriva låten Jubilee Street.

Just när Cave förkroppsligat myten om sig själv och verkar vara som mest osårbar drabbas hans familj av en dödsolycka. Framtiden tycks oviss, men efter spekulationer om ett långt uppehåll utannonseras i stället albumet Skeleton Tree nästan skrämmande fort, en skiva inspelad i ljuset av traumat. Samtidigt filmas dokumentären One More Time With Feeling, ännu ett närgånget porträtt där Cave, hans band, vänner och familj reflekterar över kreativitet, vardag och möjligheten till lycka i den märkliga situation där de nu finner sig i. Påståendet Cave gjorde om sin offentliga och privata person i 20 000 Days On Earth visar sig vara kusligt sant. Filmen är tack och lov gjort med stor värdighet och ömhet, utan någon överdriven sorgeexhibitionism. Regissören Andrew Dominik använder (eller felanvänder) 3D-kameror och svartvit film för att fånga förvirringen och den desorientering som råder.