The Nationals 10 bästa låtar

Bakom låttexten i Available skymtar något slags händelseförlopp – det har med sex att göra, möjligen otrohet, skuld, alkohol, och förakt. Som i väldigt många andra The National-låtar med andra ord. Skillnaden ligger kanske i hur direkt vi konfronteras med känslorna här. De uttrycksfulla gitarrslingorna, det höga tempot, Matt Berningers patenterade fulvrål, allt serveras rakt upp och ner. Filtret av vuxen sofistikation är borta. Om någon bara fick höra Available och inget annat av The National skulle det vara lätt att tro att vi har att göra med ett emoband i samma tradition som Cursive eller Brand New. Allt detta i positiv bemärkelse såklart – The National skulle varit ett strålande emoband om de gått i den riktningen. Lyckligtvis för Berningers stämband blev det inte så.

Att Matt Berninger är ett fan av diverse rekreationella substanser är inte direkt någon hemlighet. I Graceless är det dock snarare det tunga och kliniska som besjungs – mediciner, pulver av kategori okänt, antidepp, biverkningar – och Berninger levererar här en av sina rakaste ångesttexter: “I don’t have the sunny side to face this / I am invisible and weightless / You can’t imagine how I hate this”. Det må vara textmässigt dystert, men Graceless är det närmaste man kommer en earworm på Trouble Will Find Me. Syskonen Devendorf ångvältar in från första sekunden, med trummor och bas som impregnerar hjärnbarken snabbare än man hinner säga “The System Only Dreams in Total Darkness”, medan tvillingarna Dessner fyller ut ljudbilden med sina välplacerade piano- och gitarrslingor. Balansgången på den tunna gränsen mellan nedstämd och uppspelt framträder som tydligast i musikvideon, där de fem kostymklädda bandmedlemmarna brottas i en swimmingpool, hoppar hoppborg, åker vattenrutschkana och shotgunnar bärs till tonsatt vuxenmelankoli. Graceless är en motsats och en kontrast till sig själv – en euforisk urladdning och en bitter medicin i ett – och ett av de tydligaste bevisen på The Nationals nervkittlande förmåga att beröra och engagera.

About Today är ett fåordigt stycke musik. De korta fraserna kommer glest, och levereras med en undertryckt intensitet, som att orden pressas ut och sipprar fram mellan tänderna på Matt Berninger. Avståndet gör sig påmint i fraseringen likväl som i ordens innebörd. “Today / You were far away”, sjunger Berninger, och sätter ord på den så vanliga men svårförklarade känslan av distans. De mjuka trummorna flyter samman med akustiska gitarrer och stråkar till en instrumental kuliss åt ett isärfallande förhållande. Det finns ingen annan The National-låt, kanske ingen annan låt överhuvudtaget, som på ett lika bra sätt sammanfattar rädslan att förlora den man håller kär. “How close am I / To losing you?” må låta banalt och enkelt ur kontext, men blir i sammanhanget till en desperat och starkt berörande vädjan. About Today är avskalad, men ändå storslagen i sin enkelhet.

Sorrow handlar om depression, hur den bottenlösa tomheten och sorgsenheten tenderar att växa, ta större plats, för att till slut bli närmast beroendeframkallande. Hur nedstämdheten – bedrövelsen – är något mer och större än varje individs egna upplevelser av den, trots att den per definition är personlig och inte alltid lätt att dela. Känslan har en nästan olidligt stark emotionell valens, den får oss att känna oss instängda och samtidigt utelämnande, vilket är en upplevelse vi inte alltid vill göra oss av med. Det finns en styrka och trygghet att hämta i dess konstans. När allt är mörkt och grått blir tankarna lättare att navigera. Det fina lyser extra starkt, konturer tycks kontrasteras bättre mot en formlös bakgrund. I Berningers mässande stämma finns lika mycket tom ångest som det finns trygghet, där han självsäkert för oss framåt kring de successivt växande strängarna.

När The National spelade låten i över sex timmar i sträck på MoMa i New York är det först vid omgång 94, under en särskilt avskalad tolkning, som Berningers röst verkligen brister i refrängen. Nästan omedelbart fyller övriga bandmedlemmar och publiken i där Matt tystnar: det personliga är fortfarande privat, men dess subjektiva upplevelse har rört sig mot det objektiva, det egna är till följd av en ofrivillig inbjudan nu det kollektiva. Det finns något väldigt tryggt och stärkande i det.

Alla som lyssnat på The National vet att Matt Berninger har grava relationsproblem. I alla år har vi följt ett äktenskap som utifrån låttexterna sett ut att kunna braka ihop när som helst. Än har de trots allt hållit ihop, som en ledstjärna för uppgivna lyssnare, och i en låt som Conversation 16 får man en glimt till varför.

Missförstå ej – det är ett monster till sorgelåt. En zombie närmare bestämt. Den är slaggprodukten av uttorkad passion och ändlösa bråk, ett närmande till möjligheten att man kanske ändå är en ond, köttätande och själlös varelse: “I was afraid I’d eat your brains / ‘cause I’m evil” skriker han ut i refrängen.

Men mitt bland Berningers mörkaste vrår gömmer sig samtidigt någonting rent och vackert. “We should swim in a fountain”, föreslår han som i ett plötsligt Eternal Sunshine of the Spotless Mind-minne av deras bästa sidor. I den bottenlösa brunnen klamrar sig en man fast som inte vill ha någon annan, som vill tro på allt hon tror på, som mår fruktansvärt av att vara “less than amazing”. Ingen annan gång har The National kombinerat den djupaste kärleken med den värsta smärtan på samma sätt. Och aldrig förr har en zombie låtit varken så snäll, varm eller ångestfylld.