Vad var bäst och sämst festivalsommaren 2016?

1. I kronologisk ordning: Roskilde, Festival del Mar på Asperö, Way Out West och Popaganda.

2. LCD Soundsystem på Roskilde involverade exakt allt man kunde önska sig: neonlampor, utrop i stil med ”dancepunken lever!”, All My Friends-gruppkramen, att skrika sig igenom Losing My Edge med redaktionens äldsta medlem (varm shoutout till Erik Blohmé här). Hade aldrig kunnat recensera detta! PJ Harvey på Way Out West blev betydligt mer fokuserat och icke-interaktivt, men lika bra för det. Recenserade detta! Skulle också vilja nämna Iiris Viljanen under Festival del Mar– en sån spelning där alla sitter andlösa och man antecknar livsviktiga textrader för att inte glömma dem tills de släpps på skiva.

3. Antalet gånger jag skymtade The Last Shadow Puppets var verkligen alldeles för många. Det var två gånger.

4. Hanna Järvers EP och de nya albumen från The Avalanches, Mitski och Blood Orange.

5. När David dök upp på Roskilde med sin nya Yumi Zouma-tatuering i Comic Sans, som man fått höra om i flera dagar men utgått från bara var ett skämt. Den kanske bästa berätta-för-barnbarnen-ögonblicksbilden utspelade sig annars vid 02-snåret på Asperös brygga, där Iiris Viljanen halvt körde över Makthaverskan (och manager) med en släpvagn.

Och sist men störst! Att träffa Stuart Murdoch från Belle and Sebastian. Blev bokstavligen golvad efteråt (se bild). Han och Stevie Jackson hade tydligen följt upp Popaganda med att sätta sig på en av skyttelbussarna till Nobelberget. Jag tipsade om Jonathan Johansson–spelningen, gestikulerade vilt, sa ”tack för allt” och ”jag är ju ett sånt där fan som… du vet” med gråten i halsen och allt sånt. Han fattade ju, och han var så glad att jag åkt till London för att se dem i juni. Mitt bästa möte.

1. Field Day, Roskilde och Stockholm Music & Arts.

2. Anna von Hausswolff på Roskilde. Vad hon och hennes band gör live just nu är helt makalöst – jag kan knappt vänta på nästa studioinspelning som har potential att bli något alldeles extra.

3. Om jag måste välja: Peaches på Roskilde. Men jag har varit relativt förskonad från dåliga spelningar i år, så denna kategori bör tas med en nypa salt.

4. Tre skivor har gått extra många snurr i sommar: Xiu Xius fantastiska tolkning av Twin Peaks-soundtracket, Swans mastodontskiva The Glowing Man, och framförallt Death Grips Bottomless Pit som i mina ögon är det bästa gruppen åstadkommit.

5. Att lämna Roskildefestivalen för att kolla på kyrkor.

1. Började sommaren med att få alla förväntningar och drömmar om Roskilde totalt uppfyllda. Makalös line-up, billig öl, magiskt goda drinkar på Gringo Bar, underbart häng – allt var så utopiskt som jag fått det beskrivet för mig. Gjorde sedan en fysiskt och psykiskt dränerande combo i form av Trästocksfestivalen och Emmaboda, som var veckorna efter varandra. Har aldrig varit med om en varmare festival än Trästock eller än mer dekadent festival än Emmaboda, men oavsett var det fruktansvärt kul. Avslutade festivalsäsongen med mitt regnigaste Way Out West hittills, men utan någon tvekan upprätthåller de positionen som min favoritfestival i Sverige fortfarande.

2. Dött lopp mellan Silvana Imam och At the Drive-In på Roskilde, samt Hurula på Way Out West. Blev däremot oerhört överraskad av New Order och hur löjligt bra det nya materialet är (kuriosa: jag är den benämnda redaktionskollegan i Nikes recension!), men också av Pascal som hade Way Out Wests absolut bästa publikmottagande. Även ett vackert ögonblick var moshpiten till Sudakistan under Roskildes förfestdagar!

3. Förutom när jag och min flickvän åt mat samtidigt som det kroniskt medelmåttiga Movits! spelade på Trästock och inte gick att fly undan på grund av det snäva festivalområdet har jag lyckats bespara mig från dåliga festivalspelningar i år. Joy hade ett ovanligt skakigt set på Emmaboda eftersom hälften av hennes speltid gick åt att låta någon trap-DJ köra massa lökiga remixer för att sedan spela ett par covers som fick noll respons av publiken – men lyckades återhämta sig fort med troskanoner, skumparty och falska Joy-pengasedlar i andra hälften.  

4. Var legendariskt sen på bollen med att fatta hypen med Vasas flora och fauna, men polletten trillade ner lagom till sommarens rivstart. Annars har det blivit mycket Hanna Järver, Steve Buscemi’s Dreamy Eyes, Jonathan Johansson och Fews.

5. I år känns det verkligen helt omöjligt att välja ett specifikt favoritminne. Att lära sig uppskatta kaffe under torsdagen på Roskilde, att bada dagligen i den svinkalla Skellefteå-älven under Trästock, att få dansa till LCD Soundsystem mitt i natten med nästan hela Roskilde-bevakningen ifrån FR, att spela svenska popklassiker och Shoreline fem gånger under Shorelinetimmen på Emmaboda – allt det och så galet mycket mer gör det omöjligt att prioritera ett enda minne. Himla bra festivalsommar ändå.

1. Jag åkte på en treveckors Europaluff i början av sommaren och bockade av Best Kept Secret i Nederländerna och polska Open’er. På hemmaplan blev det Popaganda och den lite mindre Festival del Mar Asperö i Göteborgs skärgård, plus en pytteliten husvagnsfestival utanför Ulricehamn där det mest fanns kossor och proggrockare.

2. Antingen Florence + the Machine på Open’er – så mycket kärlek, så mycket glitter, så mycket revolt – eller Preoccupations midnattsgig på Best Kept Secret. Bästa moshpiten jag någonsin upplevt.

3. Största besvikelsen var definitivt Kurt Vile. Hade taggat som in i helvete och sen blir det världens plattaste och stelaste spelning: stämningen från 100 till 0 på tre röda, publik som inte får klappa takten och total själslig apokalyps.

4. Det har blivit mycket Veronica Maggio och Parsley Sound. Rekommenderar verkligen Parsley Sound! De är totala doldisar, 344 likes på Facebook, och perfekta att kombinera med vattenmelon, solnedgång och piña coladas. Eller öl. Öl går också bra.

5. Kanske när vi hittade en ballong på Open’er och bestämde oss för att det, i ett mycket konservativt och katolskt land, vore fett kul att låtsas att min vodkaälskande och ölhävande kompis var höggravid.

1. Way Out West, bara… men det var bra i alla fall, förutom regnet!

2. Tim Hecker i Hagakyrkan på Way Out West. En utomjordisk och samtidigt mördande kroppslig upplevelse. Overkligt högt. Jag har aldrig varit med om något liknande.

3. Försökte allt jag kunde att inte lägga någon av min dyrbara festivaltid på dåliga spelningar. Det gick bra, så jag har nog inget särskilt katastrofalt att tala om. Möjligen de fem minuter jag såg av G-Eazy på Azaleascenen. Det måste sägas: vit hiphop löper otroligt stor risk att bli fånig.

4. Jag väljer att tolka sommaren som de sista riktigt fina veckorna och säger Jeffery med Young Thug. Han är ett kreativt geni och det här är hans absolut bästa skiva hittills.

5. Det får nog faktiskt bli Tim Hecker i Hagakyrkan. Det var nästan lite jobbigt att gå fram och tacka efteråt. Vill inte att han ska vara mänsklig.

1. I år har det blivit färre än planerat. Men når ändå upp till fem festivaler, och dessa är: Roskilde, Emmaboda, Stockholm Music & Arts, Way Out West och Popaganda.

2. Om man får räkna med konserter utanför festivalsommaren så var Jonathan Johanssons kväll på Trädgården i Stockholm något alldeles extra. Annars håller jag Ghost sinnessjuka spelning klockan 02.00 på Roskilde som min personliga favorit.

3. Försöker ju undvika att gå på dåliga spelningar. Men Red Hot Chili Peppers på Roskilde var ju tyvärr allt annat än hett. Lite synd att ett band med så sjukt många allsångsmöjligheter inte lyckades bättre. Jag menar, 65 000 personer framför Orange, vad mer kan de begära?

4. Det finns en rad kandidater här, Maja Gödickes singel Blå som släpptes i våras har gått varm, precis som Kenton Slash Demons dänga Harpe från förra året. Och förmodligen något som man reda hunnit tröttna på.

5. Årets sjukaste ögonblick ägde rum på Roskildes sista dag. Vår redaktör David Winsnes skulle göra sin årliga shoppingrunda på festivalen. En rad danska varumärken som Souland och Wood Wood bjuder in till rena fyndlådan. Men innan vi ens hann dit köpte han en helt bisarr mask med en vit tiger, nästintill fullskalig. Och helt nyktra, gick vi runt på området med den och mötte blickarna samtidigt som David både rökte och försökte äta genom masken.

1. Det blev Distortion, Roskilde och Way Out West. Räknas Malmöfestivalen?

2. Det finns många fantastiska kandidater. Inte minst Energy Crew-urladdningarna i form av grime-essen Stormzy, Skepta och Section Boyz (på såväl Roskilde som Way Out West). Eller ett magiskt DJ-set från Kaytranada som fick hela Linnétältet att gunga i takt. Men det fanns en konsert som stack ut tack vare sin överraskande effekt på mig – den när Parham på Way Out West fick ersätta i första hand Travis Scott och sen vidare Kelela. Det skapades en familjär atmosfär i Linnétältet som fick alla att glömma minsta lilla tanke på amerikanska superbokningar. Med ingredienserna revansch, en underskattad katalog och ett snabbt mobiliserande av en lika underskattad Göteborgs-scen visade Parham vad han är kapabel till.

3. En malplacerad Young Thug på Roskilde var kanske inte den sämsta, men den som föll hårdast i min värld.

4. Chance the Rappers Coloring Book vinner nog den matchen.

5. När David Winsnes gör vardagliga ting utklädd till tiger på Roskilde.

1. Jag åkte bara på Roskilde, precis som utlovat. Jag hade jättekul där men jag var i övrigt tvungen att lösa 2000-bitarspusslet ‘livspusslet’, vilket tog mycket tid som annars hade kunnat gå till musikevenemangsrelaterade upplevelser.

2. Den bästa spelningen var Floating Points med bands Pink Floyd-liknande uppenbarelse på Apollo en sen eftermiddag på Roskilde i år. Näst efter James Holden på samma scen ett par år tidigare den bästa elektroniska festivalspelningen jag yrat bort mig till.

3. Jag gick bara på bra konserter. När man blir äldre lär man känna sig själv i takt med att man blir allt mer förutsägbar. Jag är numera hiskeligt enkel att tyda.

4. Whitney!

5. Det var maffigt att första kvällen på Roskilde låna Festivalpodden-Linus bandana. Ni hör kanske att det var en ganska fridfull – men trevlig – sommar där höjdpunkterna är svåra att måla i visuellt inbjudande ord.

1. Bråvalla, Emmaboda och Way Out West.

2. Så svårt att bestämma! Grät lite på Wintergatan under Emmaboda (mestadels) för att det var så himla fint, dansade mycket på både Oscar och Bleached under Way Out West för att det var så sjukt peppigt, och moshade något oväntat på Fidlar för att det var så trevligt argt.

3. Panda Da Panda på Emmaboda var rätt sugigt. Råkade även mot min vilja höra tonerna av Movits! på Bråvallaområdet och sökte genast skydd i närmsta öltält.

4. Sensommarens soundtrack har i alla fall varit Cupid av The Big Moon, men innan dess har det bestått av lika delar Marc Bolan och Françoise Hardy.

5. Blossoms gav en kort a capella-konsert för mig under sin intervju på Bråvalla, det är sådant som inte händer var dag. Alla intervjuer som jag gjort i sommar har varit himla roliga!

1. Primavera Sound, Popaganda Parkteatern, Way Out West och vanliga Popaganda.

2. Att springa från favoritband till favoritband på Primavera var en både uttömmande och smått fantastisk upplevelse. Det bästa av alla dessa favoritband var nog ändå Sigur Rós som inledde sin turné på festivalen. Herrejösses vilket liveband de är.

3. Brukar oftast inte tycka att regn är en stämningssänkare på festivaler, men under Grace Jones smått fantastiska spelning på Way Out West var det outhärdligt. Hade gärna sett om den spelningen under tak. Rent spelningsmässigt var det tråkigaste jag såg Deportees på Popaganda. Zzzzzzzzzz.

4. Återupptäckte R.E.M. under sommaren. I övrigt blev det självklart mycket Blood Orange och The Avalanches – årets två hittills bästa album i min mening.

5. Har många fina minnen från festivalsommaren 2k16. Måste nog säga att de nattliga promenader jag och min nyligen avhoppade redaktionskollega Klas var tvungna att ta i Barcelona ändå tar priset. Långa, djupa samtal om stort och smått med en god vän samtidigt som det dagas i en främmande stad är svårslaget. R.I.P. Klas.

1. Popaganda /mvh lat stockholmare.

2. FKA twigs, hon är en sådan naturkraft att jag blev helt hypnotiserad.

3. Markus Krunegård på Popaganda, han brukar vara ett sådant säkert kort där men den här gången föll det bara platt.

4. Ji Nilssons och WoodzSTHLMs collab Make Me Blu. På något vis har den passat varje humör och varje stämning under hela sommaren.

5. När Nike träffade Stuart Murdoch på Popagandas efterfest och sedan föll ihop på golvet och inte kunde prata klart på evigheter. En mycket dramatisk och minnesvärd föreställning.

1. Roskilde, Emmaboda, Way Out West och Popaganda fick den äran.

2. LCD Soundsystem på Roskilde var allt jag hoppats på och ännu mer. Återföreningar riskerar alltid att bli trötta repriser, men James Murphy & co har arrangerat om majoriteten av sin gamla musik till ett funkigare och mer organiskt sound. Att hoppa runt i en cirkel med armarna runt mina vänner på All My Friends – det säger sig självt att det inte kan bli mycket bättre än så.

3. The Last Shadow Puppets brölade bort all talang som Alex Turner besitter.

4. The Avalanches brukar alltid vara soundtrack till mina somrar, så att de i år släppt en ny (fantastisk) skiva gör dem till en given etta.

5. Att få leva ut min kärlek till schlager på Emmaboda var fantastiskt, när jag och John DJ:ade 100% Melodifestivalen och Eurovision på Camp Rumours. Shout out till finaste Borgerlig Skymning och Festivalpodden som delade detta magiska ögonblick med oss.

1. Efter en halvdag på Distortion blev det midsommarfirande och tältdans hos Den bästa sommaren i Stockholm, innan tåget gick mot Roskilde några veckor senare. Min planerade technoturné blev kortare än planerat, men jag hann med ett halvt Emmaboda innan jag dygnade och åkte direkt till Into the Valley. I augusti såg jag ett par spelningar på Malmöfestivalen innan sommaren avslutades på bästa sätt med sol, bad och house på Dimensions i Kroatien.

2. Floating Points som med sitt (halva) liveband på Roskilde överträffade alla mina förväntningar med sin ambitionsnivå, vågade (och icke-publikfriande) utsvävningar samt synkroniserade postrocksmuller. Jag log som ett fån resten av helgen.

3. I andra ringhörnan står ODESZA som, också på Roskilde, lyckades med det raka motsatta. Oinspirerat, skralt och förutsägbart.

4. För förfesten: Folamour – Rue D’Amsterdam.
För fest-festen: Midland – Final Credits.
För efterfesten: Traumprinz – 2 Bad (DJ Metatron’s What if Madness is Our Only Relief Mix).

5. Att under Dimensions sista dag få dansa till Hunees bländande mix av soul, funk och disco på stranden, allt med en strawberry daiquiri i handen samtidigt som solen sakta sänker sig över Adriatiska havet och gör hela himmelen glödande röd. Att tio dansintensiva timmar senare sitta på samma strand, se soluppgången och klappa sig själv på axeln för en bra genomförd festival.

1. I år har jag hunnit trycka in Field Day, Roskilde, Way Out West och Popaganda mellan jobbpass och andra åtaganden. Personligt rekord!

2. Floating Points hade hunnit bli lite av ett soundtrack till mitt liv under våren, och mina förväntningar inför Roskildespelningen var skyhöga. Mitt hopp infriades när Sam Sheperd & Co levererade en av sommarens starkaste upplevelser. LCD Soundsystems publikhav var också galet roligt att befinna sig i, och DIIV på Field Day var rätt magiskt det också.

3. Crystal Fighters på Popaganda var lite väl rörigt och tyvärr fick också Sevdalizas Way Out West-spelning ett par ögonbryn att skeptiskt höjas.

4. Sommaren har känts så lång i år! Det är svårt att sammanfatta det hela i en låt eller artist, men nog är det den brokiga kombon Skepta och Fear of Men som har dykt upp allt som oftast i mina högtalare.

5. Att äntligen få besöka beryktade Roskilde kändes fett, men det allra bästa har nog varit den starka känsla av kompakt välbehag som legat kvar i bröstet några dagar efter varje festival. En känsla som är näst intill ouppnåelig att finna på annat håll.