Macklemore & Ryan Lewis
Bråvalla Festival, 27/6-2013

I Paul Thomas Andersons cineastiska mästerverk There Will Be Blood från 2007 är en av huvudkaraktärerna en självutnämnd profet vid namn Eli. Hans ständiga balanserande mellan inställsamt lugn och underbubblande vansinne är en fängslande och obehaglig syn. Ben Haggerty är inte alltför olik Eli. Under en timme och tjugo minuter predikar han så mycket att han ofta verkar glömma av att han är där för sin musik. Det här är en ren gissning men jag undrar om inte Macklemore tycker att han är bland det viktigaste som någonsin har hänt världen.

Söker man på raden ”If I could be an example of getting sober” (som han framför acapella) på till exempel Twitter hittar man flera reciterande tweets som taggar Macklemores önskan som #realhiphop och andra avarter. I grund och botten är det en utveckling att uppskatta. Om över 20 000 ungdomar står och hoppar till Same Love, en låt om allas rätt till kärlek oavsett sexualitet, är det någonting bra – det är svårt att hävda annorlunda. Det är fint att stora förebilder som Lady Gaga och Macklemore åtminstone uttrycker vettiga plattityder.

Men – och det har väl inte minst filmen lärt oss – många av de på ytan godaste brukar också ha ett underliggande manifest. Ben Haggerty föddes och växte upp med en älskande familj i Seattle, han gick på bra skolor och tog examen på The Evergreen State College. Han studerade bland annat kulturella identiteter för att få en djupare inblick i hur man når en yngre generation genom musik. På Bråvallas gröna scen pratar Haggerty om hur han rökte weed i sin källare och så småningom tvingades åka på rehab. Nu vill han vara ett nyktert exempel för världen. Han får det att låta som att han started from the bottom now we’re here och det stämmer liksom inte.

Den populära amerikanska hiphopbloggen Potholes in my Blog har flera gånger gått till attack mot Macklemore och fört en liknande tes. De stöttade hans musik tidigare i karriären men inte längre: ”There was a time when I enjoyed his music. But it has become very clear to me over the past year or so that he is the furthest thing from genuine.”

Det är hela tiden det som skaver, den påstådda och utstuderade bilden av honom som en moralisk Jesus, när Macklemore och hans ljusskygga kompis Ryan Lewis möter festivalens mest engagerande publik. Han får en kille från mitten av publiken att publiksurfa fram sin t-shirt, sätter på sig den och genomför Thrift Shop, och skickar sedan tillbaka den med hjälp av åskådarna inom loppet av sekunder. Han för en monolog på nästan tio minuter mellan låt två och tre. Han är en sympatisk underhållare men får responsproblem varje gång referenser till überamerikanska sporter som baseball och basket droppas. De gånger han inte har material till sitt oändliga mellansnack gör han ljudeffekter – ”pitsch pitsch potsch potsch” – och väntar på svar.

En låt som den konsumtionskritiska giganten Wing$ är här storslagen men många av låtarna slarvas bort av Macklemores ganska klumpiga leveranser. För att avgöra om svaret på sina föräldrars vanliga fråga ’Vilken var turnéns bästa spelning?’ ska bli ’Sverige’ trycks testet Can’t Hold Us igång. Rapparen flyger ut bland de främre raderna och sitter, ligger och står på publikens händer. När man ser omfattningen av Macklemores popularitet är det inte omöjligt att svaret faktiskt blir vårt land.

Men precis som hos prästen Eli kan Macklemores mask ramla av vid de mest oväntade tillfällen. ”How many of you have my last record?” skriker han och möts av ett öronbedövande jubel. Han svarar: ”Really, cause last show here there was only 300 of you.”

Tystnad. Stämning nedåtgående.

Under extranumret dyker han upp i blond peruk och grönglittrig mantel och framför Irish Celebration. ”Have sex in one of your Volvos”, skriver Macklemore och till och med Ryan Lewis rycks med på allvar av den kokande stämningen. Det är ingen rakt igenom dålig konsert men Macklemores babblande storhetsvansinne raserar alla möjligheter till en totalupplevelse. Han verkar överhuvudtaget inte så intresserad av att uppträda.

Started in the university with a plan now we’re here.

I slutet av There Will Be Blood erkänner Eli under tvång att han är en falsk profet. Kan någon bara göra samma sak mot Macklemore så kan vi gå vidare sen.

Foto: Alexander Tillheden