Noah And The Whale
Popaganda, 30/8-2013

Den där vågen av folkrock som just nu svämmar över oss hyser inga gränser längre och flanellskjortorna har sedan länge letat sig utanför Seattles gator. Ungefär två gånger i kvartalet påminns vi om ett ”nytt Mumford & Sons”, som alltid rör det sig om banjo-drop och en refräng innehållande något i stil med ”Ho Hey!” (eller valfritt ljud/ord som den stora massan kan skråla med i). När vi kommer till Noah And the Whale bör vi kanske observera en ganska viktig skillnad, jag skulle inte kalla dem före sin tid, men de existerade trots allt före Mumford & Sons. Med utsökta Peaceful, the World Lays Me Down förenade de indie och folk på ett ypperligt vis, och blev under tiden ett av Storbritanniens mest lovande band. Att de på ålderns höst sugits in i folkrocksfacket som ett substitut till Mumford & Sons verkar ingen som befinner sig på Popaganda bry sig särskilt mycket om. Men när de spottar ur sig de banala texterna från albumet Last Night On Earth känns sammansättningen extremt cheesy.

Visst, jag tillhör inte Mumford & Sons största fans, men live kan jag inte klandra dem. Hur de förädlar sitt låtmaterial inför ett publikhav fyllt av kärlek är nästintill genialiskt. Noah And the Whale går tyvärr motsatt väg. Istället för att växa sjunker de ner i en suggestiv dimma. Det känns slött, låter oinspirerat och lyfter aldrig riktigt till de nivåer man kan förvänta sig av låtmaterialet. För även om Londonbandets senaste giv till jorden inte varit mycket att hurra över finns den där plattan från 2008 som i alla lägen går att glänsa med. Men en setlist som domineras av material från senaste Heart of Nowhere är direkt en uppförsbacke.

Som mest värmer det i Give A Little Love och tankarna flyger iväg långt utanför bassängerna som omger oss. Det tydliga drivet som stampar igång låten innan den uppenbara refrängen kramar om oss är precis allt vi begär innan solen tackar för sig. Det är trallvänligt, snyggt och publikfriande. Mysfaktorn är på sin höjd innan L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. kraschlandar den här tillställningen värre än Owen Wilson i Wedding Crashers. Jag vet inte om bandet försöker rädda det hela med en cover på Daft Punks Digital Love eller om det är ytterligare ett steg att nå en större publik. Nåväl, efter att ha åkt berg- och dalbana i 50 minuter där vi;  myst i gräset och spytt av insikten om ytterligare ett band som står och stampar i folkrocks-träsket, så försonas vi i avslutande 5 Years Time.