Placebo
Bråvalla, 27/7 – 2014

Under en 20-årig karriär har de brittiska alternativrockarna i Placebo enbart besökt Sverige sju gånger, detta trots att basisten Stefan Olsdal är svensk. Med senaste albumet Loud Like Love i ryggen blir det här deras andra spelning på bara ett halvår. Sverige är antagligen övergödda på Placebo – för publik är precis vad som saknas när de ska inta den gigantiska festivalscenen Luna. Det kommer till min kännedom att spelningen på Arenan inte heller kokade när det kom till publikströmningen. Trots släktbanden har detta inflytelserika rockband aldrig varit de giganter som de är utanför våra landgränser. Vi måste blicka tillbaka bandet till milleniumskiftet och spelningar på Arvika och Hultsfred för att ens komma i närheten av den kultstatus som de fortfarande har i länder som Frankrike och Tyskland.

Jag minns spelningen på Siestafestivalen när allt kretsade kring Placebo. Det var vallfärd till Hässleholm. Svarta t-shirts täckte gräsplätten som fylldes långt innan de första ackorden kickade in likt en injektion. Här kan vi snacka om att man kunde ta på stämningen. I mörkret utvecklade sig ett vackert mörbultande kaos där aggressiva gitarrer sprängde ljudbilden åt alla håll. På sätt och vis är det som bäddat för en favorit i repris den här kvällen på Bråvalla; förutsättningarna är nämligen så nära optimala som möjligt. Ett tröttsamt Kings of Leon har avrundat sitt set, mörkret har fallit och det är strax efter midnatt. Huvudscenerna Luna och Panorama fungerar vanligtvis som ett schackbräde där publiken slussas ett steg för att en timme senare slussas åt andra hållet. 00.30 måste det här systemet fått en stroke för tillströmning upphör och kvar står Placebo med några tappra riddare.

Det är förvisso en mördande konkurrens på Bråvalla strax efter midnatt; Alesso slukar alla danstörstiga, rockpubliken sviker aldrig Ralf Gyllenhammar och hans Mustasch och kidsen faller in i fyllesången hos Panda Da Panda. Kvar blir vi andra, vi som gillar white trash-omslagen på Placebos första singlar och vi som saknar festivaler som Arvika och Hultsfred. Kanske är det här också priset alternativa bokningar får ta på en festival av modellen mainstream? Placebo är inte de enda av sitt slag som drabbas av sviktande publik. Glasgows storheter Belle & Sebastian kämpar för sin överlevnad kvällen innan.

Men man kan inte bara skylla på konkurrensen, det är en förändringens vind och Sverige har i takt med EDM-framgångarna slukat samtliga beat med hull och hår. Rocken är inte död, men band som Placebo blir en fest för en redan frälst publik.

När Brian Molko väl kliver ut på scenen stannar tid och rum – poptjejerna som en gång i tiden hade stjärnor under ögonen skriker fanatiskt. Det är få personer som uppnår samma ikoniska status som Brian Molko. Fansen avgudar honom till gränslösa höjder. Och det finns extremt mycket att beundra, allt från det androgyna till de nedsvärtade texterna som fungerat som en livlina i hopplösa stunder.

Loud Like Love tog en mer kommersiell riktning än deras skitiga gitarrer från 90-talet. Möjligen är det en reflektion av vår samtid och effekten av att numera vara ett arenaband. I natten dundrar Too Many Friends och titelspåret Loud Like Love nästan lika vackert som ålderdomliga klassikerna Nancy Boy och Pure Morning, vilka vi får klara oss utan. Efter att ha kryssat i en ovanligt radiovänlig kopia av sig själva släpper de tyglarna och låter gitarronanin flöda i evigt fräscha Ever You, Every Me. Textraderna om destruktiva relationer vrider om mitt gamla tonårshjärta. Stunder där livet inte alltid visar sig från sin ljusaste sida gör sig påminda bakom de riviga ljudkulisserna som klyver publiken gång på gång.

Många är det som hävdar att de fortfarande flyttar fram sina positioner och överträffar alla förväntningar. Riktigt där håller jag inte med, även om låtar som Exit Wounds gifter sig löjligt bra med furiösa Meds. Som bäst är emellertid Placebo när deras äldre låtmaterial skiner igenom, sällsynta Allergic (To Thoughts of Mother Earth) från debutalbumet värmer många inbitna fans i den sibiriska kylan som till stora delar lamslagit publiken.  Deras kritik mot Kristendomens miljösyn med orden ”to them their rewards will always be in heaven and not on this earth” sitter fortfarande som en loska i ansiktet.

Song to Say Goodbye och Special K bygger upp mörka vråer och ett melodiskt mantra innan deras klaustrofobiska psykos avslutas med den utsökta Kate Bush-covern Runnig Up That Hill som vackert pulserar i den becksvarta natten. När de sista ackorden i Infra-Red träffat min bröstkorg kan jag bara konstatera att Placebo är ett vackert tidsdokument som konserverat ångesten från 90-talet på bästa sätt. Redan frälsta blir frälsta igen.