Intervju
Spielbergs: ”Vi spretar gärna ännu mer i fler riktningar”
Publicerad: 1 februari 2019 av
John Jonsén
Sedan Spielbergs släppte debutsingeln We Are All Going to Die har dess stjärnskottsformade framgång givetvis lämnat stora spår i det inhemska musiklivet. Men trots att Sverige och Norge delar ett starkt band, i dag kanske mest baserat på gränshandel och skidåkning, så tenderar norska band att möta motstånd när de försöker göra framgång i grannlandet. Lyckligtvis har Spielbergs sakta men stadigt börjat lösa upp detta onda blod med ett fantastiskt släpp i taget – nog mycket för att ta sig in i vår årsbästalista förra året, till exempel.
Men i denna framfart av internethype och digitala lovord, så blir Spielbergs mer än ofta inmålade i hörn av Japandroids-jämförelser och får ”emo”-prefixet kastade på sig med jämna mellanrum. Även om det inte är något egentligt problem, så slutar det vara en lika relevant jämförelse när debutalbumet This is Not the End släpps i dag. De emotionellt laddade hetsgitarrerna finns förvisso kvar, men experimenterandet med större ljudlandskap och ambiens har ökat markant. Under vissa stunder finns samma punkenergi kvar, men med ännu större fokus på dansanta och rytmiska låtar. Spielbergs bevisar nästan omedelbart att de har så mycket mer att ge, och att de fortfarande bara är på första kapitlet av sin framgångssaga. Vi har pratat med Mads Baklien på sång, gitarr och synt, basisten Stian Brennskag och trummisen Christian Løvhaug om bland annat detta – att experimenterandet och den lite mer krävande musiken är en stor drivkraft för dem.
När bestämde ni er för att bilda Spielbergs?
– På sätt och vis startade bandet vid toaletten på Rockefeller hösten 2015, när Christian hittade Stian där och frågade om han kunde tänka sig att vara med och jamma på några grejer som han och Mads hade hållit på med i en sliten, hälsofarlig replokal i Oslos värsta industriområde. Året efter blev lösa idéer till handfasta låtar, och snöbollen började rulla.
Hur går skapandeprocessen till för er? Skriver ni allting tillsammans i en replokal, eller är det någon av er som gör mest av allt jobb?
– Det är lite olika från låt till låt egentligen. Några gånger har Mads en ganska färdig låt som han kommer med, men i stort sett är det mycket som vi skriver tillsammans i replokalen. Någon låt krånglade vi fram under flera månader, med tiotals olika versioner längs vägen! Men det är också de låtarna som ger oss den största kicken att få till, när det äntligen lossnar. Bästa känslan som finns!
Skivan spelades in med The Wombats basist Tord Øverland Knudsen – känner ni varandra sedan innan eller har ni träffats genom Spielbergs?
– Christian kände Tord sedan innan, genom Team Me som Christian spelade med i början av bandets karriär. Så när vi kände oss klara för att börja spela in vårt material så var det naturligt att fråga Tord och Marius Drogsås Hagen, också ifrån Team Me, om hjälp. De gjorde ett så bra jobb med EP:n att det inte fanns någon tvekan om att vi ville göra albumet med dem.
-
Flera av låtarna på skivan har tydliga rötter från era tidigare indie– och emoband, som under Sleeper och McDonalds (Please Don’t Fuck Up My Order). Är det ett sound ni vill fortsätta utforska, eller kommer nästa album att vara mer som 4AM och Bad Friend?
– Vi vill helt klart utforska den mindre omedelbara riktningen också framöver. Från dag ett har vi bestämt att vi ska fullfölja alla idéer vi får, oavsett genre. Många band vi värderar som högst är de band som är orädda i sitt förhållningssätt till musiken, som gärna har långa och otillgängliga låtar, som kräver mer av lyssnaren. Samtidigt älskar vi ju också poppunk/indiepop/emopop, och kommer att fortsätta göra låtar i de genrerna. Vi spretar gärna ännu mer i fler riktningar.
Finns det några mindre kända band ifrån Oslo ni kan rekommendera?
– Det finns många! Men det bandet vi alla tre är stora fans av är The Basement Shake. Vi gick och såg dem live efter ett rep förra året, och blev golvade av gitarrerna och låtarna. Enorma mängder av “coolhet”, samtidigt som det låter brutalt och farligt. Annars är Label, Killer Kid Mozart och Insomniac Bears några av våra favoriter från Oslo, för att nämna ett par.
Var ni förberedda på hur bra EP:n skulle tas emot? Kände ni någonsin: ”Wow, det här kommer bli jättestort”?
– Nej, inte alls! Vi kände ju själva att vi hade gjort någonting bra, men om någon annan skulle gilla det vi höll på med hade vi ingen aning om. Att det blev så väl mottaget var ingenting vi hade förväntat oss, så allt som har skett har kommit som en serie av positiva överraskningar.
-
Hur kom ni i kontakt med brittiska skivbolaget By the Time It Gets Dark?
– Vi spelade på en norsk branschfestival, Trondheim Calling, tidigt under 2017. I publiken fanns två engelsmän, James och Jay, som vi inte visste vilka de var. Men tydligen gillade de var de hörde, för några månader senare tog de kontakt med oss och berättade att de skulle starta ett skivbolag, och att vi i så fall skulle vara deras första signering! De jobbar till vardags med att sköta PR för många av våra favoritband, så vi var inte svårflörtade. Det är inte heller någonting vi ångrar, de gör ett fantastiskt jobb! Vill också rekommendera alla att checka våra skivbolagsbröder i Sunshine Frisbee Laserbeam.
Vad har ni för mål med Spielbergs? Är ni nöjda med hur långt ni har kommit, eller vill ni komma ännu längre?
– Från första dagen har målet med bandet varit att göra musik som vi själva gillar, och att ha kul medan vi gör det. Det målet kvarstår, och det är det viktigaste för oss personligen. Men vi vill självklart spela fler spelningar i flera länder, göra fler album och förhoppningsvis få fler att lyssna på vad vi har att komma med. Att det har gått så bra som det har gjort så här långt, det ger oss tro på att vi kan nå nya höjder i framtiden.
Finns det några planer för livedatum eller en turné i Sverige?
– Just nu har vi inga konkreta planer, men vi jobbar stenhårt för att få till både en turné och någon festivalspelning i Sverige. Vi är jättesugna på att få uppleva svenska scener och band, så förhoppningsvis ses vi snart!