The Radio Dept.
Popaganda, 2/9 – 2017

Det har varit nervkittlande att följa det senaste årets återkomst från The Radio Dept. Albumet Running Out of Love var ett av 2017 års allra främsta, men som liveband har de alltid kämpat i motvind. Premiärturnén genomsyrades av en stapplande nervositet – någon tryckte på fel knapp, någon startade fel låt, någon glömde bort låttexten. Just av den anledningen var The Radio Dept. också charmiga i alla sina brister, och äkta i sitt utblottade försök att visa sina bästa sidor.

“The Radio Dept. framstår som en frisk fläkt i jämförelse med andra band som hade spelat samma standardiserade set som robotar”, skrev vi i en recension den hösten. Men när bandet ett år senare stänger Popagandas lilla scen är det just som robotar. I kväll står bandet demokratiskt uppradade bredvid varandra med en genomgående steril utstrålning. Bortblåst är den anspråkslösa intimitet som visade sig på Way Out West för bara ett par veckor sedan – det är som om bandet tror att de som sista festivalakt måste vara något annat, tråkigare, än vad de är.

Liksom Running Out of Love öppnas spelningen med Sloboda Narodu, och fokus stannar vid bandets senaste fullängdare. Dess samplingstunga låtar framförs till stor del live, men sällan så att det egentligen känns så – Committed to the Causes centrala basslinga och Death to Fascisms politiska raseri utgör några av de enstaka tillfällen där det bränner till på riktigt. The Radio Dept. tillför i kväll ingenting mer än vad som krävs till sin musik, men med sin perfekta låtkatalog har de också större handlingsutrymme än de flesta band.

David, Never Follow Suit, Heaven’s on Fire, Death to Fascism och The Worst Taste in Music blir de enda låtarna pre-Running som The Radio Dept. framför i kväll. Den sistnämnda ensamma skärvan från 2006 års Pet Grief verkar både smärtsam och obekväm att sjunga för Johan Duncanson. Han mumlar fram texten ännu mer än vad man kan förvänta sig, och ibland bryts hans röst. Det påminner om hur Säkert! tagit sig an Popagandapubliken dagen innan – hur hon förvarnat om Dian Fosseys privata jobbighet och sedan darrat i hela ansiktet när hon sjungit den. The Radio Dept. ger däremot för lite av sig själva för att kunna vända de där snedstegen till sin fördel. “På dig finns alla fläckar / helt och fullt kan du aldrig bli min”, som Annika Norlin skulle säga.