The Voidz
Pitchfork Paris, 1/11 – 2018

När The Voidz-projektet uppdagades var det en ren och skär revolt från Julian Casablancas. Human Sadness släpptes som första singel och var på andra änden av The Strokes i fråga om rockmusik. Trots denna helomvändning för Casablancas-fansen så var det dock intressant, och samhällskritiken som puttrat under ytan i tidigare projekt fick ta sin rättmätiga plats. Den andra singeln, Where No Eagles Fly, var också den något nytt, men måhända något man också önskat att gruppen hållit för sig själva. Resten av första albumet Tyranny fick därefter svidande kritik och omvärlden verkar sedan dess ha lagt bandet lite åt sidan. Kvar fanns bara en liten kärna av de mest hängivna och det är de som befinner sig i Grand Halle de la Villette under Pitchfork Paris första dag. 

Att fler inte kommenterar på Casablancas emoutstyrsel kanske beror på att de vill ha honom där – emohandskar eller inte. Och mycket riktigt, när de första tonerna till Leave It in My Dreams sjuder går jublet som en våg genom publiken. Det låter inte helt olikt Casablancas tidigare projekt, speciellt inte den sista The Strokes EP:n Future Present Past, utan bara lite spexigare. På en gång etableras något slags band The Voidz och publiken emellan och under konsertens gång förstärks det ständigt.

Julian Casablancas, som trots allt är huvudpersonen i bandet, sköter sin roll som frontman oväntat briljant och bjuder på diverse skämt och underligheter. Den iskalla rockpersonligheten har bytts ut till något som faktiskt är sympatiskt. Och inte hindrar detta musiken från att skaka det gamla slakthusets tak – spelningen går från 0 till 100 och bandet har full kontroll över stämningen. Det blir något av en liten och väldigt respektfull moshpit vid mitten av scenen under de stökigaste låtarna, men helt utan att gå överstyr. Även om frontmannen är källan till kaoset har han en lugnande auktoritet på scenen och folkvimlet följer hans minsta anvisningar. Han förklarar att han förstått att publiken gillar de där ”rock ’n’ roll epics” och börjar därefter joddla lite i pausen mellan låtar. Hans scenpersonlighet går i kontrast mot den ofta hårda musiken, men i en blandning som fungerar mer än väl.

Ytterligare en kontrast som färgar spelningen är den mellan synt- och gitarrlåtarna. Bäst på konserten klarar sig de senare och gitarrsolot i Permanent High School illustrerar detta. Jeramy ”Beardo” Gritters elgitarr följer Casablancas röst till både toppar och dalar och han är en av de mer utåtriktade aktörerna i bandet. På samma gång som spelningen stormar igenom genrer och uttryck går den som en väloljad maskin. När Pointlessness lojt börjar tycks The Voidz ha prickat in allas förväntningar: moshpits, joddling, ballader och med tidigare nämnda låt en fantastisk tonhöjning. Julian Casablancas har gått från att inte bry sig om något (mitt i konserten håller han ett brandtal mot recensioner, och speciellt Pitchfork), till att åtminstone bry sig om sin publik. När Gritter efter spelningens slut tar upp setlisten och viker ihop den till ett flygplan som han sedan kastar ut, sammanfattar det spelningen rätt så bra. The Voidz kanske låter hårda och stundvis är det, men det finns mer hos gruppen än bara det.