Tyler, The Creator + OFWGKTA
Bråvalla Festival, 28/6-2013

Earl Sweatshirt ställer in, Tyler, The Creator ersätter. Inte alltför illa. Många verkar till och med tycka att det kom något än mer positivt ur sjukdomssituationen. Men det är klart att det är tråkigt. 19 år gamla Earl, OFWGKTAs största råtalang, har nu stått utanför vargkollektivets alla tre spelningar i Sverige på grund av olika anledningar. Istället för honom på scen två gånger om på Bråvalla – noll.

Men om vi ska vara krassa var Earl Sweatshirt från första början lite av en solobokning att rynka på ögonbrynen åt. Inte för att kvalitéerna saknas men för att han inte har en 1) alls lika dominerande karaktär 2) alls lika mycket material 3) alls lika mycket soloerfarenhet som Tyler, The Creator. När den Wolf-aktuella rapparen, för dagen bärandes en Weezer-t-shirt, flyger ut framför den dyrkande åskådarskara vi lärt oss känna igen känns det mest som att världen återgått till det normala. Introt WOLF övergår i French, Domo Genesis bredvid och Taco Bennett bakom mixerbordet följer med som sällskap och någon i publiken håller upp en skylt med orden ”Rest In Peace Earl”.

Okej, allt är inte alls som vanligt. Det är tydligt att Tyler blir bättre på att ta en scen, på att rappa och på att upprätthålla en hat-/kärlekskontakt med publiken för varje år. Om showen på Hultsfred för två år sedan mest kändes som en testosteronstinn tonåringsfest och Way Out West-spelningen förra året hade grava ljudproblem och övergångar där medlemmarna ibland trasslade in sig i varandra har vi hamnat vid en punkt där det är fullkomligt njutbart att se Tyler, The Creator och hans avlösande kamrater släppa lös sin musik.

Det är möjligt att han är rätt påverkad av något den här fredagskvällen (alternativt avundsvärt avslappnad), i mellansnacket lyckas han snubbla över vissa av orden och inledningsvis kallar han mest sina fans för motherfuckers och upprepar efter varje låt att det just inträffade var cool. Det stämmer i och för sig; Tylers uppkäftiga och sömlöst drivande set inför Green Stages minsta men definitivt mest rörliga publik dittills under festivalen är en upplevelse och en påminnelse till alla belackare att han inte är i närheten av slut. I en särdeles grym version av Pharrell-samarbetet IFHY vrålar han ”I fucking hate you, but I love you” så högt att jag anar att ljudet ska hinna spricka på vägen. För ja, för första gången när OFWGKTA gästar Sverige kan man höra vartenda ord de kastar ur sig (applåd, Bråvalla). Till och med i Bimmer, när han går kraftigt ned i röstläge och dessutom har Frank Oceans (inspelade) röst som svävar i bakgrunden, kan man urskilja varje stavelse.

Tylers 30 minuter är helt vigda åt hans solomaterial med ett huvudfokus på nya Wolf. Det är ett lyckat drag då frontmannen kan vara den enda av dem (av förklarliga skäl oklart gällande Earl) som kan få sina låtar att växa live. Hodgy Beats och Left Brains musikprojekt Mellowhype har släppt några av de mest välskrivna OFWGKTA-låtarna men – med undantag av en riktigt snygg ny låt – det är som att styckena skrumpnar ihop och halvdör i den explicita, hårdföra konkurrensen. När övriga delar av kollektivet sedan väller ut är Hodgy Beats, värderat utifrån sin kapacitet, besvikelsen för kvällen. Inte ens hans patenterade Sandwitches-vers sitter speciellt bra. Den enda som gör mindre bra ifrån sig är väl Jasper Dolphin men det beror mest på att han snarare är rörlig utsmyckning än speciellt involverad i framförandet.

I skuggan av Tylers solouppenbarelse blir det tydligt att OFWGKTA stundtals faller på att de har för många kockar involverade i tillagningen. Det är underhållande att se Mike G lägga en intensiv vers samtidigt som Domo står och skojputtas lite längre bort med Tyler, som om de befann sig i helt olika världar, men med fler folk på scen och en inriktning som skiftar till de lite svagare låtarna där fler kan vara involverade faller det snart in i gamla hjulspår. När Tyler lämnar scen för en stund blir det mycket skrik med mindre substans.

Men så skakas hela den nedåtgående spiralen om under de fyra, fem sista låtarna. Medlemmarnas allsång till Years från Hodgy Beats nya Untitled 2-EP är en kontrast mot den outsinliga energin och exakt vad som behövs. Monsterbeatet i Tamale får efter befallningar från den excentriska upphovsmannen hela publiken att gå bärsärk. Och nämnda Sandwitches får igång en circle pit efter en lång stund av planerade (”The dude with the Trash Talk shirt knows what’s gonna happen”). Vi får förstås ett par medlemmar nere i publiken också. Där och då visar de hur explosiva de kan vara när allt stämmer, de följer en mall och inte förlorar sig själva i uppsluppenhet.

Gång på gång visar det sig vara svårt för OFWGKTA att hålla hög nivå en konsert igenom men för varje framträdande verkar de komma lite, lite närmare en fullständig knockout. Tyler, The Creators uppvärmning inkluderat är deras show på Bråvalla det bästa de hittills har presterat i Sverige. Då ligger ändå Earl Sweatshirt nedbäddad i lunginflammation och väntar på nästa möjlighet att bevisa sin förtjänade plats på scen.

Foto: Magnus Olsson