Festivalreportage
Att bada på Popaganda fick oss att tänka på synd, klass och döden
Publicerad: 4 september 2017 av
Rikard Berg
Hur många gånger har man inte trånat efter poolerna på Popaganda? Fantiserat om att flyta runt till indiemusik i sommarens sista soldagar? Avundats konstsimmarna som perfekt synkroniserat dykt ner till botten och stigit upp igen till publikens jubel och applåder? Kanske inte så många gånger, ärligt talat. Det har alltid stannat vid en skämtsam dröm, för omständig att ens fundera på att förverkliga. Därför satte jag tänderna i årets viktigaste gräv: jag badade på Popaganda.
Inspirerad av min chefredaktör Magnus Olsson, som dagen före swishat fram i festivalens stora simtävling, ser jag på förhand bara solsken och glada skratt framför mig. Verkligheten visar sig snabbt vara mer bister. Molnen hopar sig hotfullt över Stockholm och luften är inte varmare än 15 grader. Att Popaganda flyttats fram till början av september ger inga strålande solchanser, och att de en gång hade ambitionen att bli ett “poolparty” för “folklig indie” känns lika överoptimistiskt som mina egna förhandsvisioner inför denna plågsamma aktivitet.
-
Att vandra ner i den enmetersdjupa poolen känns inte alls lika glamoröst som när Magnus spänstigt dök i den djupare under gårdagen. I stället är jag som utställningsobjektet i någon slags freakshow. Det hela väcker mycket obehagliga associationer. Redan som spädbarn blev jag ofrivilligt doppad i vatten av en präst inför en kyrka full med människor. Syftet var att tvättas ren från mina medfödda synder, men här på Popaganda finns ingen synd så långt ögat kan nå. Festivalen är vegetarisk, städad, familjevänlig, myspolitisk och förhållandevis nykter. Badet ger mig ingen typ av katarsis, som när man doppar sig i sjöarna på Roskilde- och Hultsfredsfestivalen, dekadensens högborgar, som en slags ohelig mikvah. “I ain’t washing my sins”, som Roskilde-headlinern The Weeknd sjunger i The Knowing (och visserligen åsyftar kroppsvätskor från en otrohetsaffär).
När jag flyter en stund på rygg, tittar upp mot den färglösa himlen och hör Oskar Linnros på avstånd sjunga Ack, Sundbyberg om skott i förorten, börjar jag ändå uppskatta mitt stilla bad. I alla tider har möjligheten att bada och bli ren varit en fråga om social status, och jag är självklart glad att tillhöra den medelklass som roar sig på ett städat Popaganda. Det är inte något som ett mulet väder och osmidiga möjligheter att duscha efteråt kan ändra på. Dessutom är jag glad att himlen ovanför är färglös, och inte rödorange av brand. Faktum är att den enda gång som bomber föll över Stockholm under andra världskriget var just här, när ett sovjetiskt flygplan år 1944 tappade tre stycken av ”misstag” och den nybyggda Eriksdalsteatern sprängdes i bitar. När jag vaknar torrskodd nästa dag har Nordkorea just provsprängt en vätebomb som är tio gånger starkare än den som föll över Hiroshima 1945. Kanske är det bäst att doppa sig i Eriksdalsbadet under Popaganda ändå, innan det är för sent.
-
Eriksdalsteatern efter bomberna 1944
Foto: Scanpix, Stad i förvandling