Vit Päls
Popaganda, 30/9-2014

Orkestern tar sitt slutgiltiga farväl mitt på blanka dagen. Det är inte bombastiskt, det är inte storslaget, det är ett simpelt och sentimentalt adjö. Med lite krydda.

Det geniala med Vit Päls är projektets upplägg. Det är skramligt och hemsnickrat med lyrik som ofta kombinerar engelska svordomar med slang på svenska. För de mer inbitna lyssnarna var det en ynnest att få höra en rad låtar från Nu var det i alla fall så, Varje dag, Mina moves och Let’s Party då alla lydigt slänger upp händerna till refrängen. Även om nerverna leder till lite fumlande på scen kan vi inte låta bli att trollbundet uppskatta det ändå. De lever upp till sin fulla potential. Och när flöjten tar ton och Carl Johan vickar på höften så är det så lätt och koncist. Framträdandet blir genuint, mer som ett möte mellan vi som ville säga hej då och bandet uppe på scen.

Även om det är ett värdigt avslut på Vit Päls-eran så känns det lite sorgligt. Poporkesterns konstellation är väldigt tacksam då den är charmant och har råa drag vilket gör den relativt unik. Det blir lättare en folklig stämning när en större uppsättning musiker buntas ihop och vill nå ut om hjärtekross och bakfylledagar.

Mot slutet spelas Livet är underbart och långt efter att bandet gått av scen ekar allsången från publiken. Det var ett genuint redigt avsked och för fansen viktigt, även om framträdandet torde sig lite halvdant för en mindre inlyssnad allmänhet. Men jag älskar den vita pälsen. Så nu var det i alla fall så att det var en fin och ledsam begravning av ett av de bästa svenska popbanden.