Years & Years
Popaganda, 26/8 – 2016

Åsikterna om Years & Years debutalbum från förra året går isär, men de vars åsikt ligger mot den positiva polen verkar älska dem. De som samlats framför Popagandaspelningen är nämligen motsatsen till en slentrianpublik som strövat förbi i brist av andra spelningar på området just då. Skaran består i stället av hängivna fans – skriken som fyller luften när Foundation ljuder är som en microutdrag från en arenaspelning med valfri världsstjärna, och lite senare pekar bandet ut några publikansikten som de minsann känner igen från tidigare spelningar.

Olly Alexander är en fascinerande karaktär till frontperson. Medan resten av trion, Mike Goldsworthy och Emre Türkmen, är relativt tillbakadragna skimrar Alexander i scenljuset, och inte bara på grund av glittret i hans ansikte. Hans dansstil känns som en gladare och mer amatörmässig tolkning av FKA twigs scenrörelser – som senare skulle beskådas på samma scen – och han har en utstrålning som bara matas på ännu mer av publikskriken. Han ger ett konstant nöjt uttryck av att så där på scenen, och tur är väl det när han sidolagt sin skådespelarkarriär för musikens skull. Det är lite svårt att släppa blicken från den energipunkt han är. Kanske börjar publiken få i sig tillräckligt många öl, och kanske är det en faktor att bandet är ett av de första som tack vare solnedgången kan få till en ordentlig ljusshow, men Years & Years är de som på riktigt kickar igång Popagandas fest.

Alexander är Years & Years största tillgång i livesammanhang, men han är också deras största stötesten. Trots att han på många plan är en fulländad artist är bristen som utgör hans akilleshäl en allvarlig sådan – hans sångröst. På inspelningar glider han obesvärat mellan wailanden och falsetter, men satt i praktik är övergångarna inte sömlösa utan i stället ganska ograciösa. Då och då glider rösten lite utanför ramen för vilken ton som egentligen borde vara där, och så mycket av potentialen till vad spelningen hade kunnat bli tvättas bryskt bort. Visst, Years & Years låtar är svårsjungna, men det är inte riktigt en ursäkt de som skrivit materialet kan komma med.

Som sagt, bandet vet minsann hur man underhåller en publik, och det mest fängslande tillfället är då Alexander släpper fram en crewmedlem ur kulisserna och ger honom ordet. Han tilltalar sin flickvän som, lätt tagen av tillfället, får stappla ut till sin partner som faller på knä och med gråten i halsen kungör sin kärlek för henne, ackompanjerat av publikens förvånade glädjerop. När de lyckliga två fått varandra spelar Alexander en intim version av Eyes Shut, väl vald för tillfället, med en fortfarande chockad brud bredvid sig på pianopallen. Som för att lätta på stämningen följer därefter en mashup av Hotline Bling och Katy Perrys Darkhorse. Om det visar på självdistans från bandet eller en touch av galenskap är svårt att säga men snart glider vi tillbaks till bandets egna repertoar. Det är lite svårt att hålla uppe samma energinivå efter dessa utsvävningar, men när vi mot slutet når Desire och King är vi hemma igen.

Alexander med kompani har lyckats skapa en liten kult kring sig. Allsången och skriken är där, energin och spexandet på scen är där, ljusshowen är där, hitmaterialet är där. Men Alexanders träffsäkerhet, tillika det allra viktigaste, är på en långt lägre nivå än resten av showen.