Yelle
Popaganda, 29/8 2014

Klockan är fem i fyra på eftermiddagen under Popagandas första dag och det finns två faktorer som talar för att Yelles spelning inte kommer bli så lyckad som den kunnat bli. Den ena är just det faktum att den äger rum klockan fyra på eftermiddagen. På den stora scenen dessutom, där många väljer att stå helt stilla såvida det inte är Håkan Hellström som spelar. Den andra är att majoriteten av besökarna börjar söka skydd från regnet under Ben & Jerry-tältet efter att ha tvingat sig igenom Nicole Sabounés spelning som blev ca 100 gånger mer effektfull när det började ösa ner.

Yelles frontfigur Julie Budet är hela Frankrikes golden girl. Med sitt utomordentligt barnsliga scenspråk och extremt höga energinivå dansar hon slutligen ut på scenen medan hennes två trummisar synkar sina rörelser i bakgrunden. Hela bandet är iklädda identiska tegelstensmönstrade hoodies i svart och vitt och showens genomgående estetik känns betydligt mer minimalistisk än det Yelle som slog igenom med A cause des garçons år 2007 då allting var dränkt i neonfärg. Ändå är det precis som att slussas sju år tillbaka i en tidsmaskin när tonerna till Je veux te voir börjar, regnet öser ner mer än tidigare men vid det här laget har en stor del av festivalbesökarna sökt sig fram till scenen och dansar och sjunger med oväntat mycket och högt. Julie Budet rör sig fram och tillbaka på scenen, varvar gamla hits med lovande låtar från deras kommande album och uttrycker emellanåt sin tacksamhet till den nu genomblöta publiken som slutat bry sig om regnet för länge sedan.

Att Budet är en optimal frontfigur för Yelle är det inget snack om, och Comme un enfant är förmodligen skriven om henne själv. Vad som saknas är dock en mer välarbetad show, då spelningen visuellt sett känns lika platt som vilken chillwave-spelning som helst. ”Jag trodde det skulle vara dansande träd, var är min ’more is more’-utopi?!” skriker någon till vänster om mig. Skoja, det är jag som skriker det. Undantaget för detta är de gånger som trummisarna så snyggt dansar i takt och slår i cymbalerna precis samtidigt. Om ni inte redan har gjort det, se videon till Ce jeu och återkom sedan om ni inte håller med angående det faktum att Yelles uppträdande gärna hade fått vara over the top och matcha den energi som finns närvarande i både musiken och publiken. För i det stora hela är det många faktorer som spelar in för att en ska komma ihåg en show, och Yelle är bra men de är inte bäst än.