Ancients

Det finns ett par band som går under namnet Ancients. Ett från Nashville, ett från Vancouver. Men så finns det även ett från andra sidan Atlanten, i Storbritannien, som senast igår uppdaterade sin Facebook och skrev att de tvingas byta namn till *Ancients på grund av upphovsrättsliga skäl – ”keep note and the change will start appearing”. Men tills dess kallar vi dem fortfarande för Ancients, då allt som finns att läsa och lyssna på i nuläget går under den pseudonymen.

Kvartetten kallas lite här och där för en supergrupp men det vore, med all respekt för medlemmarna, en överdrift av astronomiska mått. Ancients har kopplingar till fyra band: tre hardcore-/metalband i Rinoa, Mahumodo och Crydebris som få har hört och ett postrockband i *shels som en något större massa har fått upp ögonen för.

Det är just det sistnämnda bagaget som ökat på förväntningarna allra mest. *shels släppte förra året sin andragiv och tog ett exceptionellt stort steg framåt. Plains of the Purple Buffalo är ett konceptalbum som faktiskt har få motsvarigheter i vårt samtida postrock/-metalklimat, både arrangemang- och berättarmässigt. Hjärnan bakom utvecklingen heter Mehdi Safa och vid sidan av att driva skivbolaget Shelsmusic som ger ut bandens musik spelar han alltså också i Ancients. Det hörs.

Star Showers On The Euphrates släpptes i dagarna är lika delar skör och kraftfull. Precis som dess omslag är debutalbumet omfångsrikt och varmt. Musik av detta slag förlitar sig ofta överdrivet mycket på gitarriff med följden att all form av dynamik går förlorad. Ibland kan man höra ett slentrianmässigt trumkomp som pumpar i bakgrunden, typ. Postrock har, med en del undantag förstås, ekat allt tommare under några år nu.

När Ancients skruvar upp är bandet den raka motsatsen till det. Stråkar, samplade omgivningar, galopperande trummor – både elektroniska och vanliga – och gitarrer som går från noll till hundra på ett ögonblick. Skavande brus, polerad skönhet, mixat i en oklanderlig produktion. De är monotona när det finns underlag för det, men tvekar inte att släppa på alla dämningar och bara skaka ur alla ljud möjliga ur sina instrument. Som tre minuter in i både ”Satellites” och ”Constellations” – som dessutom ändå rymmer ytterligare volymdimensioner innan de är över.

Men också ett stort lugn. Det måste existera stiltje för att stormen ska skrämma.

Hardcorerötterna tittar ibland fram i skrikande körer som ligger långt, långt bak i ljudbilden. Som en extra gitarr ringer de ut båda nämnda låtar. Däremellan hittas ”Arcturus”, ett sludgeminnande vrål som nästan känns dansant i sin melodiösa framtoning. Som avslutning rymmer Star Showers On The Euphrates 10 minuter långa ”Icarus” och 24-minuterslåten ”Cassiopeia”, som för att liksom visa vilka tidsnormer som fortfarande i full grad existerar. Här låter Ancients betydligt mer ambienta, gåendes bredvid band som Stars of the Lid och Hammock.

Men det är de tre första spåren som imponerar störst. Jag har svårt att komma på 16 minuter mer fulla av rymd från i år. Subtilitet brukar annars kanske prisas framför det rent storslagna men när det görs så här väl, med så många lager och olika element – utan att för den sakens skull låta plastiga á la God Is An Astronaut – är det omöjligt att värja sig. Ancients är årets bästa postrocknykomling, om man vågar benämna dessa erfarna herrar för det.

Lyssna på Star Showers On The Euphrates i sin helhet här.