De skapar Roskilde – möt volontärerna bakom festivalen

Roskildefestivalen brukar beskrivas i termer av lineup, scener och lerig camping.
Men festivalen drivs till stora delar av omkring 30 000 volontärer — människor som
lägger hundratals timmar om året, år efter år, på något de inte får betalt för. Vi
pratade med tre av dem: en dansk organisationschef som har hängt på sedan han
var ung, en teamledare för el som kom tillbaka efter ett uppehåll och aldrig lämnade
igen, och en svensk musiknörd från Lund som på fem år byggt upp ett helt team på
130 personer. Tre roller, en festival, samma sak som driver dem alla.

Kim Herlevsen, Organisationschef i Program Divisionen

Kim Herlevsen har egentligen två separata ursprungshistorier med Roskilde,
separerade av femton år och ett helt liv mitt emellan. Den första börjar i
fotbollsklubben. Som ung åkte han dit som campingvakt, rekryterad av en ansvarig,
tillsammans med laget. Sedan hände livet. Han försvann iväg i en och en halv
decennie, tills en kund på jobbet en dag berättade att han skulle till Roskilde som
volontär och behövde hjälp. Kims fru hade egna minnen från festivalen sedan länge.

De bestämde sig för att prova igen. Det var 2018. Sedan dess har han inte slutat.
– Jag gläder mig till nästa. Det är bara ett rull.

Det starka minnet, det han kommer tillbaka till när han ska beskriva varför det hela
spelar roll, är inte ett stort konsertögonblick. Det är kaos. Året efter covid, när
festivalen öppnade igen och alla som inte hade varit ute på två år äntligen skulle få uppleva festival igen. De hade inte tillräckligt med volontärer. Gästerna hade glömt hur det funkar, det här med att
stå i kö, att vänta.

– Allt var på max, det var press på. Men det är också det man är mest stolt över.
Det är där man verkligen märker vad frivilligkraften betyder.
Det som gör Roskilde till något mer än ett sommarjobb är det Kim kallar
”networkingen som pågår.” Många av de människor han känner i sitt vuxna liv
träffade han på festivalen. De dyker upp på konfirmationer och födelsedagar, år efter
år.

– Det är ett community. Det räcker som anledning. En av de saker han burit med sig från festivalen in i sitt yrkesliv är synen på organisation. På Roskilde råder en genuint flat hierarki — ingen tvekar om att alla är
lika. Felen pekas inte ut, de korrigeras i lösningarna.

– En dålig idé kan bli en god idé. Det har jag tagit med mig vidare.

Ändå händer det varje år att han tänker att det är sista gången. Och ändå, när
sommaren är förbi och hösten knackar på, slår den berömda ”Roskildebluesen” in. Identiteten med
festivalen. Tillhörigheten. Det som är svårt att sätta ord på men omöjligt att ignorera.

– Sedan är man tillbaka.

Till den som funderar på att testa för första gången har Kim ett enkelt budskap: Bara
kom. Många anländer ensamma och är en del av familjen innan dagen är slut. Det
enda man ska passa sig för är att inte ta på sig för mycket på en gång.
Och om man undrar vad volontärerna egentligen betyder för festivalen, vad de bidrar
med bakom kulisserna och innanför staketen, då svarar Kim utan att tveka.

– Vi skapar allt. Det är där vår frivillighet är som starkast. Högt i tak, idéeskapande,
tillit i rummet. Det är det Roskilde är.

Linda Mathiesen, Teamledare i Team EL.

Linda Mathiesen visste inte riktigt vad hon gav sig in på. Hon hade hört att det
luktade och var lite äckligt. Men hon övervann det.
Det var för ungefär 20 år sedan som Linda kom till Roskilde för första gången som
volontär, med en enkel tanke: att uppleva festivalen inifrån. Att bidra med något,
men framförallt att vara en del av det hela på ett annat sätt än som vanlig gäst. Det
hon inte räknade med var hur snabbt allting förändrades.

– Jag förväntade mig inte hur fort det skulle hända. Det handlade inte längre om
musiken. Det handlade om människorna, säger hon.

Efter ett par år tog hon en paus och var borta ett tag. Men förra året kom hon
tillbaka, och nu är hon teamledare för volontärerna i Team EL, ett team som
arbetar med el på festivalen, sida vid sida med anlitade elektriker och Roskildes
egna anställda. Tre helt olika grupper, en gemensam uppgift. Lindas roll är att
koordinera dem emellan, hålla ihop volontärernas del och se till så att hjulen snurrar.
Idag är hon redan i full gång. Förberedelserna startade i oktober förra året, och
lagom till att festivalen öppnade började de första lagen ta sina positioner på
festivalområdet.

– Nu är det dags att smutsa ner händerna, säger hon med ett leende i rösten. En typisk dag? Den finns inte.

– Jag börjar med en plan, och ungefär 30 minuter in jobbar jag hårt med att laga
den.

Det är frågor från volontärerna, utrustning som ska flyttas, kablar som ska dras, och
ibland saker som under planeringsfasen verkade rimliga men som visar sig inte funka alls i verkligheten. Kanske är trädet för litet. Kanske är ytan annorlunda än på kartan. Men varje dag slutar ändå på ungefär samma sätt.

– Oavsett vad som händer går jag 20 000 steg. Alltid. Och det är ett bonus.

Det mest kaotiska som sker, berättar Linda, är det som sker varje år utan undantag.
När teamet på måndagen ska flytta in i scenområdena, med vetskapen om att allt
måste vara klart till onsdagen när musiken börjar, möts de av samma känsla.

– Vi tittar på varandra och säger: kan vi verkligen hinna? Men vi vet att vi måste. Så
vi hinner.

Det kräver ibland att man snabbt roterar volontärer dit det trycker mest, och att alla
ställer upp utan att krångla. Och det gör de — det är det som förvånar Linda år efter
år.

– Vi går tillbaka till dem och säger: kan ni hjälpa till här nu? Och så kan vi ge tillbaka
senare med en annan uppgift. Och folk ställer upp. Varje gång. Sedan sitter man
efteråt och skrattar och säger, okej, det där var galet, men vi gjorde det.

Det Linda beskriver som kärnan i det hela, det som verkligen gör att hon är här, är
inte elektrikerjobbet. Det är inte ens musiken, även om hon älskar den. Det är något
svårare att sätta ord på.

– Det är att se hur vi kan ta människor med helt olika bakgrunder, från helt olika
ställen i livet, och bara göra det tillsammans. Det kanske är ett behov hos mig. Men
när jag ser att det funkar, att det faktiskt funkar — då är det värt allting.

Hennes team spänner från 18 till 60 år. Den äldsta i gruppen har varit med i nästan
40 år. Och ändå, varje gång festivalen är slut och man åker hem, drabbar samma
känsla alla på ungefär samma gång. Det blir tyst. Det blir tomt. Det saknas något.

– Det går från högt upp tempo, till lågt, på nolltid. Så vi träffas igen kort efteråt, för att ta
det lugnt, komma ut ur bubblan i ett lagom tempo.

För att vara tydlig med vad bubblan innebär, letar Linda efter rätt ord och fastnar
sedan för det enkla: det är som ett liv parallellt med det vanliga. Under festivalen är
man aldrig ensam. Alltid någon att vinka till, alltid någon som vet vem man är. Man
möter gränsvakterna vid ingångarna och hinner vinka till dem. Nästa gång lär man
sig deras namn.

– Det är samma sak som när man tar tåget till jobbet varje dag och börjar nicka till
samma människa. Fast det händer mycket snabbare här.
Och när man undrar varför Linda, och så många andra, kommer tillbaka år efter
år, är svaret det som hela intervjun egentligen kretsat kring – det som alla återkommer till:

– Det är människorna. Det är gemenskapen. Det är ingenting annat.

Sam Malmsten, Projektledare Kulturmejeriet & Kurator First Days

Sam Malmsten är från Lund. Han är 23 år, jobbar på Vega i Köpenhamn, rör sig
dagligen i den danska musikbranschen som tour manager och på festivaler — och
han är den som har gjort det möjligt för 130 svenska volontärer att ta sig till Roskilde
i år.

Men det började långt mer blygsamt än så.

På gymnasiet var Sam volontär på Kulturmejeriet i Malmö, en non-profitorganisation
och konsertscen som sedan länge har skickat frivilliga till Roskilde. Roskilde har en
modell där föreningar kan rekrytera volontärer och i gengäld få pengar tillbaka till sin
organisation, och Mejeriet passar perfekt in i den. De driver bar på festivalen.

När Sam tog mer och mer ansvar för Mejeriets Roskilde-satsning märkte han att
något hände. Intresset exploderade. Folk bjud in sina vänner, som i sin tur bjud in sina vänner.

– Vi gick från 30–40 volontärer till 130 på 48 timmars anmälan. Det var utan
offentlig marknadsföring. Det spred sig bara.

Idag leder Sam ett team på 130 personer, varav 115 var svenska förra året, och
en var dansk. Han hyr in bussar direkt från Malmö och Mejeriet till festivalen.

Teamet driver Tuborgs flaggskeppsbar och ett av de orangea tälten, samt sköter armbandskontroll
till Backstage Village.

En dag börjar klockan nio — eller tidigare om det är tillräckligt varmt i tältet. Klockan
elva är det möte med festivalens barchefer och alla föreningsdrivna barer. Klockan
tolv är det uppföljning. Däremellan: beställningar, schema, frågor om var man hittar
billig mat, och att se till att de som åker ensamma hittar folk att hänga med.

– Det är en helhetsgrej. Volontärupplevelsen ska vara bra. Inte bara jobbet.

Det syns i feedbackformulären han delar ut efteråt. Han räknade med att de flesta
hade åkt dit med kompisar och umgåtts med dem. Men det han fick tillbaka handlade
om något annat.

– Det var så många som skrev om hur många nya de lärt känna. Både i teamet och
utanför. De som åkte ensamma och var lite oroliga, de trivdes allra bäst.

Det enda klagomålet han fått var att det ibland var lite för lite att göra.

Sams koppling till Roskilde börjar 2022 — precis i kölvattnet av de inställda
covidfestivalerna. Femte året i år. Och parallellt med Mejeriet bär han en annan roll
som är helt separat: som kurator för First Days, söndagen till tisdagen, då Roskilde
presenterar nordiska och up and coming-artister för en betydligt mindre och mer
fokuserad publik.

Det är i år första gången Sam är med och lägger det programmet, och han döljer inte
att han är taggad. Han ser fram emot Oklou, den franska elektroniska popartisten.

Han gillar att det elektroniska programmet nu är utspritt över alla scener istället för
samlat på en. Han pratar om sub-headliners och akter ingen känner till ännu.
Men det som egentligen driver honom är svårare att sätta ord på.

– Jag är lite av en festivallogistiknörd. Känslan av att allt ska gå ihop. Att 30 000
volontärer driver alltihopa. Det är svårt att beskriva. Men man sitter och längtar till
den veckan varje år.

Till den som funderar på att testa för första gången har Sam ett konkret råd:
– Hitta något du tycker är kul och ta med en kompis. Det som förvånar folk är att
volontärarbetet blir höjdpunkten. Inte något man bara ska ta sig igenom.

Och för den som är ute efter erfarenhet inom musikbranschen tillägger han att de
flesta scenchefer också är volontärer. Man kan faktiskt jobba sig upp ganska snabbt
om man vill.

Väntelistan är lång. Men platser öppnas varje år. Man hittar dem på Mejeriets
Instagram.