Från föreläsningssal till studio: så föddes Wilma Holmes nya album ”Transience”

Wilma Holmes är singer-songwritern från Malmö vars musik rör sig fritt mellan indiefolk, dämpad pop och oväntade influenser. Med en röst som påminner om uråldriga skogar och ett musikaliskt landskap som djärvt växlar mellan mörker och ljus, går Holmes musik rakt till själen. I maj förra året släppte hon debutalbumet Intruder, en samling om åtta låtar som visade upp hennes mångsidiga konstnärskap, med tydliga rötter i indiefolk och influenser som Joni Mitchell och Nick Drake.

Nu är hon aktuell med sitt efterlängtade uppföljaralbum ”Transience”, ett album som föddes ur en tågresa hem från en föreläsning om minnets psykologi, och som utforskar hur minnen bleknar, förvrängs och ändå formar den vi är. Vi satte oss ner med Wilma för att prata om skapandeprocessen, samarbeten och vad hon hoppas att lyssnarna tar med sig.

Vad var det som fick dig att vilja utforska minnets bräcklighet som tema för albumet?

Det var egentligen en kombination av psykologin och mitt eget liv. Jag har alltid varit en ganska glömsk person, så minnet har på något sätt varit ett återkommande tema i mitt liv. När jag precis hade börjat studera psykologi began jag förstå hur otroligt föränderligt och lättpåverkat minnet faktiskt är, samtidigt som det vi minns spelar så stor roll för vår livsberättelse och för hur vi ser på oss själva.

Under en föreläsning kom jag över teorin Seven Sins of Memory och begreppet transiens, som handlar om hur minnen bleknar med tiden. Jag fastnade väldigt mycket för det och började tänka på vad som händer med oss när saker vi varit med om sakta försvinner eller förändras i minnet. Efter föreläsningen tog jag tåget hem från Lund och åkte direkt till studion. Där skrev jag titelspåret ”Transience”, som blev startskottet till hela plattan.

I en av låtarna sjunger du om ”det som kanske aldrig ens har hänt” – handlar det om falska minnen, eller något mer abstrakt?

Både och. Jag tycker att det är väldigt spännande att vi kan vara helt övertygade om att vi minns något som kanske inte alls har hänt på det sättet. Samtidigt behöver ju inte ett minne vara helt korrekt för att ändå ha påverkat en på riktigt. Man kan minnas en situation på ett visst sätt, och den bilden kan bli en del av ens livsberättelse, även om det i efterhand visar sig att saker inte riktigt gick till så. För mig handlar det egentligen mindre om att försöka avgöra vad som är sant och falskt, och mer om vad minnena gör med oss.

Du beskrivs som att ha närmat dig skapandet mer intuitivt den här gången – vad innebär det konkret?

Jag upplever att ju mer musik jag skriver, desto lättare blir det att lita på magkänslan. Alla jobbar ju olika, men min musik blir oftast bäst när jag inte tänker för mycket. Jag går dit min magkänsla styr mig. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att det ska gå snabbt eller att låten bara ska ”falla på plats”. Det handlar mer om att lyssna inåt i en kreativ process, snarare än att hamna i tankefällor där man förminskar låten till en enkel popstruktur, eller överkomplicerar den bara för att låta ”musikalisk” i andras öron. Jag gör musik, jag tänker inte musik – och det har jag anammat mer än någonsin under arbetet med den här skivan.

Hur kom samarbetet med Ole Kirkeng på ”Lonesome Night at Sunstreet” till?

Egentligen kom jag först i kontakt med Oles musik genom Folk Från Skogen, en festival i den småländska byn Gullabo som jag och min partner anordnar. Vi hade upptäckt honom genom Courtney Marie Andrews, som han har spelat med, och bokade honom till förra årets festival. Jag minns att jag blev väldigt inspirerad av hans konsert och fastnade för hans sätt att skriva och framföra musik.

Några månader senare satt jag med ”Lonesome Night at Sunstreet” och fick känslan av att hans lite countrydoftande röst skulle passa väldigt fint på låten. Till min stora glädje tackade han ja.

”Small Girl” känns musikaliskt ganska annorlunda mot förstasingeln – var det ett medvetet val att visa upp olika sidor inför albumsläppet?

Ja, kanske lite. Jag tycker att det är roligt att låta olika sidor av albumet komma fram, särskilt eftersom ”Transience” har en ganska bred palett musikaliskt. Det är nog mycket en smältdegel av all musik jag och min producent Noel lyssnar på, så det finns ganska många olika influenser som får ta plats – allt från deppig indie-folk till vibrerande elektronisk pop och mer kaotisk punkrock. Jag har personligen alltid gillat den typen av kontraster på ett album, att låtarna kan vara ganska olika men ändå kännas som att de hör hemma i samma värld. Det finns ett överraskningsmoment där som jag tror driver på dramaturgin i ett album, och det man vill berätta.

Hur känns det att få uppmärksamhet från både NRK P3, GAFFA och New Music Friday-listor i flera länder?

Det känns såklart väldigt kul och ärofyllt att musiken har börjat leta sig ut. Det är ju i någon mening hela poängen med att göra musik – att skapa något som sedan får ett eget liv hos andra människor.

Samtidigt försöker jag inte tänka på det för mycket. Jag blir glad när det händer, men det förändrar egentligen inte vad jag vill göra eller hur jag jobbar. Jag vill fortsätta skriva bra låtar, spela så mycket jag kan och bli bättre på det jag gör. Resten får komma lite som det kommer.

Ni spelar i flera länder på turnén – vad ser du mest fram emot?

Att få se och spela för riktiga ansikten. Det är något jag saknar när man har jobbat länge med en skiva – till slut vill man bara få ut den ur datorn och ut i verkligheten. Jag längtar efter att få komma ut och spela låtarna på riktigt och möta folk som har hört skivan. Sen ser jag väldigt mycket fram emot att få göra hela den här resan tillsammans med mina otroliga vänner till musiker. Det känns nästan lika viktigt som själva spelningarna.

Vad hoppas du att lyssnarna tar med sig efter att ha hört ”Transience” i sin helhet?

Jag hoppas kanske framför allt att man tar med sig en känsla snarare än något specifikt budskap. Att man kan känna sig lite mindre ensam i sina egna tankar, och kanske också börja tänka lite på sitt eget förflutna och hur man minns det. Jag tror att det finns något fint i att saker förändras och försvinner, även om det också kan vara sorgligt.

Jag har själv blivit väldigt hjälpt av musik, särskilt under jobbiga perioder i livet, och jag hoppas såklart att ”Transience” kan få vara det för någon annan också. Att någon kan hitta något i en låt som hjälper dem att förstå en känsla, känna sig mindre ensam eller bara ta sig igenom en dag. Om jag lyckas med det, har jag lyckats med allt.