Haim
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014

Ibland är man lite orättvis. När förväntningarna är höga och vetskapen om att ett band faktiskt kan leverera är det mäkta frustrerande när det inte händer. Igår var det Haims tur. De var imponerande förra året på Way Out West, helt överväldigande i våras på Berns och en av festivalens höjdpunkter under min vistelse på Coachella i år. På Roskilde är man placerade på näst största scenen Arena, med en speltid i kvällssolen och det är en rejäl skara som sluter upp. Det här bara måste bli bra.

Efter presentationen bryter ett rejält jubel ut, och de tre systrarna Haim äntrar scenen och tar över den på cirka tio sekunder. Med scennärvaron hela bandet har är det svårt att föreställa sig att de någonsin skulle kunna syssla med något annat. Så långt allt gott. Men redan under de inledande ackorden i Falling är det något som är galet. Jag undrar för en stund om de missat att slå på en mikrofon. Eller alla mikrofoner. Ljudbilden domineras nämligen helt och hållet av en dov bas. Egentligen är inte ett sådant missöde ett större problem, ljudproblem är något alla råkar ut för och med rätt person bakom rattarna är det ofta åtgärdat på någon minut. Här korrigeras visserligen ljudet, men istället för att kunna höra ett enda ord som sjungs så adderas en extrem reverb till Danielles gitarr.

Det kan vara platsen jag står vid, så lite försiktigt flyttar jag mig mer centralt för att se om ljudet blir bättre. Det blir det inte. Jag är inte ensam om att reagera, den absoluta majoriteten av publiken verkar lika förvirrade själva. Systrarna på scen är lyckligt ovetande, och i de lite baslättare partierna motsvarar ljudet från högtalarna deras scenspråk. Mellansnacket som ofta brukar vara en av höjdpunkterna är för det mesta helt omöjligt att urskilja, och det känns lite som om publiken jublar lite på måfå. Jag menar, de verkar ha kul, de ser extremt glada ut – förmodligen är det positiva ord som Este slänger ur sig. På det stora hela är det tyvärr något av ett antiklimax. Vi vet att de kan. Bandet vet att de kan. Vi ser till och med att de kan. Tyvärr motsvarar inte ljudet det visuella.

Mot slutet verkar dock något hända, i Don’t Save Me och The Wire är antingen ljudet något bättre eller så har publiken som kollektiv bestämt sig för att det egentligen inte spelar någon roll. Vi vill inget mer än att vifta mer armarna och dansa precis lika galet som Alana gör när hon inte slår sin trumma ut i oändligheten. Hennes vers under just The Wire tillhör också en av de få stunder där sången går att urskilja, men i avslutande Let Me Go är hon tillbaka på trummorna. Hela bandet har nu fått varsin, och resultatet kan man nu nästan gissa sig till. Vad som ska vara en mäktig avslutning blir nu nästan helt olyssningsbart. Återigen ser vi talangen, vi hör den bara inte. Lite så känns hela spelningen, det är väl aldrig riktigt dåligt, men det kan och ska vara så mycket bättre.