Live
Ryan Hemsworth
Roskildefestivalen 6/7 – 2014
Publicerad: 8 juli 2014 av
Hugo Gerlach
Jag har spenderat mycket tid framför Apollo i år. Som Roskildes uppblåsbara campingscen med fokus på framförallt elektronisk musik har stämningen oftast varit väldigt god, oavsett vem som står vrider på rattarna. Under Cyril Hahn bjöds det på en ganska lättillgänglig remixkavalkad, James Holden gjorde nästan det motsatta när han gav hälften av åskådarna tinnitus, och frälste resten. Det är en scen som väldigt många passerar när de går mot de större scenerna på själva festivalområdet. Följaktligen har de mindre akterna ett ypperligt läge att fånga in besökare som annars aldrig stannat till annars.
När klockan slår 16 på Roskildes sista dag är det ett väldigt liten skara som slutit upp till Ryan Hemsworth, förmodligen den minsta publik av samtliga spelningar jag sett framför scenen. Det verkar inte störa den kanadensiska producenten, som lite lojt vinkar till de längst fram innan han drar igång sitt DJ-set. Det är ett ganska spretigt set, och det liknar delvis det Major Lazer bjöd på natten innan. Skillnaderna är visserligen enorma, men precis som framför Orange spelas många av låtarna inte i mer än minuten, vilket leder till att när publiken väl hittat rätt gung så mixas allt in i nästa remix. För det är nästan uteslutande remixer vi får höra, många som Hemsworth satt sitt eget namn på, men hälften skulle jag nog inte klara av att namnge. Högt och lågt, med andra ord.
En av höjdpunkterna är hans egna remix på Lordes Ribs, vilket är ett av de få tillfällen då folkmassan verkar växa till sig. Många stannar upp, spetsar öronen och pratar i varandras öron. Här kommer något de känner igen, åtminstone texten, men det verkar inte riktigt kunna placera den. Det är en av de inte lika hårt remixade låtarna, men när folk väl inser att de nu kan sjunga med på riktigt så har redan nästa låt dragit igång. Oftast är nästa låt någon intetsägande hip hop-remix, och de låter alla i de närmaste identiskt. Inte ens Benny Lava (som är en remix av indiska Kalluri Vaanil, som blev lite av ett fenomen när den hamnade på nätet) lyckas höja stämningen nämnvärt. Så flyter hela spelningen på i ungefär 80 minuter innan jag får nog, konstaterar att jag förmodligen lika gärna kunnat gå efter en kvart och traskar tillbaka till skuggan, ölen och vännerna på campingen.