Klingande
Bråvalla, 27/6 – 2014

Cédric Steinmuller bildade Klingande med bästa vännen Edgar Catry för två år sedan. Fransmännen hämtar inspiration från melodiös svensk house, exempelvis under-radarn-obskyra Avicii, och Cédric besöker ofta Sverige, vars bästa egenskap han anser är att vi ståtar med snygga tjejer. Tidigare i år hälsade de på nattklubben Push i Göteborg. Två år in i karriären har Klingande mötts av ett massivt gensvar trots att projektet bara givit ut två singlar. Edgar, överväldigad av uppmärksamheten, har hoppat av och Cédric släpar nu ensam runt på saxofonisten från helvetet, Arnold.

Eftersom de enda låtarna som finns tillgängliga att läsa in på förhand är P3-prenumeranten Jubel och Punga är det lite som att komma till en tentamen efter att man inte lyckats öppna PDF-filen där kurslitteraturen står nedskriven. Skillnaden ligger väl i att överraskningsfaktorn trots det blir försvinnande liten. Cédric står bakom det enorma mixerbordet, vevar världsvant med armen, och hela Sensation-scenen dränks i festivalens kanske snyggaste visuella komplement. En flygvideo över molnen visas vid flera tillfällen och Cédrics neonfärgade housebeats studsar ut över dem. Så dansar Arnold in med sin saxofon och kabintrycket faller på mindre än en sekund.

Eftersom blåselementet i Klingandes musik är lika centralt som banjon för Mumford & Sons framstår Arnold som en mänsklig pacman som äter upp mer och mer av utrymmet på scen. Så fort det går en minut när han inte behövs springer han av och till slut ställer jag mig frågande till varför ingen inte bara fixar en stol åt honom. Inte ens när Cédrics underliga smak bjuder på en beatinjicerad Rythm of the Night kan han hålla sig borta, utan förför hängivet en rastlös publik. Det är som att Norrköping fått sin första autobahn – många kommer och går snabbare än Arnold själv.

Det står ganska klart att Klingande, likt Daft Punk på Random Access Memories, vill inkludera en värme och mänsklighet i sin elektroniska musik men paradoxalt nog blir det snarare tvärtom när det upprepas under en hel timme. Det blir icke-human lyssning att höra Red Hot Chili Peppers Otherside pumpas upp av Cédric, som sedan lämnar liket för Arnold att blåsa fram en brygga till. Som singlar betraktade är Klingandes material njutbart men som delar av en aldrig upphörande helhet faller det platt.

Mot slutet börjar saxofonen samplas digitalt istället och Arnold syns inte längre till. ”Arnold, var är du?”-tanken hinner snurra flera varv genom huvudet innan det står klart att det här mest är ett grepp för att göra intrycket större när han väl valsar in igen till Jubel. Folk kommer kutande från alla håll, jag börjar ta några stapplande steg bakåt. Går efteråt tillbaka till tältet för att undersöka Klingandes livehistoria. Ett recensionsstycke står ut:

”Steinmuller was a tease, building his layers slowly; his touring saxophonist finally joined in fifteen minutes after the start of the set, and after many a drunken ’where’s the saxophone?'”

Det är uppenbart att den turnerande duon har tagit lärdom av vad som efterfrågas. Chansen att någon inledningsvis hann tänka tanken ”när kommer saxen för fan?” existerar inte.