OCS – Memory of a Cut Off Head John Dwyer låter sig aldrig hållas i ett fast grepp. När vi tror vi har något sånär koll på vad han sysslar med byter han skepnad, genom kontinuerliga namnbyten – OCS som blev Oh Sees som blev Thee Oh Sees är nu ett drygt årtionde senare OCS igen – och inte minst i uttryck. Den… av Moa Björkman
Yung Lean – Stranger Vad som började som en svårtillgänglig klyscha för Jonatan Leandoer Håstad har nu blivit en självuppfylld profetia. På Stranger är stockholmaren hemsökt av de mardrömmar han tidigare så idoliserade, allt i ljudet av minimalistiska beats som inte längre känns ett dugg ironiska. Yung Lean har under åren allt mer byggt på den persona han så vårdat tills… av Freja Wehrling
Yaeji – EP2 Det är svårt att inte bli småbesatt av leklystna sångerskan och producenten Yaeji, en artist som inte bara lyckas hålla sitt Boiler Room-set kokande från början till slut, utan genomför det hela på ett hämningslöst sätt. 24-åringen, med bas i New York och Seoul, tar både flipp och kontroll till en ny nivå, binder de två… av Alice Dadgostar
Vasas flora och fauna – Veneziansk afton Förmiddag, lördag, våren 2015. “Har du hört det här bandet?” Den uppspelta frågan kommer från min pappa, som i samma stund han ställer frågan drar upp en Youtubevideo på Vasas flora och faunas Di tror int när jag säger. Jag lyssnar, förstår inte riktigt ivern till en början. Till sist sjunker det in att sången är… av Jonathan Bonn
Julien Baker – Turn Out the Lights Sedan debutalbumet 2015 har karriären gått spikrakt uppåt för 22-åriga Julien Baker. Hon har öppnat för storfavoriter som Belle & Sebastian och Paramore. Det hon gör är välproducerat. Det är älskvärt. Det är känslosamt, genomgående sorgligt på ett emobetonat sätt. Och på textfronten är hyllningarna totalt befogade. Bakers förmåga att förmedla nattsvarta känslor i linje… av Alice Dadgostar
John Maus – Screen Memories Enligt den excentriske teoretikern John Maus är pop en kapitalistisk råvara byggd av standardiserade former. Den placeras sedan in i undergenrer för att låta konsumenterna bygga en identitet kring falsk, algoritmbaserad valfrihet. Det kan låta skoningslöst för den gemene musiklyssnaren, men han kommer även med en lösning. För att hålla sig i kontrast till detta… av Moa Björkman
Kelela – Take Me Apart Take Me Apart är en orkester av olika element. Creditlistan rymmer namn som Arca och Romy från The xx, ljudbilden har drag av någon slags överjordiskhet men också intimitet, och listan av influenser är lång. I mitten står Kelela med sin klara, kompromisslösa röst och dirigerar allt till perfektion. Albumet börjar med garden uppe i… av Johanna Eliasson
Slaughter Beach, Dog – Birdie Få skulle nog ha invändningar mot att Philadelphia-baserade Modern Baseball var ett av flaggskeppsbanden för 10-talets emo revival-våg. De var lagom åtkomliga för att älskas av massorna, men också lagom indie för undergroundcred. Efter tre album och otaliga turnéer började dock framgångsreceptet att knaka i fogarna. När Brendan Lukens avstod från bandets Europaturné i början… av Jonathan Bonn
King Krule – The OOZ Archy Marshall är lite av en paradox. Samtidigt som han gömmer sig bakom ett av sina alias – denna gången är det King Krule som återvänt – blottar han sig själv totalt. Kanske är det den skyddande manteln, den påhittade karaktären, som gör att han vågar dra ur sig orden som gömmer sig allra längst… av Sofia Rönnkvist
Pale Honey – Devotion Vi gillar när musik känns upprorisk. De allra flesta av oss kommer aldrig att följa drömmen om att skita i exakt allt, så därför gillar vi när känslorna får utlopp på annat sätt. På sistone har det emellertid känts som att man i alltför stor utsträckning likställt resningarna med att, för att uttrycka det plumpt,… av Alice Dadgostar
Destroyer – ken Det har sagts om ken att den inte handlar om någonting. Det är exakt vad den handlar om. ”Come one, come all, dear revolutionary capitalists” gastar Dan Bejar på Sky’s Grey — ett inledningsvis akustiskt stycke lågtempomusik som målar de gråa skyarna över Thatchers arbetarbostäder anno 1985 — och delar genast med sig av en… av Martin Kørra
Rome Is Not a Town – It’s a Dare Det blåser postpunk-storm från Göteborg, och den tog sig ända till Thurston Moore som i maj nämnde Rome Is Not a Town som ett av fem underskattade band värda att hålla ögonen (öronen?) på. ”It’s sorta post-Riot grrl, post-No wave” säger han till NME och det är möjligt att Moore faller in i egen 90-talsnostalgi… av Moa Björkman