Cymbals Eat Guitars – Pretty Years Det känns avlägset nu, men i bakändan på förra decenniet kunde till ytan anonyma band explodera i popularitet efter bara en skiva. Metakritiken höll sig för det mesta borta från lättänkta thinkpieces samtidigt som det tomma identitetssökandet effektivt satiriserades på (hysteriskt roliga) siten Hipster Runoff. Animal Collective kom 2009 ut med Merriweather Post Pavilion och… av Martin Kørra
Nick Cave & the Bad Seeds – Skeleton Tree Den lidande artisten och den traumatiserade artisten är nödvändigtvis inte samma person. Lidande, i någon av ordets bemärkelser, kan nära den kreativa processen och ge den riktning. Trauma skadar densamma, hindrar och kväver. I dokumentären One More Time With Feeling, som hade premiär i samband med albumsläppet, framkommer det att majoriteten (kanske allt) av materialet… av Erik Blohmé
M.I.A. – AIM M.I.A. har varit en lika kraftfull som sällsynt populärkulturell reaktion på vår tids största och högst rådande flyktingkatastrof. En reaktion som utifrån ett populärkulturellt perspektiv överskuggas av den lika aktuella Black Lives Matter-rörelsen, något som hon under året har problematiserat. Med den storslagna singeln Borders gav Mathangi Arulpragasam, som hon heter utan artistnamn, förra hösten… av Amel Suljevic
Keaton Henson – Kindly Now År 2010 krönte Keaton Henson sig själv till kung över break up-songs i och med debutalbumet Dear. Det var sex år sedan. Sedan dess har han haft en hel del för sig: det har släppts böcker, illustrationer, soundtracks, tre nya plattor, varav en instrumental och en under det mer elektroniska aliaset Behaving. Kindly Now är… av Maja Björsne
Kornél Kovács – The Bells När Kornél Kovács var tio år gammal bestämde han sig för att bli DJ. Idogt biblioteksbläddrande i Mixmag och fysiskt följande av DJ:s han såg upp till hade gett ett intresse för jungle och drum’n’bass. Vid 12-13 års ålder (inte ens Kornél själv verkar veta mer exakt) gjorde han sina första gig på olika klubbar… av Noa Söderberg
Frank Ocean – Blonde Frank Ocean både lever upp och inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Blonde (eller Blond som titeln ofta stiliseras) är förmodligen inte vad majoriteten av fansen ville ha. Den är något helt annat än vad som förväntas av en genomsnittlig R&B-stjärna år 2016. Den överträffar förväntningarna genom att gå vid sidan av dem…. av Erik Blohmé
Håkan Hellström – Du gamla du fria Tre gånger på Din tid kommer, det nya albumets första singel och dess viktigaste grundpelare, sjunger Håkan Hellström om att vara på toppen av världen. Det är ingen hybris – snarare ett krasst konstaterande. I somras slog han exempelvis nordiskt publikrekord på Ullevi inte bara en gång, utan två kvällar i rad. Aldrig förr har… av Rikard Berg
Crystal Castles – Amnesty (I) Crystal Castles har fått börja om på nytt. När Alice Glass lämnade bandet blev det amputerat på sin röst och halva sin kraft. Projektet hade kunnat falla ihop och förvandlas till blott ett minne, men Ethan Kath har samlat upp spillrorna och byggt om. Nu står i stället Edith Frances för sången i den nya… av Freja Wehrling
Shura – Nothing’s Real Shura lever i en egen värld, ett eget universum, eller ”Shuniverse”, som hon kallar det på sin hemsida. Ett gränsland, ett limbo mellan barndom och vuxenliv – i What Happened to Us? sammanfattat i sommarens kanske mest välformulerade textrad: ”I’m no child / But I don’t feel grown up”. Hon trampar runt i detta mellanrum likt… av Maja Björsne
Weaves – Weaves Bland sprakande gitarrer, dånande trummor och bräcklig sång gömmer sig Weaves. Deras debutalbum är som en omgång pantgömme – ibland jagar du dem, ibland jagar de dig och ibland gömmer ni er från omvärlden tillsammans. På Weaves ryms det mesta. I omgångar kan albumet kännes överbelastat med ljud, men till skillnad från många av sina… av Freja Wehrling
Blood Orange – Freetown Sound “If it’s not love, then it’s the bomb that will bring us together.” Morrissey har många gånger lekt med tanken på kemvapen och människor som agerar i sitt absoluta krisläge – hur vi under krig kan svetsas samman med våra nära och kära. I Lars von Triers Melancholia ser vi samma sak. En familj gömmer… av Rikard Berg
Flume – Skin Ingen kunde nog förutse den framgång som följde efter det självbetitlade albumet från 2012. Det var ett album som förenade genrer och som pekade ut framtiden. Med sina urbana produktioner fick albumet ett varmt mottagande, men det dröjde ett par år innan den stora massan uppfattade producenten Harley Edward Stretens storhet. Inför Skin är utgångsläget något… av Redaktionen @ Festivalrykten