Waxahatchee – Ivy Tripp Jag är en riktig sucker för ledsna, akustiska låtar. Ni vet, den sortens låtar som skulle kunna vara soundtrack till en scen i en tonårsfilm där huvudkaraktären tänker tillbaka på någon de saknar och gärna går längs en lövfylld väg i regnet. Sea Wolfs Leaves in the River och Death Cab for Cuties A Lack… av John Jonsén
Young Fathers – White Men Are Black Men Too Det har gått ett halvår sedan den skotska trion Young Fathers vann det prestigefyllda Mercury Prize för årets bästa brittiska album framför förhandsfavoriter som FKA twigs, Jungle och Damon Albarn. Dead var en oväntad segrare, men kritikerkåren föll för den entusiastiska gruppen som sprudlar av idéer. Young Fathers har aldrig varit några som putsar till… av Rikard Berg
Toro Y Moi – What For? Chazwick Bundick är en man med många musikaliska ansikten. Bland hans alter egon hittas bland annat dansanta DJ-projektet Les Sins, experimentella Sides of Chaz, och så självklart Toro y Moi, hans huvudsakliga sysselsättning. Debutalbumet Causers of This släpptes år 2010, och nu i dagarna kom fjärde studioplattan, What For?. Från att ha varit en av… av Maja Björsne
The Soft Moon – Deeper Efter att ha vandrat vilse omkring i postpunkens stora landskap under sex år, så har The Soft Moon hittat vägen hem. På tidigare album har Luis Vasquez under hans moniker försökt sig på noiserockig postpunk längs samma stig som A Place to Bury Strangers och melodier i klass med The Cure, men har alltid lämnat… av John Jonsén
Death Cab For Cutie – Kintsugi Det har varit väldigt svårt att sympatisera med Ben Gibbard de senaste åren. Från att ha varit den oskyldiga lilla emopojken ansvarig för bandets vackra nutida klassiker som Soul Meets Body och Transatlanticism, så blev han istället ansiktet utåt för alla världens stalkers under 2008. Den fullkomliga katastrofen som är texten till I Will Possess… av John Jonsén
Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress Det är lika bra att bekänna färg direkt: Godspeed You! Black Emperor är ett av mina absoluta favoritband. Montrealgruppen, som är navet i stadens rörliga scen för instrumental rockmusik, har hänfört mig fullständigt ända sedan dagen jag blev introducerad för dem. Från 1997 års debutalbum fram till idag demonstrerar de ett totalt unikt sätt att… av Noa Söderberg
Kendrick Lamar – To Pimp a Butterfly To Pimp a Butterfly är ett massivt album. 16 låtar som tillsammans blir nästan 80 minuter musik, med en feature-lista så lång att det skulle gå att skriva hela den här texten om bara det. Albumets sound påminner rent musikaliskt mycket om 90-talets hiphop á la Gang Starr eller Tupac Shakur, fast med en ljudpalett… av Erik Blohmé
Madeon – Adventure Det har gått fyra sedan Madeon släppte ifrån sig sin nyskapande och spralliga mashup Pop Culture och plötsligt blev ett namn på allas läppar. Ett knippe snygga remixer och en stark förstasingel senare så var succén ett faktum. Coachella, Ultra och Lollapalooza var några av de första internationella festivaler den franska ynglingen spelade på, och det… av Hugo Gerlach
Lightning Bolt – Fantasy Empire Minst en gång i veckan funderar jag på hur mycket press Deafheaven måste utstå inför sin kommande skiva, efter att ha sprängt en väldigt oväntad barriär mellan källarspelningar med tända stearinljus och Aftonbladets årsbästalista 2013. Kommer pressen knäcka dem så hårt att de ger upp, byter stil och börjar spela country, eller kommer den motivera… av John Jonsén
Beatrice Eli – Stockholm, 26/3 – 2015 Beatrice Elis debutalbum Die Another Day som släpptes i höstas är en rå samling av hennes liv, från början av det. Berättelser om att komma ut, om uppbrott och dödslängtan. Trots den där råheten, den där svärtan som är så intakt, trots hennes mörkaste stunder som i I’ll Be Fine eller Die Another Day finns… av Olivia Nordell
Death Grips – The Powers That B Det är en turbulent tid för Death Grips just nu. Bandets förmodat sista kulturyttring föregås i sista minut av en turnéplan med hela världen som resmål. Att bandet inte splittrats som de själva påstått var det förmodligen många som antog redan innan Jenny Deaths släppdatum utannonserades, men det är likväl en nagel i ögat på… av Martin Kørra
Courtney Barnett – Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit Courtney Barnett är inte så bra på att andas. På sin genombrottslåt Avant Gardener lät hon bygga upp hela händelseförloppet av en panikattack, där en alldaglig måndag eskalerar till den punkt då hon har en ambulans utanför huset och en adrenalinspruta i hjärtat. Bland hyllningarna av låten gjordes liknelser till legendarer som Bob Dylan och Lou Reed, pekandes på… av Nike Rydberg