Silvana Imam – Jag dör för dig ”Du vet jag har väntat på dig, de andra var bara träning. Du har gett mig nytt liv, så jag dör för dig.” Silvana Imam beskrivs ofta som en ikon. Hennes blotta uppenbarelse, som en lesbisk feminist med trippla nationaliteter och rapverser på arabiska, är en nagel i ögat på så väl den etablerade hiphopscenen… av Noa Söderberg
Mikal Cronin – MCIII Inför första skivsläppet var det viktiga för Mikal Cronin att bryta med Ty Segall och staka ut sin egen väg som soloartist. Så här fyra år senare, med underligt förbisedda garagepop-mästerverket MCII i bagaget, är premisserna annorlunda. Några jämförelser med Ty Segall är egentligen inte relevanta längre, och på MCIII går han så långt som… av Martin Kørra
MG – MG Bakom pseudonymen MG döljer sig Martin L. Gore, låtskrivare och multi-instrumentalist i Depeche Mode. Som kreatör av bandets främsta hits vore det inte helt orimligt att vänta sig ett syntalbum av Gore, men den som väntar sig något i stil med Violator kommer tyvärr att vänta förgäves. MG låter mer som ett soundtrack till årets… av Filip Hiltmann
Urban Cone – Polaroid Memories Vissa startar band för att kunna sjunga om världens orättvisor och vissa gör det för att sjunga ut sin ångest, men vissa startar band för att kunna åka till USA och supa skallen av sig. Så mycket som jag önskar att Urban Cone tillhörde någon av de två första kategorierna, så hittar jag väldigt lite… av John Jonsén
Solen – Stockholm, 1/5 – 2015 Till dom som bryr sig var ett av de album som jag lyssnade allra mest på under förra året, men sedan årskiftet har Solens renässans av gnisslande gitarrer från 90-talet knappt träffat mina trumhinnor. Det finns ingen direkt förklaring till att våra vägar skiljts åt, det är snarare intressant hur ens lyssnande går i cykler,… av Redaktionen @ Festivalrykten
Jonathan Johansson – Stockholm, 29/4 – 2015 Inte långt efter att publiken blivit positivt överraskad av den karismatiske Jonas Lundqvists solida framträdande så ljuder de varma gitarrslingorna från Stromboli Brinner från scenen. Precis som på skiva så låter de både nostalgiska och futuristiska på samma gång, som om Jonathan Johansson lyckats fånga en liten spillra av 80-talet likt en fjäril i en… av Erik Blohmé
A Place to Bury Strangers – Göteborg, 30/4 – 2015 Ett band kan ha hur många mohawks och Dead Kennedys-tatueringar de vill, men bara därför garanterar det inte att de är punk. Några som kanske inte återspeglar punkens mode på utstyrseln eller de politiska meddelandena är A Place to Bury Strangers, men deras respektlöshet för ljudnivåer, sina instrument och vad som förväntas av dem är mer relaterat till det… av John Jonsén
1987 – Härskarkonst När Ocean briserade förra året tog vi emot de smetiga R&B-vindarna med öppna armar. Äntligen fick Sverige åtminstone vada i de vågor som sedan en tid tillbaka slagit i land långt bort i fjärran. Det faktum att 1987 till en början gömde sin identitet, sjöng på svenska och bodde i London byggde ett mysterium i… av Redaktionen @ Festivalrykten
Blur – The Magic Whip Jag var nog inte ensam om att bli något bekymrad när Blur avslöjade att deras kommande album skulle vara ”inspirerat av Asien”. Att krydda sin högst västerländska musik med något ”etniskt” är i bästa fall bara trist, platt och pretentiöst, och så även i det här fallet. Men Blur är för kompetenta för att slänga… av Erik Blohmé
Speedy Ortiz – Foil Deer Få indierockband idag skulle släppa en två- och en halvminuterslåt för att sedan se den detaljstuderas i en mindre avhandling. Men Speedy Ortiz frontas av sångaren och gitarristen Sadie Dupuis, som på samma gång axlar rollen som en av de mest litterata och intressanta låtskrivarna i sin genre. Med eller utan sin master’s degree i poesi är… av Nike Rydberg
Westkust – Last Forever Min senaste Google-sökning var ”katt-tofflor” för jag ville se om det existerar för om det existerar (klart det gör) känns det som att medlemmarna i Westkust inte sällan har på sig sådana när de trycker ner sina distpedaler. Göteborgskvintettens första fullängdare Last Forever dubblerar den naivistiska energi som debut-EP:n Junk och 2013 års sommarproklamerande dubbelsingel drev upp. De… av David Winsnes
Anna Järvinen – Buren Vid första anblicken kan stora delar av Anna Järvinens nya album Buren tyckas vara långsamma, mätta och händelselösa, i jämförelse med till exempel debutalbumet Jag fick feeling som sprudlade av kärleksrus. Och ja, ibland flyter Buren långsamt som en stilla å, som en dåsig sommardag, som en nattvaka. Men ingrott i Järvinens skickliga låtskrivande bor… av Rikard Berg