Brandon Flowers – The Desired Effect En solokarriär brukar ofta vara ett dåligt karriärsval, så även för Brandon Flowers. Första soloalbumet Flamingo var oinspirerat och kändes som en tråkig förlängning på The Killers, bandet han frontat de senaste nio åren. Sedan kom Battle Born, The Killers sämsta album hittills som även bandet själva postumt hävdar inte borde ha fått se dagens… av Filip Hiltmann
Blanck Mass – Dumb Flesh Redan när ena halvan av Fuck Buttons, Benjamin John Powers, släppte sitt debutalbum under namnet Blanck Mass talade han om att nå fram till och behålla momentum, att låta musiken sticka iväg. Många liknade det självbetitlade verket från 2011 vid ett filmsoundtrack utan film och till skillnad mot många andra musiker tog Powers det som en komplimang. För The… av David Winsnes
Shamir – Ratchet Shamir Bailey, eller helt enkelt Shamir, har sedan han signats till stjärnskapande skivbolaget XL och släppt den krossande singeln On the Regular på kort tid blivit så omhuldad att det är ett under att han inte råkat ut för en smärre personlighetsklyvning (utöver den att han eventuellt är en mupp). En dag gick 20-åringen ut… av Rikard Berg
Snoop Dogg – Bush Ett nytt Snoop Dogg-album får få, även insatta fans, att höja på ögonbrynen. Cordozar Calvin Broadus Jr. har gjort det mesta för att tvätta bort sin autencitetsstämpel i en genre som i övrigt är fullkomligt besatt av det äkta. Trots att det råder konsensus om att han har sålt sig, så lyckas han ändå landa… av Filip Hiltmann
Joanna Gruesome – Peanut Butter Enligt sägnen möttes Cardiffkvintetten Joanna Gruesome i en anger management-grupp, för att så småningom börja träffas och spela Field Mice-covers tillsammans. Historien är en perfekt metafor för det distinkta sound bandet har utvecklat sedan dess, i en korsning av naivistisk indie och den hardcorescen där flera av medlemmarna har sin bakgrund. Debutalbumet Weird Sister släpptes… av Nike Rydberg
The Tallest Man on Earth – Dark Bird Is Home The Tallest Man on Earth skulle kunna beskyllas för att vara en i mängden av folk-singer/songwriters som låter likadant, att deras längtande röster, folkliga akustiska gitarrer och banjos utan problem skulle kunna smälta ihop till en enda ensam skäggig man. Under introt och första versen på öppningsspåret, vid första anblick anspråkslösa Fields of Our Home,… av Olivia Nordell
My Morning Jacket – The Waterfall Kentuckys Wilco, My Morning Jacket, är i dagarna tillbaka med sitt sjunde studioalbum betitlat The Waterfall. Albumet spelades in i Stinson Beach i Kalifornien samtidigt som gruppen blickade ut över den majestätiska oceanen. Det var en stillsam inspelningsprocess, och häromdagen beskrev Jim James den ungefär som ett sommarkollo – medlemmarna var isolerade från omvärlden men… av Filip Hiltmann
Metz – II En av de mest kontroversiella sakerna jag har gjort hittills i mitt liv är att medvetet missa Slowdive under förra årets Way Out West. Efter shoegazeikonernas set så verkar ingen ha blivit oberörd, med tanke på hur utfrågad jag blev efteråt när jag inte var vid Linnéscenen och grät med alla andra pedaldyrkare. Istället såg jag… av John Jonsén
Les Big Byrd – Stockholm Death Star Efter en något förbisedd debutskiva från förra året återvänder Jocke Åhlund och hans Les Big Byrd nu under våren med två EP:s, där Stockholm Death Star är den första av dem och Liquid Sky den senare. Det är intressant att bandet väljer två släpp av det kortare formatet istället för en till fullängdare, då det både… av Hugo Gerlach
Silvana Imam – Jag dör för dig ”Du vet jag har väntat på dig, de andra var bara träning. Du har gett mig nytt liv, så jag dör för dig.” Silvana Imam beskrivs ofta som en ikon. Hennes blotta uppenbarelse, som en lesbisk feminist med trippla nationaliteter och rapverser på arabiska, är en nagel i ögat på så väl den etablerade hiphopscenen… av Noa Söderberg
Mikal Cronin – MCIII Inför första skivsläppet var det viktiga för Mikal Cronin att bryta med Ty Segall och staka ut sin egen väg som soloartist. Så här fyra år senare, med underligt förbisedda garagepop-mästerverket MCII i bagaget, är premisserna annorlunda. Några jämförelser med Ty Segall är egentligen inte relevanta längre, och på MCIII går han så långt som… av Martin Kørra
MG – MG Bakom pseudonymen MG döljer sig Martin L. Gore, låtskrivare och multi-instrumentalist i Depeche Mode. Som kreatör av bandets främsta hits vore det inte helt orimligt att vänta sig ett syntalbum av Gore, men den som väntar sig något i stil med Violator kommer tyvärr att vänta förgäves. MG låter mer som ett soundtrack till årets… av Filip Hiltmann