Haim – Berns, 15/2 – 2014 Det finns ett visst sätt att prata om band som består av endast kvinnliga musiker – folk förnekar inte skickligheten med instrumenten eller kraften i rösterna, men någonstans gömmer sig nästan alltid en kommentar om musikernas utseenden. Haim är inte ett undantag för den regeln. Det är svårt att se dem live utan att höra… av Olivia Nordell
Sun Kil Moon – Benji Ibland när jag åker hem och hälsar på min mamma nu för tiden kan hon berätta att någon jämnårig från området vi tidigare bodde på har dött. Någon man bara minns som en pojke. Tänj ut formeln lite – det kan vara en gammal dagisfröken, en hockeytränare, någon som jobbade på pappas kontor innan, en… av David Winsnes
Bombay Bicycle Club – So Long, See You Tomorrow Bombay Bicycle Club kan inte liknas vid något bättre än vid en identitetskris i ständig rörelse. Som en tonåring i desperat jakt på att hitta sig själv – eller kanske snarare fastna vid att vara någon, eller någonting. Det är någonting som har genomsyrat varenda ett av Bombay Bicycle Clubs album. Det är ett sådant… av Olivia Nordell
Young Fathers – Dead “I heard you got guns / well I got fun / I got something sweet, what you call sin so / you lose, I win” Young Fathers har roligt, det hörs. De gör lite som de känner för, rappar lite slött här, sjunger lite änglalikt där, slänger på ett tungt beat och kanske något halvrostigt… av Rikard Berg
ceo – Wonderland ”And I felt like I opened Pandoras Box. And now I have to close it.” Citatet är från förstaspåret Whorehouse, men Wonderland börjar redan på albumomslaget. Erik Berglund i rörelse, med slutna ögon, gapande mun och en färgglad gloria (eller mistelkrans, beroende på hur man ser det) runt huvudet, bestående av något slags neonfärgade blommor…. av Jon Egerlid
Veronica Maggio – Hovet, 31/1 – 2014 Veronica Maggio släppte sin första singel 2006. Vad ingen visste då var att hon skulle bli en av Sveriges största artister. Nu står hon på scen inför ett fullsatt Hovet i Stockholm med decenniets två största svenskspråkiga album i ryggen, som det mesta självklara på länge. Allt är precis som det borde vara; publiken skriker… av Redaktionen @ Festivalrykten
Dum Dum Girls – Too True I slutet av 2010 lämnade musiktidningen SPIN plats för den forna The Ronettes-medlemmen Ronnie Spector att recensera den sextiotalsrevival som präglat året, med akter som Best Coast, Girls och She & Him. Och så Dum Dum Girls, vars låt Yours Alone ratades av Spector vilket som följd krossade frontpersonen Dee Dees hjärta. Debutalbumet I Will Be som… av Nike Rydberg
Adam Kanyama – Jag mot världen EP Svensk hiphop verkar gå ytterligare ett ljust år till mötes. Som ett litet uppvärmningsheat inför det beryktade albumsläppet i sommar släpper nu Adam Kanyama en fyrspårig EP. Är du det minsta intresserad av inhemsk hiphop kan du inte ha missat klippet när han gästade Kärleksattacken för 4 år sedan. Då borde det således inte komma… av Hateff Mousaviyan
Alcest – Shelter Omslaget till Alcests Shelter ådrar sig mycket av det som utgjorde designfilosofin bakom förra årets mastodontverk Sunbather. Deafheavens skiva bar en rosaskimrande nyans hämtad ur det man ser när man stirrar mot solen. På ytan ett väldigt enkelt stilgrepp, men som i grunden skakar om och petar hål på black metalens alla konventioner. Alcests Shelter… av Martin Kørra
Warpaint – Warpaint Warpaint inleds med ett skrik och ett ”sorry!”. På förhand har Warpaint – bandet – beskrivit sitt andra, självbetitlade album som ett resultat av experimentella jamsessioner, och spontanitet blir också det allra första intrycket. Strax över tre år har gått sedan den hyllade debuten The Fool, som var någon sorts drömpop-grunge-hybrid med konstanta svängningar, enskilda… av Nike Rydberg
Ricky Eat Acid – Three Love Songs De senaste åren har min fascination för storstäder ökat. Det oöverskådliga och kontrasten som det resulterar i; samtidigt som människor har alla verktyg i världen att forma sin egen identitet blir deras alienation gentemot varandra större. På samma gång, kanske för att ha en fot kvar i det småskaliga, har mitt behov av att lyssna… av David Winsnes
Nicole Sabouné – Must Exist Lite vilsen staplade hon fram i TV4:s talangjakt The Voice, det var inte rösten eller den artistiska ådran det var fel på. Redan där insåg man att Nicole Sabouné hade något så eget som en unik identitet, något de flesta lycksökare i talangdjungeln saknar. Sprungen ur en annan världsbild stegade hon ur programmet med Ola… av Redaktionen @ Festivalrykten