Julia Holter – Aviary I vad som kan kännas som hopplösa tider är det inte svårt att finna sig handfallen. Skjutningar efter skjutningar med hatiska motiv, klimathot värre än vi någonsin förutspått, vapen tillverkade i väst som används för att döda skolbarn i öst, rättigheter som inskränks medan vi försöker glömma att skogarna bokstavligen brann i somras, och fortsätter… av Nikolas Berndt
MØ – Forever Neverland Med dagens mått räknat har det gått evigheter sedan MØ släppte sitt debutalbum. I en värld där popartister dyker upp och försvinner snabbare än vad Spotifyspellistorna hinner med, finns det en svårighet i att fortsätta vara relevant. Denna bragd har dock danskan Karen Marie Ørsted lyckats med. Singlar, där hon både verkar själv och tillsammans… av Freja Wehrling
Tim Hecker – Konoyo Det finns något motsägelsefullt med Tim Heckers senaste släpp Konoyo. Å ena sidan vägrar den stelna till en konventionell form, eller någon form alls. Hecker skyr alla sorters rytm och traditionell uppbyggnad, alla idéer om tempo eller repetition, för att skapa ett abstrakt och fullständigt oförutsägbart mönster av ljud. Gott så. Å andra sidan är… av Erik Blohmé
Connan Mockasin – Jassbusters Nya Zeelands mest LA-iga psykpopare Connan Mockasin har alltid varit, i brist på bättre adjektiv, kufig. Lätt trippigt och väldigt atmosfäriskt har han med uppitchad röst hänfört musikvärlden. Nu bygger han ut spektrat och låter det ta form genom filmskapande. Enligt honom själv tog filmen Bostyn ’n Dobsyn 20 år att tänka fram, tio dagar… av Moa Björkman
Beach House – Stockholm, 8/10 – 2018 Med årets album 7 lyckades Beach House omdefiniera sig själva utan att riktigt släppa taget om det som gjort dem till en av indievärldens största namn i över tio års tid – det drömska, sublima, gränslandet mellan sorgens melankoli och ärlighetens intimitet, där musiken känns som att den är gjord för just dig. Med små… av Nikolas Berndt
Little Jinder – Hejdå Hejdå är Little Jinder som ömsar skinn. Hon är mitt i processen, mellan två stadier – lika mycket båda två och ingen av dem. En kraft satt i rullning. ”Du måste dö, bli fri”, manar hon sitt alter ego under öppningslåten och har därmed ens uppmärksamhet i behåll. Spåren rullar på med pondus, men det… av Johanna Eliasson
1900 – Malmö, 4/10 – 2018 När jag var yngre brukade jag älska att gå på bio. Den pampiga salongen, de röda sätena och förväntansfulla stämningen i rummet innan ljusen släktes. Hur det, om du satt på rätt plats, gick att se ljuset från projektorn när det skar igenom luften innan det slog mot duken. Hur rasslandet av de orimligt stora… av Hugo Gerlach
Iceage – Stockholm, 26/9 – 2018 Någon gång under kvällen står det klart: Iceage genomgår kanske något av en identitetskris. När en trodde att det danska bandet lyckats omdefiniera sig själva, och vid sidan av detta stå för en av de mest intressanta utvecklingarna av ett hardcore-band, med Plowing Into the Field of Love, släpper de säkra Beyondless. Ett album där… av Nikolas Berndt
Deafheaven – Göteborg, 17/9 – 2018 På Honeycomb, den första singeln från Deafheavens fjärde album Ordinary Corrupt Human Love, utbrister George Clarke ”I’m reluctant to stay sad!” Strax därefter får Kerry McCoy till fullo leva ut de hårdrocksfantasier han så uppenbart tryckt på sedan bandet skapades. Kvintetten glider över från en tornado av ljud in i en gitarrmelodi som kunde, borde,… av David Winsnes
Markus Krunegård – I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot Det är aningen paradoxalt att beskriva I huvet på en idiot… som en stereotyp Markus Krunegård-skiva, när alla hans album gått ut på att upptäcka någonting nytt. Det vore snarare i oenig linje med hans musik om han släppte två album som lät exakt likadant. I samma paradox innebär det även att vad Krunegård än gör… av John Jonsén
Veronica Maggio – Popaganda, 1/9 – 2018 Till housedoftande tung bas vallfärdas alla tusentals personer under Popagandas sista kväll till stora scenen. Hon är inte ute än men alla vet vad som väntar, den lite okaraktäristiska intromusiken till trots. Veronica Maggio är universell, fastnar som tuggummi för de motvilliga och lägger sig som mysig, familjär rök över de redan inbitna. Vi som… av Olivia Nordell
Franz Ferdinand – Popaganda, 31/8 – 2018 Min starkaste konsertupplevelse någonsin var Arcade Fire på Popaganda 2011, blickandes ut över festivalområdet från den högsta punkten på läktarna. Då var jag tonåring och hade inte hört en enda låt förut, men de snärjde mig till den milda grad att jag år senare planerade en hyllningstatuering. När Franz Ferdinand intar stora scenen på Popaganda… av Olivia Nordell