Tami T – High Pitched and Moist ”Princess is my gender / Don’t call me ’she’ or ’her’ / The pronoun i prefer is ’Her Majesty’”, lyder en textrad på Princess. Det är den första låten som släpptes inför Tami T:s debutalbum, och kom redan i somras. Allvarsamma verser blommar ut i en nästan komiskt trallvänlig refräng. Ett alldeles utomordentligt smakprov på… av Andreas Hörmark
White Lies – Stockholm, 26/2 – 2019 Man kan säga vad man vill om White Lies relevans såhär tio år efter debuten, men det går onekligen inte att förneka att bandet är inne i något av en formtopp just nu. Inte bara fyller redan nämnda debutalbum tio år i år, de har dessutom precis släppt ett av sina starkaste album på flera… av Jesper Ramkloo
Hurula – Klass Hurula drar upp sina rötter, tänker tillbaks på sitt liv. Det är säkert väldigt spännande för honom att göra det. För oss andra är det dock inte lika intressant. Klass saknar det där självklara och känslokittlande som vi vanligtvis förknippar och uppskattar med Hurula: explosivitet, aggressivitet, sprakande naivitet. I stället är det introvert, grått, svåråtkomligt…. av Malcolm Jeppsson
Silvana Imam – Helig moder Silvana Imam har byggt sitt artisteri på ett antal grundstenar. De är många eller få, beroende på vem man frågar, men de flesta kan nog komma överens om åtminstone några. Ett exempel: hon har från början varit en underdog. Som kvinna, homosexuell och invandrare har det alltid funnits något som har gjort henne normbrytande, oavsett… av Maja Björsne
Panda Bear – Buoys Att något av det första man hör på Panda Bears sjätte soloalbum är en droppe vatten är rätt talande för vad som komma skall. På ett album vid namn Buoys (engelska för bojar) där de första yttrade orden är ”to the sea”, känns det varken förvånande eller särskilt märkligt rent musikaliskt, för likt ljudet av… av Jesper Ramkloo
Cherry Glazerr – Stuffed & Ready Trots att det finns många (kanske för många) i världen som sysslar med just den musik som Cherry Glazerr gjort sig kända för, så finns det inga just som de. Sedan början av gruppens karriär har Clementine Creevy bankat ut ett hål i jordens musikmedvetande och befäst det med flagga där en brinnande BH än… av Freja Wehrling
Xiu Xiu – Girl With Basket of Fruit Konsten att leverera en musikalisk käftsmäll är något som Xiu Xiu utan tvekan bemästrar. Girl With Basket of Fruit är ett solklart bevis på att den snart 18 år fyllda Kalifornien-baserade experimentella rockgruppen fortfarande lever och andas, i allra högsta grad. Musiken är lika skarp och aggressiv som den är flödande och hypnotiserande, och kan… av Malcolm Jeppsson
White Lies – Five De flesta människor med ett levande musikintresse har nog låtit White Lies förfalla i glömska vid det här laget. De tillhör nu de levande dödas musikintresse, de tillhandahåller musik som uppfyller vissa kriterier, de lever som föremål för en sorts musikalisk fetisch för oss som är omättliga på storslagen popmusik fotad av Anton Corbijn. Så… av Erik Blohmé
Death Cab for Cutie – Stockholm, 11/2 – 2019 Jag gillar hur Ben Gibbard spottar ur sig sina ord på scen, hur spetsig hans röst är, nästan obekväm. Som sångröst är den rent tekniskt knappt mer än medioker – men det andfådda, nästintill klena får det att kännas som att det han vill säga är svinjobbigt att säga. Det når alla i publiken –… av Olivia Nordell
Spielbergs – This Is Not the End Ibland tycks saker dyka upp där man minst anar det. Case in point: det oväntade faktumet att en av 2018 års mest slående debuter släpptes av en indiepunktrio från Oslo. Att Spielbergs redan 2016 skapat svallvågor i hemlandet märktes föga i Sverige – precis som min kollega poängterar i sin intervju med bandet är det… av Jonathan Bonn
Girlpool – What Chaos Is Imaginary “I’m not a dreamer in their prime / I’m consistently not worth your time” sjunger Harmony Tividad, ena halvan av duon Girlpool, smått självutplånande i låten Pretty. Till hennes talangs försvar är det få som är som bäst när de är 23 år, och det hade väl varit ganska tråkigt om så varit fallet. Trots… av Linna Fogelberg
James Blake – Assume Form Pianot som öppnar Assume Form skjuter upp mot skyarna. Redan vid första anslaget vittnar klangen om tonen i James Blakes fjärde studioalbum. Assume Form fungerar som en förlängning av The Colour in Anything, med alla sentiment intensifierade. Den Blake vi tidigare har förväntat oss måla upp mörka, intensiva eller ruvande verk presenterar nu något som… av Johanna Eliasson