Neurosis – Fires Within Fires Neurosis beskriver ofta sin skapandeprocess som att de kanaliserar något, gör sig själv till språkrör för något som de menar är oförklarligt. Deras musik beskrivs ofta som just en naturkraft, och precis som det kan vara svårt att förutse vädret kan det nog vara svårt att styra en så pass mystifierad skapandeprocess. Den musikaliska paganismen… av Erik Blohmé
Warpaint – Heads Up På samma gång som en ständig förändring strömmar igenom varje gitarrton och trumslag, har Warpaint gjort sig ett namn med en ytterst konsekvent indierock. Den är melankoliskt tröstande, försiktigt dansant och alltid lika unikt färgstämplad av den amerikanska kvartetten. Det är musik som på gott och ont sällan har överraskat, men som med nya skivan… av Freja Wehrling
Still Corners – Dead Blue Liksom i tidigare verk möter Londonbaserade Still Corners lyssnaren med en vägg av syntar och drömmiga lager. Drömessensen har dock fått en annan atmosfär – Dead Blue är, som namnet kanske skvallrar om, genomsyrad av en vemodigare och ångestfylld stämning. Den kompakta ljudväggen har blivit uppluckrad och instrumentsektioner har ofta tydligare roller jämfört med den… av Johanna Eliasson
AlunaGeorge – I Remember Fyra år har gått sedan AlunaGeorge bubblade upp som ett av Londonscenens mest intressanta namn. Duon kombinerade poppig R&B i arv efter Aaliyah med element från den högaktuella dansscen som vuxit fram ur staden och löst går under namnet UK Bass. Genombrottssingeln You Know You Like It var graciöst tillbakalutad samtidigt som den var futuristiskt… av Rikard Berg
Hurula – Vapen till dom hopplösa Det flyger polishelikoptrar dagligen över Biskopsgården. Granater kastas in på balkonger, gängledare blir offentligt avrättade med maskingevär, samtidigt som det bränns bilar i Rosengård och ambulanser blir beskjutna i Grimsta. Oavsett var vi befinner oss känner vi segregationen växa som en cancersvulst i hjärtat av landet. När vi bara vill stänga ögonen för omvärlden en… av John Jonsén
Cymbals Eat Guitars – Pretty Years Det känns avlägset nu, men i bakändan på förra decenniet kunde till ytan anonyma band explodera i popularitet efter bara en skiva. Metakritiken höll sig för det mesta borta från lättänkta thinkpieces samtidigt som det tomma identitetssökandet effektivt satiriserades på (hysteriskt roliga) siten Hipster Runoff. Animal Collective kom 2009 ut med Merriweather Post Pavilion och… av Martin Kørra
Nick Cave & the Bad Seeds – Skeleton Tree Den lidande artisten och den traumatiserade artisten är nödvändigtvis inte samma person. Lidande, i någon av ordets bemärkelser, kan nära den kreativa processen och ge den riktning. Trauma skadar densamma, hindrar och kväver. I dokumentären One More Time With Feeling, som hade premiär i samband med albumsläppet, framkommer det att majoriteten (kanske allt) av materialet… av Erik Blohmé
M.I.A. – AIM M.I.A. har varit en lika kraftfull som sällsynt populärkulturell reaktion på vår tids största och högst rådande flyktingkatastrof. En reaktion som utifrån ett populärkulturellt perspektiv överskuggas av den lika aktuella Black Lives Matter-rörelsen, något som hon under året har problematiserat. Med den storslagna singeln Borders gav Mathangi Arulpragasam, som hon heter utan artistnamn, förra hösten… av Amel Suljevic
Keaton Henson – Kindly Now År 2010 krönte Keaton Henson sig själv till kung över break up-songs i och med debutalbumet Dear. Det var sex år sedan. Sedan dess har han haft en hel del för sig: det har släppts böcker, illustrationer, soundtracks, tre nya plattor, varav en instrumental och en under det mer elektroniska aliaset Behaving. Kindly Now är… av Maja Björsne
Kornél Kovács – The Bells När Kornél Kovács var tio år gammal bestämde han sig för att bli DJ. Idogt biblioteksbläddrande i Mixmag och fysiskt följande av DJ:s han såg upp till hade gett ett intresse för jungle och drum’n’bass. Vid 12-13 års ålder (inte ens Kornél själv verkar veta mer exakt) gjorde han sina första gig på olika klubbar… av Noa Söderberg
Frank Ocean – Blonde Frank Ocean både lever upp och inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Blonde (eller Blond som titeln ofta stiliseras) är förmodligen inte vad majoriteten av fansen ville ha. Den är något helt annat än vad som förväntas av en genomsnittlig R&B-stjärna år 2016. Den överträffar förväntningarna genom att gå vid sidan av dem…. av Erik Blohmé
Wolfmother – Göteborg, 31/8 – 2016 Än idag är det okänt vem som ursprungligen kom på uttrycket ”if it ain’t broke, don’t fix it”, men om någon påstod att det var Wolfmothers frontperson Andrew Stockdale som myntade det skulle få bli överraskade. För varför skriva nya dundrande hits att öppna ens spelningar med, när en best som Dimension fortfarande funkar precis… av John Jonsén