Hanna Järver – Närke De flesta stora svenska städer har en popartist som alltid lyckas representera en stad helt perfekt. Göteborg har Håkan Hellström som inte kunde låta bli att referera till en plats eller en gata även om hans eget liv hängde på det, både Stockholm och Eskilstuna har Kent, Norrköping har Markus Krunegård – listan kan göras… av John Jonsén
John Carpenter – Lost Themes II John Carpenter är något av en anomali i filmhistorien: Liksom Hitchcock har han förundrat både kritiker och akademiker med sin tekniska kompetens, samtidigt som hans förkärlek för vulgära genrefilmer vunnit honom nördarnas gunst. Han är således en regissör för nattugglande weirdos lika mycket som för kräsna akademiker. På ytan av hans filmer kan den som… av Martin Kørra
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – PersonA PersonA är Edward Sharpe & The Magnetic Zeros fjärde fullängdare, men den första utan den tonsättande vokalisten Jade Castrino. Inför en turné sommaren 2014 röstade frontmannen Alex Ebert och hans lärjungar ut bandets starkast skinande ”nolla”, hur paradoxalt det än låter. Omslaget till PersonA har pseudonymen Edward Sharpe överstryken, men i grund och botten är… av Hugo Gerlach
Västerbron – Till vilket pris som helst En av de största bluffarna inom svensk punkhistoria är att KSMBs vemodiga klassiker Sex noll två inte är baserad på en sann historia. De såg aldrig någon dö den där hösten och de var aldrig för svaga för att kunna klara av det – egentligen ville de bara provocera journalister som försökte hitta betydelse i… av John Jonsén
PJ Harvey – The Hope Six Demolition Project De senaste åren har PJ Harvey börjat sudda ut gränserna mellan musik och journalistik. Let England Shake förvandlade henne till musikalisk krigskorrespondent, genom att skildra Europas skuld och smärta ur en beskrivande och iakttagande position. The Hope Six Demolition Project drar samma grepp till sin spets fem år senare – albumet bottnar i de fältstudier Harvey… av Nike Rydberg
Tim Hecker – Love Streams Tim Heckers ljudexperimenterande har tidigare jämförts med landskapsmåleri. Varje ljud måste ses i förhållande till helheten, för det är i detaljerna som det storslagna ligger. Varje ljud, varje penselanslag, blir vitalt enbart sett till den större bild som målas upp. Även om Hecker själv har förkastat jämförelsen med landskapsmåleri så är den ändå talande för… av Filip Hiltmann
Nord & Syd – Umeå Open, 9/4 – 2016 ”Spellistan tar slut. Jag stannar till och halar upp mobilen ur fickan. Letar fram en annan låt, struntar i den oroväckande känslan titeln ger mig och trycker igång den. Ackorden börjar försiktigt. Mitt huvud vrids när jag följer en vindsurfande mås med blicken. ’Om jag bara fick se dig igen…’ sjunger Nord & Syd. Stämningsminnen… av John Jonsén
The Last Shadow Puppets – Everything You’ve Come to Expect Åtta år efter debuten är dunderduon Alex Turner och Miles Kane tillbaka med ett nytt kapitel som sidoprojektet The Last Shadow Puppets. Under samma tidsperiod har Turner med tre album cementerat Arctic Monkeys som Storbritanniens (och ett av världens) största rockband, samt hunnit ge ut en soloskiva i eget namn. Efter att Kane la ner… av Hugo Gerlach
Boys – Umeå Open, 8/4 – 2016 Nora Karlsson har sagt att hon vill att hennes artistnamn ska uttalas med tre punkter och en sned mun efteråt: “Boys… :/”. Det är raka motsatsen till den hatade och i smyg älskade SVT-serien där ett band har samma namn, fast med en celebrerande innebörd: “Boys!!! :D”. Nora Karlsson celebrerar i stället andra saker: längtan,… av Rikard Berg
Iiris Viljanen – Umeå Open, 8/4 – 2016 Iiris Viljanen lägger sig som ett lugn över Umeå Open. Strax innan har besökarna fått välja mellan stöket på Dolores Haze och Katohjärtas skrammelpop, och den som inte är på Sagateatern kan i stället befinna sig på de betydligt livligare postpunkakterna Nicole Sabouné eller Moon City Boys. Viljanen är något helt annat: hon stannar upp… av Rikard Berg
Deftones – Gore Deftones är ett otroligt märkligt band. Med rötterna i nu-metallens glansperiod uppfattades de under 90-talet som ett dussinband i genren: Thrash metal-riff blandade med melodiska refränger – check! Frontman med goatee och spikes – check! DJ på scenen – check! Men bakom den vämjeliga 90-talsytan, den delen av det sena 90-talets estetik som bedömts för… av Erik Blohmé
Parquet Courts – Human Performance Vad jobbigt allt är hela tiden. Nycklarna funkar inte i dörren, diskhon svämmar över, flaskan är tom. Parquet Courts verkar ge utlopp åt en livstids frustration på Human Performance. Ofta svajande på en balansgång mellan ett beskrivande grepp och en uppviglande stämning sjungs det om den överhängande depressionen, dock för det mesta följt av en… av Johanna Eliasson