Svensk 70-talsmusik: banden och låtarna som formade ett årtionde

Det finns få årtionden som låter så tydligt som 70-talet. Ett par sekunder in i en låt vet du precis var du är: i en folkpark en ljus julikväll, i baksätet på en Volvo med radion på, eller framför en skivspelare i ett vardagsrum med brunt tapetmönster. Svensk 70-talsmusik är på samma gång världsherravälde och lokal folkfest – ABBA på Wembley och dansbandet i bygdegården, allt under samma tio år.

Det var årtiondet då Sverige på allvar blev ett musikland som resten av världen räknade med. Men det var också årtiondet då musiken blev politisk, då proggen tog över kulturhusen och då dansbanden sålde skivor i miljonupplagor utan att någonsin bli recenserade. Här är guiden till svensk 70-talsmusik: banden, artisterna, låtarna och historien bakom.

Så lät Sverige på 70-talet

70-talet i svensk musik är egentligen tre parallella världar som sällan möttes, och som ofta ogillade varandra intensivt.

Först fanns den kommersiella popen – ABBA, Ted Gärdestad, Björn Skifs, Harpo – som siktade mot listorna och gärna mot utlandet. Sedan fanns musikrörelsen, alltså proggen, med egna skivbolag som MNW och Silence, egna festivaler och en uttalad motvilja mot skivindustrin. Och så fanns dansbandsvågen, den kanske mest folkkära av dem alla, som fyllde folkparker och Folkets hus varje helg utan att bry sig särskilt mycket om vad kulturredaktionerna tyckte.

Tekniskt sett var det vinylens och kassettbandets årtionde. Musik köptes i skivbutik, spelades in från radion och byttes mellan kompisar. Att en låt blev en hit betydde att den faktiskt hade sålts, spelats i folkparken och sjungits med i. Det är en av anledningarna till att 70-talslåtarna sitter så hårt: de var något man ägde.

ABBA – det svenska musikundrets startpunkt

Allt annat på den här listan står i skuggan av fyra personer som vann Eurovision Song Contest i Brighton 1974 med ”Waterloo”. ABBA var inte det första svenska bandet som försökte slå internationellt, men de var det första som lyckades på riktigt – och sedan fortsatte att lyckas i åtta år.

Det som gjorde ABBA speciella var kombinationen: Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev låtar med en nästan matematisk känsla för refränger, medan Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad hade två röster som lät helt annorlunda tillsammans än var för sig. Lägg till producenten Michael B. Tretows studioexperiment, och du får ett sound som ingen annan hade.

”Dancing Queen” från albumet Arrival (1976) är den mest kända av dem alla. Den framfördes första gången offentligt kvällen före bröllopet mellan kung Carl XVI Gustaf och Silvia i juni 1976, och blev sedan ABBA:s enda etta på den amerikanska singellistan. Ett halvsekel senare är den fortfarande låten som får varje dansgolv i Sverige att fyllas inom tio sekunder.

Ted Gärdestad – sommarens egen röst

Om ABBA var 70-talets export var Ted Gärdestad dess svenska hjärta. Han var bara tonåring när han slog igenom, och han hade en sällsynt gåva: att skriva melodier som lät som om de alltid hade funnits.

Debuten Undringar kom 1972 och gjordes med hjälp av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, som tidigt förstod vad de hade framför sig. Året efter kom albumet Ted med ”Sol, vind och vatten” – text av brodern Kenneth Gärdestad, musik av Ted. Det är förmodligen den mest perfekta svenska sommarlåten som skrivits, och den dyker upp i varje seriös lista över svenska sommarlåtar genom tiderna.

Ted Gärdestads katalog från 70-talet är osannolikt stark: ”Jag vill ha en egen måne”, ”Oh vilken härlig da'”, ”Come Give Me Love”, ”Franska kort”. Han gick bort 1997, men låtarna har snarare vuxit sedan dess – de sjungs på skolavslutningar, i allsångsprogram och av artister som inte var födda när de skrevs.

Björn Skifs och Blue Swede – svensken som tog Billboard

Här är en detalj som förvånar de flesta: den första svenska artist som toppade den amerikanska singellistan var inte ABBA. Det var Blue Swede med Björn Skifs som sångare, som i april 1974 gick upp på förstaplatsen i USA med ”Hooked on a Feeling”.

Låten var i sig ett lån på ett lån. Originalet skrevs av Mark James och gjordes känt av B.J. Thomas 1968, medan den berömda ”ooga-chaka”-inledningen kom från en brittisk version några år senare. Blue Swede satte ihop delarna, drog upp tempot och skapade något som lät som ingenting annat på radion.

Skifs lämnade Blue Swede redan 1975 och gjorde samma år ”Michelangelo”, en av de största svenska singlarna under hela årtiondet. Han representerade dessutom Sverige i Eurovision både 1978 och 1981. Och när ”Hooked on a Feeling” dök upp i Guardians of the Galaxy 2014 fick den ett helt nytt liv hos en generation som inte hade en aning om att den var svensk.

Proggen och Hoola Bandoola Band

Parallellt med listframgångarna växte något helt annat fram. Musikrörelsen – i folkmun proggen – började kring 1970 med Gärdesfesterna i Stockholm och byggde snabbt upp ett eget kretslopp: egna skivbolag, egna spelställen, egna tidningar. Idén var att musiken skulle ägas av dem som gjorde den, inte av skivbolagen.

Malmöbandet Hoola Bandoola Band blev rörelsens mest älskade grupp, mycket tack vare två låtskrivare som båda skulle bli stora på egen hand: Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Albumet Vem kan man lita på? från 1972 innehåller både titelspåret och ”Keops pyramid”, en nästan sju minuter lång låt om makt och arbete som ändå blev en allsångsklassiker.

Hoola Bandoola Band lade ner 1976, men arvet blev enormt. Wiehe och Afzelius fyllde konserthus i decennier efteråt, och de flesta svenska artister som skriver samhällskritiska texter på svenska går på något sätt i deras spår.

Nationalteatern – från teatergrupp till rockband

Göteborgs bidrag till 70-talet började som en fri teatergrupp och slutade som ett av landets bästa rockband. Nationalteatern hade en dramatikers känsla för karaktärer och en rockmusikers känsla för riff, och den kombinationen gav svenska texter en helt ny sorts trovärdighet.

Albumet Barn av vår tid (1978) är höjdpunkten. Där finns ”Kolla kolla”, ”Spisa” och titelspåret – men också ”Men bara om min älskade väntar”, bandets mest spelade låt och en av de vackraste sakerna någon svensk grupp gjorde under hela årtiondet. Två år senare kom Livet är en fest, som gjorde Nationalteaterns Rockorkester till ett arenaband.

Det är också i Nationalteaterns spår man hittar bryggan till nästa våg. När punken slog igenom i Sverige mot slutet av 70-talet fanns redan en publik som var van vid arga texter på svenska – något som märks tydligt om man läser vår guide till punken och dess största band.

Magnus Uggla – ironin kommer till svensk pop

Mitt emellan proggens allvar och popens glättighet stod en ung man i sminket som drev med båda. Magnus Uggla debuterade 1975 och hade från början något som svensk musik saknade: ironi, teater och en förmåga att skriva refränger som fastnade oavsett hur mycket han hånade sin egen publik.

”Varning på stan” från 1977 är hans genombrottslåt och fortfarande en av de mest citerade svenska poptexterna. Albumet den kom från har dessutom en av musikhistoriens längsta titlar: Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Redan där syns hela Uggla – överdriven, självmedveten och roligare än nästan alla andra.

Han fortsatte in på 80-talet med ”Jag mår illa”, ”IQ” och senare ”Kung för en dag”, men det var på 70-talet han byggde figuren. Utan Uggla är det svårt att tänka sig en stor del av den svenska pop som kom efteråt.

Dansbanden och folkparkssommaren

Om man mäter i sålda skivor och sålda biljetter var 70-talet framför allt dansbandens årtionde. Vikingarna, Sven-Ingvars, Thorleifs, Streaplers, Flamingokvintetten och Sten & Stanley turnerade i ett tempo som dagens artister knappt skulle överleva – hundratals spelningar om året, i folkparker, bygdegårdar och Folkets hus.

Vikingarna blev störst av dem alla. Skivserien Kramgoa låtar startade 1973 och blev en institution: en ny platta nästan varje år, alltid med samma löfte om melodier man kunde dansa bugg till. 1979 gjorde de dessutom en svensk version av ”Djingis Khan”, som blev en av årtiondets mest oundvikliga låtar.

Dansbanden fick sällan positiva recensioner, men de hade något viktigare: en publik som kom tillbaka varje sommar. Vi har gått igenom hela den eran i vår artikel om svenska dansband från 70-talet.

Melodifestivalen på 70-talet

Melodifestivalen var på 70-talet både en folkfest och ett slagfält. ABBA:s seger i Eurovision 1974 gjorde tävlingen till en språngbräda mot världen, men den utlöste också hård kritik från musikrörelsen, som anklagade tävlingen för att förvandla musik till kommers.

Kritiken fick faktiskt konsekvenser. Sverige valde att avstå från Eurovision 1976, året efter att landet arrangerat tävlingen i Stockholm – ett i särklass ovanligt beslut för ett land som annars är en av tävlingens mest hängivna deltagare. Under samma period arrangerades den så kallade Alternativfestivalen som en protest mot Melodifestivalen.

Sedan dess har Sverige tagit igen det med råge. Alla segrar och hela historien finns samlade i vår genomgång av svenska Eurovision-vinnare genom tiderna.

Låtarna som definierade svensk 70-talsmusik

Vill du ha en spellista som sammanfattar hela årtiondet är det här utgångspunkten:

• ”Waterloo” – ABBA (1974): segern som ändrade allt.
• ”Dancing Queen” – ABBA (1976): den mest spelade svenska låten någonsin.
• ”Sol, vind och vatten” – Ted Gärdestad (1973): svensk sommar på tre minuter.
• ”Hooked on a Feeling” – Blue Swede (1974): första svenska ettan i USA.
• ”Michelangelo” – Björn Skifs (1975): en av årtiondets största svenska singlar.
• ”Moviestar” – Harpo (1975): hitten som gick långt utanför Sverige.
• ”Keops pyramid” – Hoola Bandoola Band (1972): proggens allsångslåt.
• ”Varning på stan” – Magnus Uggla (1977): ironin som blev pop.
• ”Barn av vår tid” – Nationalteatern (1978): svensk rock med teaterblod.
• ”Djingis Khan” – Vikingarna (1979): folkparken i tre minuter.

Varför 70-talsmusiken håller så bra

En sak som förenar nästan allt på den här listan är att låtarna skrevs för att framföras live, kväll efter kväll, för en publik som stod två meter bort. Det märks i låtbyggena. Refrängerna kommer tidigt, melodierna är gjorda för att sjungas av folk som inte kan sjunga, och arrangemangen har luft nog för att fungera i en folkpark med ett halvdåligt PA.

Den andra saken är språket. 70-talet var det årtionde då det blev självklart att skriva pop och rock på svenska utan att be om ursäkt. Proggen banade väg, Uggla gjorde det roligt och dansbanden bevisade att det sålde. Den linjen går rakt fram till det svenska musikundret på 90-talet och vidare till dagens artister.

Vanliga frågor

Vad kännetecknar svensk 70-talsmusik?

Tre parallella scener: internationellt inriktad pop med ABBA i spetsen, den politiska musikrörelsen med egna skivbolag och festivaler, samt dansbandsvågen som dominerade folkparkerna. Gemensamt är starka melodier, svenska texter och musik som var byggd för liveframträdanden.

Vilka var de största svenska artisterna på 70-talet?

ABBA är den självklara ettan, följt av Ted Gärdestad, Björn Skifs, Magnus Uggla, Harpo, Hoola Bandoola Band och Nationalteatern. Räknat i sålda skivor konkurrerar dansband som Vikingarna och Sven-Ingvars med samtliga.

Vad var proggen?

Proggen, eller musikrörelsen, var en svensk musik- och kulturrörelse som växte fram kring 1970. Den byggde på idén att artister skulle äga sin musik och sina spelställen själva, med egna skivbolag som MNW och Silence. Musikaliskt rymde den allt från folkmusik och rock till jazz och visa – ”progg” beskriver alltså en hållning snarare än en genre.

Vilken är den mest kända svenska låten från 70-talet?

”Dancing Queen” med ABBA, utan större konkurrens. Den blev gruppens enda etta i USA och är än i dag en av de mest spelade låtarna i världen. På hemmaplan ligger ”Sol, vind och vatten” och ”Michelangelo” nära i igenkänningsgrad.

Ett årtionde som aldrig tagit slut

Det märkliga med svensk 70-talsmusik är hur lite den känns som historia. ABBA fyller fortfarande arenor i digital form, Ted Gärdestad sjungs varje sommar, Uggla står kvar på scen och dansbanden turnerar vidare. Låtarna har överlevt sina årtal eftersom de aldrig egentligen handlade om 70-talet – de handlade om sommar, kärlek, rättvisa och att gå ut på en fredagskväll.

Sätt på spellistan, höj volymen och lyssna på ett årtionde som fortfarande vet exakt vad det gör.