Svenska rockband genom tiderna – banden som formade rocken

Det finns en sorts svenskt trots i rockmusiken. Ett litet land i norra Europa, med några miljoner invånare och långa vintrar, har gång på gång skickat ut band som har fyllt arenor i Tokyo, London och Los Angeles. Och samtidigt har vi haft en egen, helt inhemsk rockhistoria som aldrig behövde översättas: banden som sjöng på svenska, spelade i folkparkerna, i ungdomsgårdarnas replokaler och på Hultsfred.

Den här guiden handlar om svenska rockband genom tiderna – från punkens arga 70-tal till hårdrockens glansperiod, garagerockens explosion och dagens exportsuccéer. Somliga av banden finns inte längre. Andra spelar fortfarande. Men de har alla en sak gemensamt: de skrev låtar som svenskar fortfarande kan utantill.

Svensk rock – en kort bakgrund

Rocken kom till Sverige på 50-talet, via Elvis, Little Richard och en ny sorts ungdomskultur som vuxenvärlden inte riktigt förstod. På 60-talet fick vi de första riktiga svenska rockbanden med Tages, Hep Stars och Shanes i spetsen – band som lånade av Beatles men gjorde något eget av det. Under 70-talet delade sig scenen: å ena sidan proggen, med sin politiska hållning och sitt motstånd mot skivindustrin, å andra sidan en hårdare, mer rakt på sak-orienterad rock.

Men det var punken som satte fart på allting igen. När den slog ned i Sverige i slutet av 70-talet behövde man plötsligt inte kunna spela särskilt bra – man behövde ha något att säga. Och det är där den moderna svenska rockhistorien tar fart på allvar.

Ebba Grön – punken som blev folkrörelse

Få band har betytt så mycket för svensk rock som Ebba Grön. Bandet bildades 1977 i Rågsved söder om Stockholm, med Joakim Thåström som sångare, Lennart ”Fjodor” Eriksson på bas och Gunnar ”Gurra” Ljungstedt på trummor. Namnet var en ordlek på terroristgruppen Baader-Meinhof, och musiken lät exakt som förorten kändes: otålig, arg och ärlig.

Det märkliga med Ebba Grön är att de blev folkkära. Ett punkband som sjöng om utanförskap, polisvåld och meningslösa jobb hamnade till slut i varenda svensk skivsamling. Deras tolkning av ”Staten & kapitalet” – ursprungligen skriven av Blå Tåget – blev en av de mest kända protestsångerna på svenska överhuvudtaget, och den låter lika kompromisslös i dag.

Bandet splittrades 1983, men arvet är svårt att överskatta. Utan Ebba Grön ingen svensk rock på svenska, i den form vi känner den. Vill du läsa mer om rörelsen de sprang ur har vi en hel guide till punken och dess största band.

Imperiet – rocken som växte ur punkens aska

När Ebba Grön lade ner byggde Thåström och Fjodor Eriksson vidare, nu under namnet Imperiet. Där Ebba Grön var rå och rak var Imperiet större, mörkare och mer teatraliskt – med blåsinstrument, dramatiska arrangemang och texter som rörde sig mellan poesi och paranoia.

Imperiet blev 80-talets stora svenska rockband. ”Var é vargen” är kanske den mest bestående av deras låtar: en rastlös, hotfull refräng som fortfarande får en hel konsertpublik att sjunga med. Bandet höll ihop till 1988, och Thåström har sedan dess byggt en av de mest respekterade solokarriärerna i svensk musik.

Europe – Upplands Väsby mot världen

Medan punken härjade i innerstan repade ett gäng tonåringar i Upplands Väsby på något helt annat. Europe bildades 1979 under namnet Force, med Joey Tempest på sång och John Norum på gitarr. 1982 vann de talangtävlingen Rock-SM, och några år senare hände det som ingen riktigt kunde förutse.

”The Final Countdown” släpptes 1986 och blev en av de mest spelade rocklåtarna någonsin. Det där syntintrot – skrivet långt innan låten ens var en låt – har sedan dess ljudit på fotbollsarenor, i filmer och på bröllop över hela världen. Europe är fortfarande Sveriges mest framgångsrika hårdrocksexport, och bandet turnerar än i dag. Mer om genren de verkar i finns i vår guide till hårdrock.

Kent – det största svenska rockbandet?

Om man ska utse ett band som definierade svensk rock för en hel generation hamnar man nästan alltid hos Kent. Bandet kom från Eskilstuna, tog sig upp genom 90-talets indiescen och blev med tiden något så ovanligt som ett arenaband som sjöng på svenska om ångest, förorter och vintermörker.

Genombrottet kom med albumet ”Verkligen” 1996 och låten ”Kräm (så nära får ingen gå)” – två och en halv minut av gitarrer, längtan och en refräng som fortfarande får publiker att tappa rösten. Därefter följde Isola, Hagnesta Hill, Vapen & Ammunition och en rad album som sålde i hundratusentals exemplar.

Kent avslutade sin karriär med en sista konsert på Tele2 Arena i december 2016. Vi har skrivit mer utförligt om Kents historia och största låtar genom tiderna.

The Hives – kostymerna, kaoset och garagerocken

I Fagersta, en bruksort i Västmanland, bildades 1993 ett band som skulle bli en av Sveriges mest karismatiska liveakter. The Hives klädde sig i svartvita kostymer, spelade tvåminuterslåtar i hisnande tempo och hade i Pelle Almqvist en frontman som pratade med publiken som om han vore en blandning av predikant och cirkusdirektör.

När garagerocksvågen sköljde över världen i början av 2000-talet stod The Hives redo. ”Hate to Say I Told You So” från albumet ”Veni Vidi Vicious” blev deras internationella genombrott, och bandet har sedan dess varit ett av Sveriges mest efterfrågade festivalnamn – ofta det band som får en trött lördagspublik att vakna till liv igen.

The Hellacopters – svensk rock’n’roll i högsta växeln

The Hellacopters startade 1994 som ett sidoprojekt för Nicke Andersson, då trummis i death metal-bandet Entombed. Tanken var att spela smutsig, högljudd rock’n’roll i andan av Detroits sent 60-tal. Sidoprojektet blev snabbt huvudsaken.

Med tiden blev bandets ljud mer melodiskt, och album som ”By the Grace of God” visade en sida av The Hellacopters som var lika mycket 70-talsrock som punk. Tillsammans med Backyard Babies – där gitarristen Dregen också var med – blev de ansiktet utåt för en svensk rockscen som hade mer i sig än vad omvärlden trodde.

Mando Diao – Borlänge som blev arenarock

Mando Diao bildades i Borlänge i slutet av 90-talet, och hade i Björn Dixgård och Gustaf Norén två frontmän som drog åt lite olika håll – vilket blev bandets styrka. Deras tidiga låtar var kantiga och 60-talsdoftande, men med åren växte de till ett band som kunde fylla arenor, särskilt i Tyskland där de blev enormt stora.

”Dance With Somebody” från albumet ”Give Me Fire” är deras mest kända låt: en refräng byggd för att sjungas av tiotusen personer samtidigt. Norén lämnade bandet 2015, men Mando Diao har fortsatt som ett av Sveriges mest rutinerade liveband.

bob hund – Sveriges mest oberäkneliga liveband

Bildat i Helsingborg 1991, med Thomas Öberg som sångare, har bob hund i tre decennier varit den svenska rockens ständiga frågetecken. Texterna är absurda, poetiska och ibland rent obegripliga. Musiken rör sig fritt mellan punk, pop och ren oreda.

Men det är live som bob hund blir något annat. Öberg som klättrar i riggen, kastar sig ut i publiken och pratar sönder låtarna mitt i refrängen – det är en upplevelse som har gjort bandet till ett av festivalsommarens mest älskade namn, oavsett vad som står på affischen i övrigt.

Ghost – det nya svenska rockundret

Från Linköping kom under 00-talets slut ett band som ingen riktigt visste vad man skulle göra av. Ghost spelade melodisk hårdrock med tydliga 70-talsreferenser, men framförde den i masker och munkkåpor, med en frontfigur som bytte skepnad mellan varje album. Bakom det hela står Tobias Forge.

Det som kunde ha blivit en kuriositet blev i stället en av Sveriges största musikexporter på flera decennier. Bandet vann en Grammy 2016, och låtar som ”Square Hammer” har gjort Ghost till ett arenaband världen över. Det är svensk rock som tar teater, melodi och tungt gitarrsound och gör något helt eget av kombinationen.

Fler svenska rockband värda att minnas

Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Några band som också förtjänar en plats i den svenska rockhistorien:

• Nationalteatern – proggens mest teatrala band, med ”Livet är en fest” som en evig allsång.
• Eldkvarn – Plura Jonssons band som har hållit på sedan 70-talet och gjort svensk rock av amerikansk rootsmusik.
• Wilmer X – Malmöband med rockabilly i botten och Nisse Hellberg som ordkonstnär.
• Sator – 80- och 90-talets bortglömda men älskade rockmaskin.
• Broder Daniel – Göteborgs mest romantiska och mest sönderslagna band, som födde Håkan Hellströms solokarriär.
• Refused – Umeå-hardcore som med ”The Shape of Punk to Come” blev en internationell kultklassiker.
• Millencolin – Örebros bidrag till den globala skatepunken.
• Backyard Babies – sleaze, svett och en av de mest lojala publikskarorna i landet.
• Graveyard – göteborgsk 70-talsrock som fick en ny generation att köpa vinyl.
• Bob hund, Docenterna och Dia Psalma – tre helt olika svar på frågan vad svensk rock kan vara.

Vill du gräva djupare i årtiondena finns våra guider till svensk 90-talsmusik och svensk 2000-talsmusik.

Vanliga frågor

Vilket är Sveriges mest framgångsrika rockband?

Mätt i internationell försäljning och global igenkänning står Europe i en klass för sig, framför allt tack vare ”The Final Countdown”. Ghost är den moderna motsvarigheten och har på senare år blivit ett arenaband i både Europa och USA. Räknar man i stället i betydelse för svensk publik är Kent svårslaget.

Vilket svenskt rockband är störst på svenska?

Kent, utan större tvekan. Bandet lyckades med konststycket att sälja hundratusentals album, fylla arenor och samtidigt behålla sin trovärdighet – allt utan att byta till engelska. Ebba Grön och Imperiet banade väg för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt.

När var svensk rock som störst?

Det finns två tydliga toppar. Den första kom kring mitten av 80-talet, när Imperiet dominerade hemmaplan och Europe slog igenom internationellt. Den andra kom runt millennieskiftet, när The Hives, The Hellacopters, Kent och senare Mando Diao gjorde svensk rock till en exportvara igen.

Vilka svenska rockband spelar fortfarande live?

Många av dem. Europe, The Hives, Mando Diao, bob hund, Backyard Babies, Millencolin och Ghost är alla återkommande namn på svenska och europeiska festivalscener. Kent och Ebba Grön hör däremot till de band som lagt ner för gott.

Rocken tar aldrig riktigt slut

Det som binder ihop Ebba Gröns Rågsved med Ghosts Linköping är inte ett sound – det är en envishet. En vilja att spela högt, säga något, och göra det på sitt eget sätt oavsett vad som är på modet. Svensk rock har aldrig varit en enda sak, och det är förmodligen därför den har överlevt så länge.

Så sätt på ”Staten & kapitalet”, ”The Final Countdown” eller ”Kräm” igen. De håller fortfarande.