Månadens 10 bästa låtar – april 2016

Tredje singeln hörande till Sales nysläppta debut SALES LP är mycket av vad vi har lärt oss att förknippa med Sales: mjuk, hård, svepande, tydlig. Vacker och sentimental. En dryga tre minuter lång kärlekshistoria som lyckas rymma både sprudlande början, vacklande mittenparti och ett melankoliskt, resignerande avslut. Lauren Morgan och Jordan Shih har sedan den officiella debuten 2013 levererat minimalistisk, nyfiken musik vars grund till lika delar består av Morgans nästintill nonchalanta sångframförande som hennes gitarrklinkande och Shihs samplingar. Ivy är inget undantag – likt eminenta föregångare som Getting It On och Jamz ger den Sales en välförtjänt knuff mot de större massorna.

”I try”, börjar han, ”I try to be a righteous man”, ”but I’m tired of being used!”. Den forne James Brown-imitatören släppte i april sitt tredje album, döpt efter ledsingeln och Black Sabbath-covern Changes, vars lassokast till video (du *kommer* att bli indragen) går att hitta här. Om Changes lånade Sabbath-bassisten Geezer Butlers ord för att berätta Bradleys egen livshistoria är Ain’t It A Sin i stället ett medryckande uppbrott med densamma. ”It’s my turn to be love and loved!” gastar Bradley mot 60-talsrockiga soulgitarrer.

Den nya gamla soulvågens största problem har varit dess brist på autenticitet (se: Lee Fields), men Charles Bradley dödar alla såna tankar, från musikläggning till de inlevda ärren i hans röst. Det räcker egentligen med att se honom i ögonen (förslagsvis i den länkade videon ovan!) för att se ett helt årtionde av musik och livshistorier fladdra förbi. Bradley är själva nidbilden av en klassisk soulhjälte, men ändå, på något sätt, antitesen till karikatyr. Vi kanske kort och gott nöjer oss med att kalla honom för just det. Soulhjälte.

Det är rätt imponerande att skriva musik som någon oavsett musikpreferens kan avnjuta, men en betydligt svårare konst är att skriva låtar som passar precis alla åldrar. Det finns oftast ingenting textmässigt för en 8-åring att hämta från modern radiopop, förutom något enstaka ord eller någon fras. Tegan and Sara har alltid varit proffs på att skriva lättsamma, euforiska och smarta låtar, men under Boyfriend har de tagit fram hela sin arsenal. De har lyckats skriva världens mest lekfulla popmonster till singel om obesvarad lesbisk kärlek, där språket aldrig blir avancerat än en lågstadielektion i engelska, men är samtidigt relaterbart för vuxna – lite som en Pixar-film. Ett fantastiskt vapen för de som vill kämpa mot en heteronorm och en utmärkt sommarsingel i överlag.

Livets eviga fråga – om det finns något bättre än distade gitarrer som drar igång en låt – ger Yung ett självklart svar på i Uncombed Hair. Nej, det gör det inte. När gitarrerna flätas ihop i inledningen bildas en transcendental känsla och låten bubblar av känslor som endast musik kan sätta ord på. Mikkel Holm Silkjær skrev låten som en hyllning åt en vän som kämpade med depression och de motstridiga upplevelserna som detta innebär märks av. Passiviteten och hopplösheten man känner som utomstående beskrivs i textrader som ”Another life, flushed down the drain” och “I can’t change anything anyway” för ibland syns ingen utväg. Men samtidigt inspirerar den aggressiva sången till kämparglöd och melodierna ingjuter löften om att det kommer bli bättre. Uncombed Hair ingjuter också en viss försäkran om att Yungs kommande album är något att längta till. Om det danska bandet på under tre minuter lyckas ösa ur sig ett brett spektrum av olika känslor, vad kan vi då förvänta oss av en hel skiva?

Ni får ursäkta incesten. Erik Blohmé är förutom Festivalrykten-skribent också nysignad artist under namnet Albion. Det han gör är helt enkelt för bra för att inte skrivas om, även här. Under parollen ”sakral syntpop för en värld i lågor” gör han smutsig, skimrade och storslagen popmusik med influenser från såväl Tillbaka till samtiden-erans Kent som nyaktuella Anohni. Allting inramat av en post-religiös fascination för paradis, helveteseldar och frälsning. Från sitt hänförda men sekulära utifrånperspektiv verkar han nästan sorgsen över att inte kunna delta på allvar. Kombinerat med samtidskritik om ”gränskontroll och lås” blir det ett patenterat uttryck som når långt i ett Sverige svältfött på andlighet.

Om tre veckor släpper Magic Potion sin första fullängdare, vad som med all säkerhet kommer att bli ett av årets somrigaste album. Lyssna bara på Cola Boyys, en låt som har solen i ansiktet och handlar om att tugga tuggummi, dricka läsk och smutta på en milkshake. Man skulle kunna säga att den lyfter fram det vackra med sockerkommersialismen eller sätter fingret på något underskattat i vardagen. Man skulle också bara kunna säga att det är 150 sekunder bekymmersfritt gitarrbrus och melodier som är lika klistriga som spilld Fanta på kläderna.

Första gången man sätter på Boo Hoo kan den verka lite reserverad. Ramona Gonzalez röst silas över den rullande basgången på ett sätt som får det att kännas som om orden inte egentligen är till för någon annan än henne själv. Men hon förenar det intima med en stämning bäst ackompanjerad av laserljus och blinkande lampor, och när en längtande syntslinga drar tag i lyssnaren visar den vägen till Nite Jewels hemliga gömställe. Boo Hoo skapar sin egna lilla värld, där man är välkommen att försvinna in och förlora sig mellan de svävande syntlagren.

Michelle Zauners musik som Japanese Breakfast är motvilligt vacker, på sättet som bara konst sprungen ur döden kan vara. Utan en mamma med en cancerdiagnos så hade debuten Psychopomp aldrig blivit till. Sjundespåret Heft hade kunnat tonsätta en Sofia Coppola-film, figurera i Smashing Pumpkins poppigaste diskografidelar, eller placeras i The Cures skarv mellan Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me och Disintegration. Men framför allt tar den vid där Zauners försvarsmekanismer och överlevnadsinstinkter slutar. Med blicken i backspegeln plockar hon isär skulden, ilskan, apatin och smärtan, för att låta den ge liv till något fint. ”I spent the summer trying to be sweeter / I spent the summer staying in / I ran a mile, and then another / I spent my nights by hospital beds”, sjunger Zauner. Inte sedan Courtney Love har en artist låtit så arg och så bräcklig på samma gång.

På Keep It Close to Me fortsätter Yumi Zouma på samma inslagna väg som tidigare: det är smekande, tidlös pop i discokostym. Skillnaden är att popen numera har stort P, trummorna fått ta ett steg tillbaka till förmån mjuka syntslingor som lämnar mer utrymme för Christie Simpsons silkeslena röst. Enligt bandet själva var det första gången som de befann sig i samma studio (och inte skickade ljudfiler kors och tvärs världen över) och resultat är deras kanske enhetligaste låt hittills. Trots den luftiga produktionen finns det här en återhållen tyngd i lyriken, rader som ”You’ve never promise nothing / I always gave you something wrong” visar på ett annat, mer intimt, textskrivande. Det saknas skarvar, flytet – brusandet – är konstant och med ett målmedvetet driv transporteras lyssnaren till soldränkta stränder, där det för första gången verkar finnas ett grått moln på himlen. Det är kanske inte helt lätt där, ändå.