Månadens 10 bästa låtar – februari 2016

Förra månaden annonserade Berlintrion Moderat – fusionen av Apparat och Modeselektor – att ett nytt album skulle landa i butikerna den första april. Ett par dagar senare kom första singeln, den hårt rytmiska poppärlan Reminder. Reminder bygger samma framgångsrecept som trion baserat sina tidigare guldkorn på, en karg elektronisk grund producerad av Modeselektor med Apparats fridsamma stämma ovanpå. Huruvida det övriga albumet kommer att gå i samma stil som singeln kvarstår att se, oavsett är jag inte orolig – Moderats trea kan mycket väl bli deras bästa. Tredje gången gillt, eller vad är det man brukar säga?

I Good to Love sjunger FKA twigs om kärlekens alla aspekter med trevande röst: ”It’s not your fault that I’m loved to my limit”. Något som alltid känns krångligt blir plötsligt simpelt när den multibegåvade brittiskan konstaterar att det är ”Good to Love”. Den dramatiska ljudbilden ger liv åt lyriken och får varje återupprepad textrad att kännas nyupptäckt. På den nya singeln visar FKA twigs även att hon är villig att utvecklas. Låten är lika unik som allt hon rör vid, men också med ett större fokus på den bräckliga rösten än tidigare. En röst som du kan lyssna på både från ruinens brand eller högt upp bland molnen.

Med smittande lätta rytmer och en ljuv sommarängsmelodi får Maria en att sträcka sig efter de där få solstrålarna som letar sig ner till våra breddgrader just nu. Hennes debutsingel som soloartist överträffar det mesta, om inte allt, som hon satte ihop med sitt gamla Sahara Hotnights. End of Conversation påminner mer om en viskande version av Marit Bergmans dopaminpop än om Visit to Vienna, och är väl egentligen allt som behövs för att lätta upp denna mörka tid på året. När termometern väger kring nollgradigt påminner Maria oss om att februari faktiskt är en månad där dagarna bara blir längre, ljusare och varmare för varje dag som går.

Tyske technoproducenten Henrik Weber har gömt sig från omvärlden i nästan sex år, när han nu stegar ut med vad som blir uppföljaren till majestätiska Black Noise. På första smakprovet The Winter Hymn ger titeln nästan direkt sken av vad som komma skall – en kal och årstidsanpassad singel som förenar hans ambienta technoskapelser med vackra vintersagor. I samma anda som Umeås Gidge och tyska Christian Löffler binder Pantha Du Prince ihop två universum, där naturen plötsligt pulserar. Jämför man med hans tidigare verk är The Winter Hymn av det betydligt poppigare slaget, utan att förlora de stegrande produktioner som tycks vara hans signum.

Frankie Cosmos kommer att släppa 2016 års bästa indiepopalbum. Äger du några asgamla runor hemma är det hög procentuell chans att det står inskrivet just det i någon av dem. Hon kvalade in på novembers månadslista med EP-spåret Young men den här singeln är något annat. Den är arg, fylld av uppdämda känslor, och hålls ihop av en text fullkomligt städad från utbytbara rader. Is It Possible / Sleep Song adresserar ett förhållande där den ena partnern inte kan visa hur den mår utan att den andra känner sig nedtyngd och blir irriterad. Ett vanligt problem när en relation börjar bli sliten, men jag kan inte minnas senast någon lyckades formulera ett så här affektivt vrål genom en så mysig metod. ”I guess I just make myself the victim / Like you said / That’s why when you treat me shitty / You get mad”, sjunger Frankie Cosmos. Om några dagar fyller hon 22 och sätter här fingret på ett psykiskt maktspel som ofta börjar uppenbara sig under de föregående åren. ”It all makes sense now / Thanks so much / Goodbye forever / What the fuck”, avslutar hon och ringar in årets mest berörande uppgivenhet.

Nederlaget i uteblivna telefonsamtal och ensamma klubbnätter vibrerar rakt genom verserna i Niki & the Doves singel. Men när Malin Dahlström brister ut i refrängens ”Oh won’t you bring it back / I need your love so much it hurts” blir det den perfekta låten att sjunga med i, framför spegeln med hårborsten som mikrofon. Trots nedstämdheten ligger det en målmedvetenhet i den fjädrande basgången och ett hopp i vokalistens utrop. So Much It Hurts får en läkande effekt, och det är just den bitterljuva tonen som gör låten stärkande istället för betungande.

Det är få band som har bemästrat konsten att kombinera två genrer och samtidigt kan hitta den perfekta linjen mellan dem. Till exempel lyckades Deafheaven plocka det finstilta från shoegaze och det energiska från black metal under Sunbather, där resultatet blev lika revolutionerande som det kändes bekant. Samma fenomen har ryska Pinkshinyultrablast åstadkommit på Grandfeathered, där de tagit lika färgglad och livfull shoegaze men korsat den med högoktanig posthardcore. Ett av albumets mest slagkraftiga och intensiva spår är Mölkky, som tveklöst skulle vinna en boxningsmatch mot Mike Tyson eller kamma hem guldet i en racingrunda av shoegaze-Formel 1. Dess glittriga syntar tillsammans med Lyubov Solovevas eteriska sångröst bildar ett fluffigt och svävande lager, medan de At the Drive-In-liknande trummorna och gitarrernas ljudväggar bygger upp allting till ett gigantiskt rosa gosmonster. Sällan har det funnits en låt som ljuder lika farligt explosivt som den påminner om sovmorgonar och frukost på sängen som Mölkky.

Att verkligen komma över en tidigare relation är en konstig känsla. Det lämnar ett enormt tomrum när stora delar av ens emotionella liv helt suddats ut fastän minnena finns kvar. Den känslan brottas Cat’s Eyes med på första singeln till sitt nya album, där en nostalgisk känsla vilar som en stor filt över hela låten. Men det är en befriande nostalgi, att kunna se tillbaka på någonting utan att varken döma eller sakna, att låta någonting bara vara. Med en stor dos Mercury Rev och en ännu större dos av Procol Harums 49 år gamla A Whiter Shade of Pale låter de det förflutna vändas ut och in – som om ett bleknande fotografi inte bara är någonting som går förlorat, utan också en möjlighet att ta avstamp för något nytt. För Cat’s Eyes är glaset halvfullt, och det är en trygg insikt att ta del av.

På Animal Collectives senaste album, Painting With, drar kollektivet upp ett rasande tempo redan från första spåret och saktar inte ner förrän på det näst sista spåret – Golden Gal. Det är en sockersöt andningspaus från ett annars hektiskt album, där Avey Tare för första gången tycks axla rollen som frontman, på riktigt. Det är inte svårt att föreställa sig honom stå längst fram på scenen, ensam med ett mikrofonstativ och yla fram låtens textrader (även om det så klart aldrig kommer hända – gruppens livespelningar är fortsatt lika introverta som de alltid varit). Låtens kärna är grundad i 60-talets popmusik, men sedan är det lager efter lager av utomjordiska ljud, bubblande känslor och Nickelodeon-karaktärer på syra. Golden Gal hade inte kunnat göras av något annat band än Animal Collective.

Tillsammans med en rad besläktade, ledsna New York-konstellationer – den här listans Frankie Cosmos, till exempel – har Porches musik alltid blickat mot den ensamma utkanten av dansgolvet. Fjärdespåret från Pool cirkulerade på internet långt innan albumet släpptes i februari, och i ett brusigt klipp från 2014 introducerar Aaron Maine låten med en ironisk uppmaning: ”Let the booty do what the booty wants to do”. ”Finally someone said it!”, svarar någon lika ironiskt ur publiken. Mood är drömpop efter Yumi Zouma-modellen, med en instrumentation så pass löst sammansatt att perfektionen verkar ha uppstått av misstag. Den bärande basslingan är lika simpel som kompromisslöst catchy och kontrasteras mot skör falsettsång, glimrande 80-talssyntar och försiktiga trummaskiner. Det är ljudet från nattbussen hem, från den rastlösa och besvikna väntan på allt som inte hände, från varenda introvert losers försiktiga danssteg hemma på sitt rum. Finally.