My Chemical Romances 10 bästa låtar

Det är en uråldrig meme vid det här laget, men uppenbara sanningar tar ibland oväntade skepnader – och Welcome to the Black Parade är trots allt 2000-talets motsvarighet till Bohemian Rhapsody. Det är ett faktum som inte går att blunda för och likheterna låtarna emellan är många. De hittas i det inledande pianointrot, där berättarens relation till sin förälder utgör grunden för hela historien. De gör sig påminda i det oerhört medryckande rockpartiet. Och de återfinns i den storslagna, på gränsen till operatiska, avslutningen. Och likt Queens mest ikoniska låt så är Welcome to the Black Parade en låt som är, och alltid kommer att förbli, stämplad som en odödlig rockklassiker.

Det känns rent spontant som om att behöva döda någon man älskar skulle vara en av de värsta sakerna att tvingas ta itu med om en zombie-apokalyps någonsin inträffar. Vid sidan av att själv försöka överleva, ständigt noja över att bli smittad och konstant ifrågasätta vem man kan lita på eller inte, så klart. Det kanske är onödiga tankar att grubbla över, reserverade för skräckfilmer och mardrömmar. Hur som helst, så är det exakt vad som sker i det lilla mästerverket vid namn Early Sunsets Over Monroeville. Med kanske Ways absolut starkaste och mest känslosamma sångframträdande i hela bandets diskografi bjuds vi på en berättelse som just utforskar detta dilemma. Men eftersom det är My Chemical Romance är det lika mycket en berättelse om att vara dömd till att älska. Dömd till att känna vikten av ens känslor. Dömd till den kärlek som oundvikligen rinner ut i sanden. Att hemsökas av sina minnen, att inte kunna släppa de romantiserade och nostalgiska bilderna av ett förhållande fastän verkligheten säger något annat. I låtens banalitet och sentimentalitet finns ett djup av känslor som tycks rymma en hel livstid. “And there’s no room in this hell / there’s no room in the next”. I bilden av sin älskade som en zombie man tvingats att döda tycks livets mysterier ändå ligga gömda.

Under processen av att skriva Three Cheers for Sweet Revenge lyckas My Chemical Romance bli världsproffs på att skapa fenomenala refränger. Blandningen av förkärleken till det kusliga i Misfits och det antemiska i Queen visar sig vara ett succérecept redan på I’m Not Okay och varar långt in i karriären. Sorgligt nog är The Jetset Life is Gonna Kill You en låt som inte fick lika stor dos av bandets refräng-gudagåva. Det är, rätt ut sagt, en ganska dålig refräng. När Gerard skriker ”alright!” och varje china-cymbal som markeras under ”give up!” så fattar man lite mindre vad som pågår för varje gång det kommer. Men det är inte refrängen som är det viktiga här. Faktumet att The Jetset Life is Gonna Kill You inte behöver en antemisk och gräddfet allsångsdel är en av låtens styrkor. De behövde aldrig ens fokusera på trallvänliga melodier och lättsmälta ackord för att bli en av 2000-talets hittills största band. Det räcker med en hammondorgel som viskar om kyrkogårdar för att man ska sugas in i låten. Det räcker om att höra Gerard väsa mystiskt om “Hotel Bella Muerte” och sina annalkande drogproblem för att gåshuden ska krypa fram. Ja, det räcker med att sådana små banala detaljer ska bygga en så pass stark sinnesstämning att den glänser över hela Three Cheers for Sweet Revenge och att till slut bli en av höjdpunkterna på skivan.

Det är svårt att överskatta hur viktiga My Chemical Romance varit för massor av människor. Visserligen uppstod fördomar kring emo- och scene-kidsen runt mitten av 00-talet som säkert fortfarande lever kvar, men det ändrar inte faktumet att tack vare band som dem skapades det utrymmen och rum där depression, sexualitet och självmord kunde talas om helt öppet. När de meddelade att de skulle lägga ner, skrev Gerard Way att bandet “can never die. It is alive in me, in the guys, and it is alive inside all of you. I always knew that, and I think you did too. Because it is not a band—it is an idea”. Trots det något klyschiga i uttalandet ringar det ändå exakt in vad som gjorde bandet så otroligt viktigt för så många människor – vid sidan av musiken var My Chemical Romance i mångt och mycket en plats för många ungdomar att finna en trygghet i.

Cemetry Drive är en av bandets låtar som kanske bäst representerar denna dimension. Den bemöter frågan om självmord med lika mycket intimitet som hjärtskärande sorg. Refrängen är på en och samma gång en varning, ett sörjande, en uppmaning och en tröst. Hela låten är ett skrik som skapar ett rum där depression får blottas, där den ges en plats den annars kanske inte hade fått (till och med orden “Don’t do it” repeteras tyst i en av verserna). Likt det tidigare nämnda uttalandet finns det nästan något klyschigt i hela låtens framställning, från de nästan för övertydliga textraderna till den uppbyggande bryggan. Men det är återigen det som gör det hela så starkt – My Chemical Romance omvandlar allt det som får en att känna sig minst i världen till styrka och mod, där det känns viktigt just eftersom det är det.

Det sista spåret på debutskivan är ett särskilt starkt sådant. Demolition Lovers sätter punkt för en del av historien om paret på skivans omslag. En låt med samma intensiva frenesi och energi som den svärm av gevärskulor som förgör den Bonnie & Clyde-lika duon. Det handlar om död och kärlek, helt enligt emons alla spelregler, där Gerard Way sjunger med en rasande uppgivenhet och kärleksfull intimitet. Här ryms en punkig uppriktighet, vilket omvandlar en stundtals banal text till ett storslaget magnum opus. Sagan om paret får sin fortsättning på uppföjaren Three Cheers for Sweet Revenge, men det var med Demolition Lovers som My Chemical Romance verkligen visade hur de skulle komma att dominera scenen framöver.

Att Thank You For the Venoms brygga slutar i de vädjande orden ”Give me a reason to believe” känns på något sätt rätt passande. Det som är och alltid varit My Chemical Romances stora styrka är deras ohämmade uppriktighet. Varje ord spottas ut från Gerards mun ut med en oerhört påtaglig intensitet och varje riff från Ray Toros gitarr river upp alla läkta sår. Om det är något som man inte kan undgå att göra när man lyssnar på låten är just att tro. Tro på varje ord och varenda ton som framförs under dess dryga 4 minuter. Det är intensivt, trovärdigt och nästintill giftigt i all sin trallvänlighet. Thank You For the Venom heter låten – men i slutändan är det nog ändå vi som ska tacka.

“I think emo’s a pile of shit”, hävdade Gerard Way i en intervju för elva år sedan. Det är än idag totalt obegripligt vad han faktiskt menar med det. Säger han det av respekt för att My Chemical Romance inte ska befläcka genrens namn och dess ursprungliga genrestiftare sent 80-tal, som legendariska Rites of Spring? Eller säger han det bara för att han inte ville bli associerad med andra band som fick ”emo”-taggen ofrivilligt fastlimmad på sig under 2007, som Panic! at the Disco och Fall Out Boy, fastän att de inte hade en enda sekund gemensamt? Förutom att varderas fanbase bestod av kids med svartfärgat hår och luggar som dolde kilo efter kilo av billig hårspray, möjligtvis.

Framför allt är det obegripligt att han sagt något så onödigt provokativt, eftersom My Chemical Romance år 2002 faktiskt var ett emoband. I Brought You My Bullets… är trots allt producerad av Geoff Rickly, sångare i Thursday, som är en av de mest prominenta emobanden samma decennium. Han måste också själv leva i någon sorts förnekelse när han hör Ray Toro spela öppningsackorden till Drowning Lessons, vars tabulatur är lika mycket bokstavsdefinition av emo. Det skulle vara enklare att bara avfärda Gerards ord med ett ”ok visst, men kommer du ihåg hur du såg ut 2005?”, om det inte vore för att Drowning Lessons vore en av My Chemical Romances mest tidlösa, inflytelserika och memorabla låtar. För många blev den en inkörsport till post-hardcore och screamo, och för Gerard själv blev den ett kvitto på att han hade en fingertoppskänsla för historieberättande och textförfattande. Tänk att det är vad en liten emolåt kan göra, även om Gerard själv skulle tycka att den är en hög med skit.

Som avslutande kapitel i rockoperan om den cancersjuke patienten i centrum av The Black Parade utgör Famous Last Words ett magnifikt klimax på den tragiska historien. Från den inledande sammanbitenheten, via den livsbejakande refrängen och hela vägen fram till slutets magnifika crescendo är det ett briljant exempel på dramaturgisk popperfektion. Låtens tredje akt stegrar och stegrar – så till den grad att ljuset i slutet av tunneln inte bara blir påtagligt utan även inbjudande. ”I see you lying next to me” sjunger Gerard, som om vi nu gjort den cancersjuke patienten sällskap. ”Awake and done afraid / Asleep or dead”. Vad de motsägelsefulla orden betyder är öppet för tolkning, men en sak är ändå säker – om det är så här döden låter har vi ingenting att vara rädda för.

Slår man upp ”rivstart” så illustreras ordet av skivomslaget till Three Cheers for Sweet Revenge. Helena börjar med en knuten näve i fickan, kastar sedan ett glas vatten i ansiktet på dig och bjuder sedan på storslagen klagosång. Det är intensiteten av en tänd stubin, känslorna från en begravning och Gerard Ways sorg från att förlora en mormor.

Men det som gör Helena till en så rörande historia är Gerard Ways röst, som balanserar på ett nålsöga, på randen till kollaps. Detta, kombinerat med några av gruppens starkaste melodier (dessa skiner faktiskt ännu starkare när man får höra den påhittade 80-talsversionen) gör att Helena är en av de absoluta höjdpunkterna i My Chemical Romances diskografi. När Gerard Way för sista gången sjunger ”and if you carry on this way” är det nästan omöjligt att inte vilja sätta världen i brand.

My Chemical Romance var i mitten på 00-talet längst fram i den emopopiga vågen som var ganska långt frånkopplad den ursprungliga genren. My Chemical Romance kallade så klart aldrig sin egen musik för emo – snarare ville de distansera sig själva från epitetet – men på The Ghost of You låter gitarrslingorna faktiskt ganska mycket som den midwest emo som genrepuristerna pratade om.

Som en perfekt illustration av emopopens genomslag kostade musikvideon till The Ghost of You ungefär en miljon dollar, vilket faktiskt gör det till en av de dyraste musikvideorna genom tiderna. Scenen där dansgolvet förvandlas till slagfält är fortfarande en av de snyggaste scenerna i en musikvideo någonsin. Det är också en spännande musikvideo på det sättet att Gerard Way får leva ut sin inre skådespelare – när hans bror faller ihop på slagfältet i slutet (spoiler!) så gifter sig helt plötsligt hans röst och kroppsuttryck på ett nästan kusligt vis.

Som sista singeln från Three Cheers for Sweet Revenge är det en mer återhållsam historia än Helena och I’m Not Okay. Det är i den relativa återhållsamheten som låtens styrka ligger – Gerards stämma balanserar på emotionellt sammanbrott som vanligt, men även han tycks ta ett steg tillbaka och låter låten tala genom honom. Låten regisserar honom. The Ghost of You är My Chemical Romance finaste stund, där alla beståndsdelar faller på plats och där Gerard Way får skina som sångare.