Stämning

Det är som att Stockholm för några dagar byter koordinater. Så fort man kliver ut vid Karlaplan infinner sig en känsla av att GPS:en visar fel – nog måste vi väl ändå befinna oss lite mer söderut? Semesterkänslan bultar förväntansfullt i bröstet när solen gassar på, väskan är tre kilo lättare än vad den brukar (hejdå jacka, regnponcho, extra skor) och musik flödar från alla håll.

Det råder med andra ord inte brist på stämning. Lollapalooza har, förutom att ha dragit det längsta strået vädermässigt och därmed redan tillfredsställt festivalbesökarna till 90%, även lyckats pricka in ett annat antal favoritingredienser: stjärnspäckad lineup, centralt läge, alkohol samt den sista helgen innan rökförbudet träder i kraft. Resultatet är en söt, sliskig cocktail som efter en skeptisk blick slinker ner fort som satan.

För att vara en stadsfestival är medelåldern på Lollapalooza förvånansvärt låg. Något som kan bero på att de flesta stora bokningarna framför allt lockar till sig en yngre publik och består av artister som själva inte fyllt 30. Trots det skymtar en och annan cowboyhatt här och där, och enstaka skägg sticker fram mellan tonårsfjunen. Första dagen vallfärdar även trogna föräldrar in med sina barn, varav 50%  är iklädda Billie Eilish-merch från topp till tå. På det stora hela blir det en blandning av kompisgäng i olika åldrar, par och dedikerade föräldrar med ännu mer dedikerade kids. Hur det funkar? Riktigt jäkla bra, faktiskt. Partystämningen är på topp och det dansas ohämmat, överallt, på ett sätt som både är uppfriskande och medryckande.

Festivalområdet

Valet av Gärdet som festivalplats har sina för- och nackdelar. Det stora antalet besökare passerar nästan obemärkt förbi, utspridda över den enorma ytan. Ganska skönt för det mesta – vem är inte glad över att slippa vänta i 30 minuter på att köpa en öl eller inte behöva missa sin favoritkonsert för att man står i en milslång kö till bajamajan? Å andra sidan gör det att de stora utrymmena mellan scenerna kändes bra mycket tommare än vad de egentligen är, och de långa avstånden tar en del på fötterna och tålamodet. Samtidigt ligger det något exotiskt över de vidsträckta fälten med utbränt gräs och böljande kullar, som bidrar till upplevelsen.

Vad som dock blir synligt i sin frånvaro är det lilla utbudet av platser att hänga på och ställen att sitta ner. Ett litet antal sponsortält finns utplacerade här och där, men på det stora hela saknas de små upplevelserna som ger en festival det där lilla extra. Visst är det härligt att hänga i gräset framför scenen, eller i något av Lollas ölområden, men lite fler aktiviteter och ombonade platser att hänga på hade gett en mer varierad upplevelse. I stället verkar de vara förbehållna VIP-området.

Ett fint inslag i festivalområdet var dock Wine Garden. Stilinspirationen verkar visserligen ha kommit från en fransk bondgård, men mysigt var det och utgjorde ett bra avbrott från partyt ute på området.

Konserter

Att konstatera att Lollapalooza hade en stark lineup vore en underdrift. Att säga att lineupen levererade felfritt vore däremot en kolossal överdrift. Snarare befann sig nog konsertupplevelserna någonstans i mitten, där framför allt de mindre, mer otippade akterna lyste starkast. En liten summering:

Det är i synnerhet de små överraskningarna som skapade de starkaste konsertupplevelserna; hur MØ under sin spelning hoppade ner från scenen, sprang rakt ut i publiken, ställde sig på en platå och tog en skål med den chockade publiken. Hur Masego visade sig vara lika bra på att spela saxofon som att sjunga, lika bra på att dra skämt som på att få de som ännu inte hört honom att utbrista att det var den bästa spelningen de sett. Och hur J Balvin, sista sekunden-ersättaren för Chance the Rapper, blev till ett perfekt avslut för festivalen. Halva Stockholm började plötsligt obekymrat svänga på höfterna och mosha till I Like It.

Mat & dryck

Lollapalooza statsar stenhårt på mat- och dryckesutbudet. Hur mycket man som vanlig festivalbesökare märker av det är dock tveksamt. Allt du vill ha på festival finns tillgängligt – langos, smålandsrullar, burgare – samt lite annat, till exempel ett stånd med rätter baserade helt och hållet på avokado. Ölsorterna svämmar inte över i de vanliga dryckesområdena, men bjuder på gott om variation om du tar dig till det speciella öltältet.

Det som kanske är mest utmärkande är priserna: de är, tro det eller ej, helt hyfsat rimliga. Såväl maten som drycken kostar dig ungefär som vilken lunch eller öl på stan som helst skulle göra.

Så?

Lollapalooza kommer inte med något helt nytt, kastar inte fram ett koncept som skakar om Sveriges festivalkultur. Däremot fungerar det utmärkt som ett nytt och roligt inslag i festivalsommaren, vilket tycks vara efterlängtat. Lollapalooza har, mycket tack vore sin kommersiella inriktning men samtidigt fokus på kvalitativa mindre akter, lyckats locka en publik från alla håll och kanter och förenat de i en upplevelse som sprudlar av glädje, fest och gemenskap. Lollapalooza är inte en festival som kommer att skaka om din världsbild eller ge dig skäl för att överlägga din identitet – men det kommer att bjuda dig på en bra jäkla fest. Ibland behövs det inte så mycket mer än så.